Om det är någon som inte gillar värme så är det vår hund. Han är väldigt tolerant men även för en påpälsad Vachtel kan den här värmen bli för mycket. Vanlig fläkt som bara blåser runt inomhusluften ger han inte mycket för. Favoritplatsen vid mattes o husses fötter i sängen är inte att tänka på. Inköpt kylmatta avsedd för hundar fnyste han bara åt. Det enda som tolereras är en kall våt handduk över kroppen en stund.
Några utomhusbad har det blivit och de är tydligen toppen. Igår hoppade han i från en brygga, störtdök men kom så småningom upp med nosen, något förvånad. Var kanske djupare än han trott.
Hundpool
Så fick vi höra om att det fanns pooler för hundar att köpa, gissa vem som hängde på låset till affären idag på morgonen. Jodå det fanns några kvar och en följde med mig hem. Såg riktigt bra ut, superlätt att fälla upp och stabila väggar som står emot vassa klor. Vi fyllde den snabbt med vatten och riktigt förväntansfulla lockade vi på vovven. Efter ett tag kom han.
Han stod en stund och jag tror han tänkte; det här kan ni glömma. I morgon ska vi prova med att husse får sitta i den då får vi se om han får sällskap. OBS då blir det inga foton.
En riktigt svensk sommardag eller som man inbillar sig att en sommarlovsdag skall vara, hur ser den ut? Jag inbillar mig att det är sol, bad och grillning. Idag upplevde vi en sådan med alldeles lagom sommarväder. Det har ju faktiskt varit ett ovanligt varmt väder på sina ställen i sommar men idag var det så där lagom. Lagom som det mesta ska vara i Sverige.
Den ena hunden kunde ligga i skuggan och njuta av tillvaron utan att bli för varmDen andra hunden passade på att ta en härlig simtur med sin husse.En liten paddeltur passade bra medan andra tyckte det gick lika bra att simma runt.Också farmor då som trodde det skulle bli ett enkelt dopp men icke. Det blev till att klänga sig fast på brädan och även en tur med kanoten. Jag är ju inte precis ett vattendjur så det blev lite skratt från barnbarnen när jag var lite feg. Det värsta när jag skall doppa mig är känslan av att bli blöt om magen men antar att det är oundvikligt om man nu ska doppa sig. Det var dock varmt i vattnet säkert runt +24 grader.Så kom vi till grillningen som jag tycker är en av sommarens höjdpunkter. Det ska vara kolgrillat så man får både den härliga smaken men även lukten av grillat. Med de här bilderna har jag försökt förmedla hur en riktigt bra sommardag kan se ut. Vi njöt i fulla drag av bad, vattenlek, son med familj, två fina vovvar och grillning. Svensk sommar när den är som bäst.
Att göra små dagsutflykter är alltid roligt det kan vara allt ifrån naturvandringar till små stadsrundor. Det man lätt glömmer bort är att det vackra kan finnas precis bakom knuten fast vi ser det inte.
När de här renarna helt plötsligt dök upp letade jag genast efter kameran. Det är inte ofta man ser dem efter vägen men denna gången hade vi tur.Ängen utanför stugan är full med midsommarblomster, då ser det ut som ett blå/lila böljande hav.Borgahällan som står där så väldig och pampig. Det sägs att en lärarinna en gång åkt skidor rakt ner för berget. Dock vet ingen när eller vem det var. Jag tillåter mig att tvivla på det.Vid vägens slut ligger Storjola och den här synen kan jag aldrig se mig mätt på.På sensommaren börjar Rallarrosorna/Mjölkörten att blomma. Då blir det ett nytt böljande fält.
Eller varför inte njuta av den vackra utsikten när man sitter och fiskar i en liten båt på Lövsjön.
Och förhoppningsvis nappar en liten öring eller röding ibland.Ja det är inte bara jag utan även hunden som njuter när vädret och naturen är som vackrast. Tänk ändå man behöver inte röra sig så långt hemifrån för att uppleva allt detta. Helt fantastiskt.
En rundvandring i Fatmomakke är oerhört intressant man får så mycket historia att ta till sig, måste tas i etapper. När jag går runt på historiska platser och fotograferar så får jag möjlighet att uppleva det en gång till när jag skriver bloggen. Ibland känns det bättre när man upplever det en andra gång. I synnerhet på en plats som denna, så oerhört vacker.
