Av någon anledning har dagens blogg ” fika hos Lena och Jakob” hamnat på den 28 juni, så finns det två inlägg under detta datum??

Idag har vi verkligen fått uppleva vad uttrycket, kanske – kanske inte betyder. Vi vaknade av att regnet slog mot fönsterrutan och det ordentligt kan jag lova. Som om det inte räckte med att vi har domkyrkan tvärs över gatan vars klocka slår varje halvtimma.

En promenad med vår guide var ömsom vin ömsom vatten, blåsten och regnet gjorde det inte lätt när det gällde fotografering.

Eftermiddagen hade vi tänkt oss en tur till Vestmanna fågelklippor med båt. Det var dock tveksamt om båten skulle gå ut med en blåst på 28 sekundmeter. Vi chansade och åkte dit i alla fall. På fönstren på bussens ena sida var det helt omöjligt att se något. Den sidan vi satt på gick an men som ni ser var det ganska svårt ändå med regnet rinnande utefter glaset. Med tanke på att en del vägar är så smala att man inte kan mötas och dessutom väldigt slingrande för att inte tala om vilka stup som finns på kanterna. Ja då ville jag inte titta ut, dimman plus att jag tyckte chauffören körde lite för fort gjorde inte resan behagligare, även om jag förstår att han var en väldigt rutinerad bussförare. Det blev i alla fall att åka tillbaka till hotellet i Torhavn och kanske försöker vi nån annan dag.

Efter lite vila bestämde vi oss för att hitta någonstans att äta och det fick gärna vara nära hotellet. Det blev Angus Steakhouse vilket visade sig vara ett bra val, köttet var perfekt stekt.

Som tröst för dagens vedermödor blev det även en belgiskt våffla med glass och chokladsås efter varmrätten. Väldigt smaskigt och kaloririkt.

Nån gång måste vi ta oss tillbaka till hotellet, regn och blåst var fortfarande kvar så innan vi kunde gå fick alla regnkläder justeras. Typiskt att restaurangen låg på hamngatan där atlantvindarna kunde blåsa som de behagade.

Inte helt lätt kan jag säga, Rolf såg ut som en Michellingubbe som var på väg att lyfta.

Idag börjar några dagars äventyr på Färöarna, redan innan vi har börjat dagens utflykt är jag såld. Vilket fantastiskt och spektakulärt landskap. Färöarna eller fåröarna som det heter enligt svensk översättning tillhör det danska kungariket. I motsats till Danmark så är Färöarna inte med i EU, orsaken till det är främst att man inte vill riskera att förlora rättigheterna till fisket. Fiskeriverksamheten är den viktigaste inkomstkällan förutom att den förser befolkningen med mat. Att beskriva dagens tur på en enda bloggsida är helt omöjligt, jag får skriva det i etapper annars blir det en hel roman.

När vi åkt en bit såg vi att det överallt växte en gul blomma och det visade sig vara Färöarnas nationalblomma, Kabbeleka. Den har vi i Sverige också men jag har aldrig sett den växa så kraftigt.

Ett av dagens mål var Gjógv den nordligaste byn på ön Eysturoy. På vägen passerade vi några små byar men framför allt ett otroligt vackert landskap.

Vi stannade även till för att titta på en gammal valstation belägen på en plats som heter Vid Air (kanske fel stavning). Här fångades det val och man utvann även tran, detta bevarade man i stora behållare och än idag står det en stor cistern med tran som är 40 år gammal. Jag tror inte man vill känna lukten av den.

På den här stora träplattan drog man upp valarna för att sedan stycka dem. Idag fångar man bara Grindvalar som är den enda sort som inte är utrotningshotad.

Det är i den här cisternen som den gamla tranen är bevarad i, undrar vad som händer när den har rostat sönder helt

Efter en stund såg vi det högsta vattenfallet som är 140 meter i höjd. Alla dessa vattenfall som finns överallt ger naturen ett speciellt liv.

Resan fortsatte men tåken/dimman började smyga sig in över landskapet. Lärde mig att det finns ett uttryck man använder här; Kanske/kanske – kanske inte. Vilket menas kanske idag, kanske i morgon eller som någon lär ha sagt, The land of maybe. Detta beror alltså på dimman som får styra lita av vad man gör och när. Fortsättning följer.