Vi går nog mot en ny istid, för idag var det minus 14 grader när Bachus och husse tog sin morgonpromenad. Det behövs ingen termometer för att veta det, märker det på katten som struntar i sin tidiga utestund när det kryper under tio minus.

 Dock har vi långt kvar till förra vinterns snömängd.

Gårdagens köttgryta uppskattades av alla barnen, såväl stora som små, däremot var det lite si och så med efterrätten. Apelsifromage gör jag inte så ofta, men det är klart en av två skålar gick åt, så kanske den gick hem ändå. Rolf och jag hade strax innan maten, varit inne hos grannen på födelsedagskaffe med tårta. Den här månadens mål vad gäller vikt lär jag inte klara, och jag som satsat tio kronor per missat hekto i ett vad till Ina. Blir en dyr månad det här, eftersom målet var högt.

Idag blir det inneaktiviteter, men i morgon blir det soppteater med mina bokcirkelkompisar. Vi skall se, Kära djävla dagbok!

Det är en soppteater om dagböcker. Egna och andras, mäns, kvinnors, barns. Kända och publicerade eller hemliga och undangömda. Nedklottrade i privata anteckningsböcker eller utlagda på internet till allmän beskådan. Musik av bland andra Barbro Hörberg och Frédéric Chopin varvas med texter av Victoria Benedictsson, Aksel Sandemose, kanske även en gnutta Lars Norén…

Låter väl trevligt ?

Nu lite annan kultur, kinaresan del sexton, under Fortsätt läs.

Den förbjudna staden tog tid att gå igenom, där skulle man haft minst två dagar på sig. Även om jag sett den tidigare, var det mycket jag inte lagt märke till då eller kom ihåg. Man har dock väldigt stor nytta av att ha läst boken om den sista kejsarinnan, Kejsarinnan Orkidé, heter den om man skall vara korrekt. Även om man inte tänker åka till kina, är det en fantastisk bok. Vi började nu närma oss den inre delen av palatset och det är den man helst vill se.

När vi skulle gå uppför dessa trappor fick vi bara gå på sidorna, kanske var mittgången vikt för kejsaren? Den stora porten till det kejserliga palatset var målat i rött och guld. Guld och gult var kejsarens färg och inga andra fick måla sina hus i dessa färger. Den röda färgen på hus och murar symboliserar lycka och tur. Undrar om det är samma betydelse med falu rödfärg. Färgerna syntes tydligt på den stora porten till kejsarens palats.Man kan förstå att det tog mer än en miljon arbetare och hundra tusen konstnärer, 14 år att bygga detta mästerverk.

Lite överallt stod det sådana här urnor utplacerade, dessa eldade man i på kvällar och nätter. Pampiga lejon vaktade trappor och entreér.

Vi tittade även i kejsaren palats och rummet där han hade sin ”tron” där han tog emot besökare.

När man stod framför denna pampiga sak var det säkert lätt att känna sig ödmjuk, vilken makt de hade på den tiden. Bokens berättelse flög igenom mitt huvud hela tiden när jag gick runt, och påminde mig om hur det säkert hade varit.

Väl igenom denna byggnad kom vi ut i en park och ett stort grönområde. Med tanke på att det fanns många små hus som hade egna trädgårdar, var det naturligtvis en massa vackra sådana. De främsta konkubinerna fick ju eget boende. Någon form av löneförmån kanske?

Flera sådana här gator avdelade små kvarter, innanför dem bodde personal, konkubiner, med flera. Trista små gator med höga murar, vilket isolerat liv. Konkubinerna bodde ju där hela sitt liv och hade ytterst få möjligheter att få hälsa på sina familjer.

Kanske har några av dem suttit under detta uråldriga träd och längtat hem?

Längtade hem gjorde nog de här trötta turisterna, de såg ut att ha givit upp. Det gör jag också nu, så resten kommer imorgon.