Utsikten från bron mot marsfjällen är bedövande vacker.
När man kommer över bron och går in i mot bebyggelsen har man den gamla kyrkogården till höger och det första huset på vänster sida. Det är länsmansstugan.
LänsmansstuganIngången till stugan ligger på kortsidan.Stugan byggdes 1791 i samband med kyrkbygget och var ämnad som bostad åt prästen. På 1850-talet byggde man till ett rum så man kan förstå att huset var väldigt litet från början. Inte att jämföra med de stora prästgårdar vi är vana att se men det dröjde inte länge förrän prästen fick en sambo. Dock delade de på stugan på så vis att prästen fick det inre rummet som sitt eget. Prästen fick återigen en egen bostad 1884.Med vem delade prästen bostad, jo ingen mindre än med länsman, här bodde de två överheterna ihop. Man kan ju undra var ingen av dem gift? Länsmannens uppgift var att upprätthålla lag och ordning på platsen. Prästen flyttade så småningom men länsman var kvar till 1927. Köksdelen fick de två männen dela på, undrar om de åt ihop eller var för sig?Snett emot på backen står resterna kvar från årets midsommarstång dock saknas den ena blomsterkransen. Midsommarfirandet i Fatmomakke har en mycket lång tradition och är en av årets största högtider. När man kom för att fira midsommar inleddes det alltid med att man hälsade ordentligt på varandra. Efter att kåtor och stugor kommit i ordning, ved hade huggits och allt för vistelsen var förberett. Då startade firandet med lekar och upptåg och inte minst fisknäten skulle läggas ut. Bland ungdomarna var det friarlekar, undrar hur de gick till? Men man fick inte glömma alvaret, gudstjänsterna skulle man också hinna med och då helst vara vaken.
Midsommarhelgen i Fatmomakke drar fortfarande mycket folk inte bara de samer som fortfarande har sina kåtor eller stugor där. Nej det är många som av gammal tradition kommer dit eller för all del de som aldrig varit där också. Kan tänka mig att det är ett minnesvärt sätt att få fira en sådan helg på.
I Fatmomakke finns inte bara en kyrka utan även Frälsningsarméns bönekåta. Frälsningsarmén har sedan länge funnits i Fatmomakke, man kan läsa att redan under midsommarhelgen 1897 höll man friluftsgudstjänst på platsen. Det dröjde dock till 1940 innan det började byggas en samlingslokal och den som bekostade detta bygge var ingen mindre än Anna-Lisa Öst. Det var två personer som åtog sig att sätta upp denna träkåta och för det erhöll de en summa av 800kr. 1947 var bygget klart och den rymmer 100 personer. Anna- Lisa Öst blev känd som Lapp-Lisa men hon föddes i byn Mark utanför Vilhelmina 1889 i en nybyggarfamilj och hette då Anna-Lovisa Wikström. Så småningom blev hon rikskänd dock inte bara i Sverige utan även i våra grannländer och hon gjorde tre stora turnéer i USA. Där blev hon oerhört uppskattad och drog en enormt stor publik under sina framträdanden.
Bönekåtan i Fatmomakke När man kommer in i kåtan finns texten till en av hennes mest kända sånger textad och uppsatt på väggen. Det är naturligtvis, Barnatro, barnatro till himmelen du är en gyllne bro. Skulle tro att det finns många som har hört den i sin ungdom. Här är det lite tradition att man sätter sig ner och sjunger den gamla sången. Då jag besökt Fatmomakke flera gånger har sångarna var olika denna gången var det Rolf med bror och svägerska. Jag besparar er ljudet. Lapp-Lisa hade många smeknamn hon kallades för, tant barnatro. I Norge sa man Sveriges sångfågel nummer ett. Ett annat namn var, En porlande fjällbäck. Hon var en idol som stod sig genom tiderna och under 60 år tillryggalagde hon 150 000 mil höll 10 000 framträdande och slet ut 30 lappdräkter under sina turnéer.Lite information från Fatmomakke Utanför muséet i Vilhelmina står en bronsstaty i naturlig storlek av Lapp-Lisa.Inne i muséet finns det foton från många delar av hennes liv. Några av alla hennes skivomslag och naturligtvis spelar man hennes sånger. Där får man höra de kända Guldrgrävarsången, Hälsa dem därhemma som med många andra blev så otroligt populära. I USA älskade man hennes Hälsa dem därhemma och hon fick sjunga den om och om igen. Min storasyster satt med örat tätt mot den gamla grammofonen och lyssnade på Barnatro och sjöng för full hals, hon var nog 7-8 år. Själv har jag ingen sångröst men i stället fick jag uppleva Lapp-Lisa live i mina ungdomsår. Faktiskt en upplevelse för hon var något av en ikon.
