I går fredag den 20 juli gick vi vägen upp till hemmanet Fridhem som är en av våra närmsta grannar. Vi gick en liten bit på vägen och tittade på den vackra naturen som just nu visar sin allra skiraste grönska. Fjällvärlden när den är som finast.

Rallarrosorna eller Mjölkört som de också heter finns i massor och lyser upp med sin starka nästan lila färg.

Fridhem är ett gammalt hemman och de som bodde där senast hette Björn i efternamn men det var länge sedan. De bodde ensligt på en höjd mellan skog, fjäll och sjö. Då fanns det ingen väg utan det var stigar eller nån eka som gällde. Så småningom flyttade familjen och hus, lada, vedbod med mera förföll. Första gången jag var där var 1970 och jag funderade över att några kunde ha bott i denna vildmark.

Så hände det att Rolf var och gick på den lilla skogsvägen 2004, plötsligt stannade en bil. En man presenterade sig och sa, jag heter Lars Vikström och jag har köpt Fridhem. När Rolf berättade det sa vi men vad ska han ha det till.

Lars visade sig vara en händig man och tusenkonstnär. Det dröjde inte länge förrän Fridhem blev ett ”paradis”. Varje gång vi kom dit hade det tillkommit något nytt. Det blev en liten stuga, utekök, vedbod, förråd med mera dessutom restes en flaggstång och anlades en enorm gräsmatta.

Men det jag var mest imponerad av var ett boningshus som är så härligt. Se bara det vackra grästaket över entrén. Här fick Lars sitt eget, jakt, fiske, natur o vildmarksområde. Men igår var det inte med lätta steg vi kom till Fridhem. Lars omkom i en mycket tragisk olycka i april, han dog i samband med isfiske något han gillade att göra.

Vi var en stor skara som var samlade för att ta ett avsked på den plats där vi alla haft så mycket trevligt tillsammans. Jag brukar säga att vi har vänner och vi har bekanta, skriv en lista med namn på de du har. Jag lovar bekant-listan blir lång, vän-listan blir svår att fylla i. Min väninna skulle göra det en gång och blev förskräckt över att det var så svårt. Kriterierna för vän? Jo du kan störa när som helst, de ringer dig spontant, de tittar in på en kopp kaffe utan krångel, de stöttar när du behöver hjälp, de delar med sig, ja listan kan bli lång.

Nu beskrev jag ju faktiskt hur vi upplevde Lars en riktig osjälvisk vän, jaktkompis och i 14 år har vi fått ta del av goda måltider, övernattningar i hans hem ja vi fick till och med förtroende att veta var husnyckeln låg ifall vi ville sova över eller något annat och han inte var hemma.Lars önskan var att få sin aska spridd över sin mark, så skedde också men naturligtvis gjordes detta med enbart familjen närvarande. Vi känner en tacksamhet över att fått vara med på denna minnesstund som hans båda barn ordnade. Innan vi återvände hem gick jag en liten bit själv för att titta på det fina ”spaområde”, badtunnan, dammen och bron som Lars anlagt.

Det kändes egendomligt att veta att han nu lagt locket över tunnan för sista gången och vi kommer länge att lyssna efter motorljudet från hans bil. Jag är dock förvissad över att han nu fått frid på sitt älskade Fridhem och vi kommer alltid att minnas vår käre vän.