Idag är det 70 år sedan Auschwitz befriades och det uppmärksammas på många håll runt om i världen. Själv lyssnade jag på ett radioprogram där de intervjuade en dam, hon är 87 år och har åkt runt i Sveriges skolor för att berätta om hur det var där. Inte mindre är 800 skolor i Sverige har hon besökt och det är knäpptyst bland eleverna som lyssnar. Ingen kan återberätta så som någon har varit med om det. Otroligt gripande och otroligt omskakande. Att sprida kunskap om detta blir allt svårare eftersom det snart inte finns några som har varit med.

Själv har jag tre saker jag tänker på. Det första var när vi var i Jerusalem och vi var inne på ett minnesmuseum, när vi skulle åka därifrån var det en man som stod och tittade på en bild. Han gjorde ingen min av att gå, Rolf ropade på honom men hans fru sa att han var döv. När vi kom fram till honom såg vi att han var mycket rörd, pekade på en liten grabb som stod innanför taggtråden i Auschwitz. Därefter sa han det är jag och det var där han under en del experiment förlorade sin hörsel. Något tagna gick vi sedan tillsammans till bussen.

Nummer två är ett annat minne, vi hade hämtat sonen då runt 17 år från Tuttlingen där han läst tyska och bestämde oss att åka via Bergen Belsen hem. Detta koncentrationsläger jämnades med marken eftersom det härjade tyfus där. Nu finns det minnesmonument, museum och minnespark där. Idag upplevs det som en fridfull plats men museets bilder lämnar en bitter eftersmak.

Nummer tre var ett besök med kollegor i Auschwitz och om det besöket skulle jag kunna skriva en roman. De som av en otrolig okunskap tvivlar på om detta hemska dåd mot ett folk har hänt, 6 miljoner människor dog borde åka dit. Det man upplevde under det besöket går inte att beskriva och trots att det var en del år sedan kan jag se det helt klart i minnet och även höra guidens röst. Nu gäller det att med förenade krafter se till att detta inte händer igen, för okunskap, dumhet och ondska finns det dessvärre kvar i världen.