I Fatmomakke finns inte bara en kyrka utan även Frälsningsarméns bönekåta. Frälsningsarmén har sedan länge funnits i Fatmomakke, man kan läsa att redan under midsommarhelgen 1897 höll man friluftsgudstjänst på platsen. Det dröjde dock till 1940 innan det började byggas en samlingslokal och den som bekostade detta bygge var ingen mindre än Anna-Lisa Öst. Det var två personer som åtog sig att sätta upp denna träkåta och för det erhöll de en summa av 800kr. 1947 var bygget klart och den rymmer 100 personer. Anna- Lisa Öst blev känd som Lapp-Lisa men hon föddes i byn Mark utanför Vilhelmina 1889 i en nybyggarfamilj och hette då Anna-Lovisa Wikström. Så småningom blev hon rikskänd dock inte bara i Sverige utan även i våra grannländer och hon gjorde tre stora turnéer i USA. Där blev hon oerhört uppskattad och drog en enormt stor publik under sina framträdanden.
Bönekåtan i Fatmomakke När man kommer in i kåtan finns texten till en av hennes mest kända sånger textad och uppsatt på väggen. Det är naturligtvis, Barnatro, barnatro till himmelen du är en gyllne bro. Skulle tro att det finns många som har hört den i sin ungdom. Här är det lite tradition att man sätter sig ner och sjunger den gamla sången. Då jag besökt Fatmomakke flera gånger har sångarna var olika denna gången var det Rolf med bror och svägerska. Jag besparar er ljudet. Lapp-Lisa hade många smeknamn hon kallades för, tant barnatro. I Norge sa man Sveriges sångfågel nummer ett. Ett annat namn var, En porlande fjällbäck. Hon var en idol som stod sig genom tiderna och under 60 år tillryggalagde hon 150 000 mil höll 10 000 framträdande och slet ut 30 lappdräkter under sina turnéer.Lite information från Fatmomakke Utanför muséet i Vilhelmina står en bronsstaty i naturlig storlek av Lapp-Lisa.Inne i muséet finns det foton från många delar av hennes liv. Några av alla hennes skivomslag och naturligtvis spelar man hennes sånger. Där får man höra de kända Guldrgrävarsången, Hälsa dem därhemma som med många andra blev så otroligt populära. I USA älskade man hennes, Hälsa dem därhemma och hon fick sjunga den om och om igen. Min storasyster satt med örat tätt mot den gamla grammofonen och lyssnade på Barnatro och sjöng för full hals, hon var nog 7-8 år. Själv har jag ingen sångröst men i stället fick jag uppleva Lapp-Lisa live i mina ungdomsår. Faktiskt en upplevelse för hon var något av en ikon.
När vi ändå håller på att besöka några kyrkor så passade vi på att besöka Fatmomakke kyrkstad. Förutom en massa kåtor och gamla hus finns det Kyrka, Kulturrum, Länsmansstuga samt Frälsningsarméns Bönekåta.
Den allra första kyrkan byggdes redan 1790 men den var i princip bara ett litet enkelt träkapell, därefter byggdes ytterligare ett enkelt träkapell. Den ” riktiga” kyrkan började byggas 1883 och då revs den gamla kyrkan. En del av det virket användes till den nya kyrkan som står kvar än i dag. Den blev klar 1884. Dagslönen för arbetarna var 33 öre något mindre än dagens löner.1930 restaurerades kyrkan den fick då ett nytt tak av sågat spån men detta tak byttes igen 1987. Spånet håller väl inte hur länge som helst. Man byggde även en orgelläktare och två värmeugnar sattes in. En ny altartavla målad av Gerda Holmlund sattes upp och den gamla altartavlan förpassades till sakristian.Den gamla kyrkokören har nu blivit en väggprydnad och är det första som man ser när man kommer in.Här syns den gamla altartavlan vilken föreställer Kristi förklaring och är målad av J Meurek. Den har återfått sin gamla plats och kommit ut från sin förvisade plats i sakristian. På varje sida om altaret ses de två värmekaminerna. Lite speciella med sin runda form men man kan se dem npå många ställen i trakten. Utformade för att effektivt sprida värmen.Predikstolen är målad i de typiska färgerna man ser i gamla träkyrkor i fjällvärlden.Ljusstake och dopfunt står längst in till höger framför ett fönster som sprider ett vackert ljus över dem.Ljusstaken gjord av ett renhorn är annorlunda men visar på gedigen samisk konst.Dopfunten är gjord av en stor vril och även den vittnar om gediget hantverk. Vrilar används mycket till att göra skålar och kåsor av. Vril är en utväxt, knöl på masurbjörken och räknas egentligen som någon slags defekt.Smideslampetter på väggarna hjälper till att hålla mörkret borta under vinterhalvåret.Altartavlan av Gerda Höglund fick även den byta plats och hänger numera på högra sidan av kyrkorummet. Det blev en snabbtitt i kyrkan i Fatmomakke, en plats där samerna fortfarande möts för att fira bröllop, begravningar, dop, fira midsommar och mycket mer. Kåtorna som finns på området ägs av privatpersoner och fungerar som bostäder när man besöker platsen.
När jag ändå är inne på att skriva om kyrkor passar jag på att visa några bilder från Risbäcks kyrka. Kyrkan ligger vid stranden av Arksjön och är belägen i en fjällby 7 mil norr om Dorotea. När och hur den kom till verkar lite oklart men förmodligen startades ett bygge runt 1858 och man kan läsa att 1880 hölls det gudstjänster två gånger om året. Reparationer gjordes med jämna mellanrum bland annat var kyrkan väldigt kall då det inte fanns någon uppvärmning. Det berättas att prästen stod vid altaret påpälsad med vargskinnspäls och vantar. Men det var som man brukar säga, på den gamla goda tiden. Numera finns det värme i kyrkan som för övrigt är ganska påver med tanke på alla fina landsortskyrkor vi sett.
Risbäcks kyrka
Kyrkan ligger på en liten höjd och nedanför tornet kan man skymta Arksjön. Kyrkogården är enkel men fridfull och det finns faktiskt ett bord med bänkar där man kan sitta i stillhet och minnas strax utanför muren.
En bit av kyrkogården vid Risbäcks kyrka.
När man öppnar kyrkporten kommer man in i en stor och luftig lokal.
Vy mot altaret.
Lampkronorna är rustika men pampiga, lite snarlika de vi sett i andra mindre kyrkor i fjällvärlden.
Lampkronor i Risbäcks kyrka
Vi var i kyrkan för att vara med på ett barndop och då användes naturligtvis dopfunten. Den är fyrkantig och varje sida har lite relief i övrigt målad med fyra bilder en på varje sida. Utsmyckningen är gjord av Torborg Lindberg från Storbäck. En kvinna berömd för sina fantastiska sameskulpturer, de känns igen på hennes signatur TL. Nedan syns den annorlunda dopfunten.
Bild gjord av TL
Dophögtiden blev lite annorlunda på grund av den rådande pandemin. Detta märktes tydligt då prästen läste orden för namngivning och dop men det var mamman till barnet som gjorde själva ”vattenbegjutningen ”.
Speciellt högtidligt blev det när barnets mor tände två ljus till minne för barnets mormor och farmor som inte finns med oss längre. En oerhört fin och känslosam gest.
Minnesljus.
En fin stund i en fin kyrka på en fin sommardag. Visar inte några bilder på personer som inte vet om det, men en bild på Rolf och det fina lilla barnet.
Igår skrev jag om Vilhelmina kyrka och nämnde då att det även fanns en kyrkstad, kyrkstäder verkar ha funnits mest i de norra delarna av landet. Detta berodde främst på att det var långt mellan byarna och kyrkan, då blev det naturligt att man måste övernatta. För en del kunde det ta flera dagar att ta sig till kyrkan, antar att detta var anledningen till att det var kyrkhelger och inte någon enstaka andakt. Nedanför kyrkberget avsattes mark för uppförande av en kyrkstad. Ofta gick man ihop och byggde en stuga där varje familj fick en andel eller en liten kammare. Måste varit lite som dagens andelshus i fjällen.
En av gatorna i kyrkstaden.
Kyrkstaden i Vilhelmina började byggas 1840 och det sista huset som uppfördes kom 1890. Ända fram till mitten av 1800-talet fanns det bestämmelser om hur många kyrkhelger man måste infinna sig på. Det måste vara väldigt långtråkigt att sitta och höra på långa trista predikningar på gränsen till förmaningar timma efter timma. Kanske. bröts dessa av att det förekom jordfästningar, bröllop eller dop som man hade chans att bli bjuden på. Så i många fall blev det säkert väldigt roligt att träffa släktingar o vänner och få höra allt som hänt sedan senaste träffen. Ibland fanns det tillfälliga marknadsstånd där man kunde köpa dryck o mat. Då kunde man njuta av något att äta o samtidigt utbyta senaste skvallret.
År 1921 kom den stora branden som man tror orsakades av ett bristfälligt byggd skorstensrör. Därmed brann femtio hus ner till grunden. På 1960-talet köpte Vilhelmina kommun in resterande stugor och renoverade dem. Numera drivs det bland annat ett vandrarhem i några av stugorna. Boendet på vandrarhemmet är speciellt eftersom man behållit den gamla stilen och utförande på rummen. Inte på många vandrarhem man kan få dubbelrum med pentry och toalett.
Kök/vardagsrum.
Muséet har en visningslägenhet där man kan se hur det såg ut i boendet i kyrkstaden. Oftast bara ett rum och kök.
Sängen inbyggd för att hålla värme samt för att rymma en familj, vaggan fick dock stå utanför.Öppen spis fanns förstås.
Inne i Museet finns det en modell av hur det kunde se ut och vad kvinnorna kunde syssla med under sina besök där. Se nedan.
Idag har det blivit ett besök i Vilhelmina kyrka. Vi försöker alltid titta in i kyrkorna på de platser vi besöker. Förutom att de förmedlar lugn och ro så berättar de mycket historia. Ofta från väldigt lång tid tillbaka och tänk så mycket vacker konst av olika slag det finns att beskåda.
Vilhelmina som är en gammal plats hette från början Volgsjö. Under 1700- talet kom det tillresta präster till Vilhelmina och höll gudstjänster två – tre gånger per sommar. De fick då bo i en lappkåta under besöket. 1783 fick man sin första bofasta präst, Petrus Gavelin. Då bestod samhället av 200 invånare. Sedan växte det allteftersom.
Den första riktiga kyrkan stod färdig 1840 och blev då placerad på en höjd. En vacker vit träkyrka är det.
Vilhelmina kyrka
Nedanför kyrkberget byggdes det en massa små hus den sk kyrkstaden. Där bodde kyrkobesökarna från byarna under kyrkohelgerna. År 1970 renoverades en del av kyrkan och bland annat tillkom det en toalett, vilket faktiskt inte finns i många kyrkor forfarande. Idag rymmer kyrkan 370 personer.
Altartavlan målad av G Torhamn 1923
Altartavlan är en bemålad relief som är gjord av G Torhamn 1923. Samma år sattes de målade korfönstren in. Dopfunten är från 1970, ritad av Sten Gumaelius och silverskålen på den är gjord av Vilhelminas egen silversmed Tore Davidsson.
Dopfunt i Vilhelmina kyrka
Ljuskronorna är från 1970. Det är kopior från de gamla ljuskronorna som fanns i Volgsjös kapell. Det finns två av originalen kvar och de hänger i kyrkan.
Ljuskronorna i kyrkan.
Orgel köptes så sent som 1923 och men den nuvarande är från1960 och byggdes av Åkerman och Lund.
Orgeln från 1960
I tornet finns fyra klockor men den äldsta från 1784 används inte idag.
Tänk så mycket man kan lära sig av att titta in i en kyrka en liten stund.Utanför kyrkan precis innanför muren finns en gammal gravsten med inskriptionen Johan Zackarias Bång alias Sven Dufva.
Rakt nedanför kyrktrappan finns en fiol gjord i smide. Där vilar riksspelmannen Jon Erik Öst.
Solsi Blogg 