Så bar det hemåt

Etiketter

, , , , , ,

Efter dessa dagar med så fantastiska upplevelser så var det dags att åka hem. Vi åkte från samma flygplats som vi kom till, naturligt eftersom det bara fanns en. Flygplatsen är på ön Vagar och vårt hotell låg på Streymoy så det blev en liten busstur.

Flygplatsen Vagar byggdes under andra världskriget och att den låg precis vid en sjö beror på att man där kunde landa på vattnet. Den är inte så stor som synes men så är det ingen tät flygtrafik heller.

Här kan man se att det ligger en hel del höga fjäll på ena sidan.

Själva startbanan är ganska kort och slutar precis vid havet, inte utan att man hjälpte till att bromsa lite med fötterna. Att landa och starta på en kort bana omgiven av berg, hav och sjö är ingen höjdare kan jag säga. Vi hade förmånen att sitta bredvid en styrman/pilot från Färöarna så vi kände oss trygga plus att vi fick mycket nyttig information.

Här får man den första och sista bilden av Färöarna och det var inte utan att man funderade på vart man hade kommit. Hela ön ser ut ungefär så här förutom att det finns en del dalgångar. skulle kunna tro att vi landat på Mars.

Nöjda med våra upplevelser svävar vi ut i det blå ovanför oss, det lite mörkare blå under oss. Resan som vi köpt på Scandorama har mer än väl varit värd sitt pris och deras guide Christina Bergendorf gjorde ett utmärkt arbete. Förutom att vi lärt känna nya intressanta personer hade vi förmånen att få en lokal guide Unn a Lad vars namn är felstavat då jag inte har de bokstäverna på mitt tangentbord. En mycket kunnig person som bjöd på sig själv i stora mått.

Annonser

Hotell Hafnia och restaurang Aarstova

Etiketter

, , , ,

Lite fakta kring resan som vi gjorde tillsammans med goda vänner och resbyrån Scandorama. En otroligt välplanerad resa och att man kan uppleva så mycket på en vecka övergår mitt förstånd. Det tar minst en månad att smälta. Vi bodde på hotell Hafnia som är beläget mitt i centrum.

Där åt vi en utmärkt frukostbuffé varje morgon samt några middagar som verkligen höll första klass. I och med att första kvällen äta tillsammans med sina medresenärer var väldigt trevligt, på så sätt lärde vi känna varandra direkt.

Entréns målning som visar två olika tider på Färöarna, till vänster Vikingatiden och till höger en dagsaktuell vy.

Rummet var ordinärt men trevligt vi hade utsikt direkt mot den gamla domkyrkan. Det hade allt man behövde kaffekokare, AC och TV med de flesta kanaler även på svenska. Gick man upp på översta våningen fanns det en balkong där man hade en panoramautsikt över Torhavn.

Över sängen var dessa två lunnefåglar målade och tur var det för det var de enda vi såg på resan.

Även toalettpapperet viktes på ett sjömannamässigt vis, i form av en segelbåt.

När vi åkte hem fick vi en färöisk godis att äta, naturligtvis i form o färg av den färöiska flaggan.

Sista kvällen var det middag på restaurang Aarstova som låg granne med hotellet.

I gränden mellan restaurangbyggnaderna kunde man se fisken hänga på tork.

Det åts och pratades och ljudnivån var hög, gruppen med reskamrater var lagom stor 28 stycken så man hann att prata och lära känna varandra bra. Och som vanligt stötte man på vänners vänner.

Lamm som lär vara väldigt god serverades.

Själv är jag inte så överförtjust i detta men vår duktiga guide fixade så att jag fick en fantastisk Kattfisk. Har aldrig ätit det förut men det kan verkligen rekommenderas om den tillagas så här. Tyvärr kan jag inte lägga ut alla bilder eller berätta om allt men jag kan rekommendera en resa till Färöarna det kommer man aldrig att ångra.

Lite minnen från Färöarna

Etiketter

,

Överallt när man besökte någon by såg man laxodlingar som stora runda ringar i vattnet. Här syns det två ringa inne i hamnen. Fisk är den vara man exporterar mest och då dominerar förstås laxen. Att man odlar så mycket lax beror på att vattentemperaturen är så gynnsam, ligger runt 10 grader året runt och det är tack vare golfströmmen.l

Världens största brevlåda, man skulle kunna tro att det är i Sverige med tanke på att här verkar all post att samlas i en hög innan den till slut delas ut. Men ack nej så är inte fallet. Det är Färöarnas största brevlåda och den finns med i Guiness rekordbok. Vi postade inget vykort i den då vi inte nådde upp till brevinkastet. Hela 7,42 meter hög och 4,45 meter bred. Inte illa.

En helt vanlig grillrestaurang, Angus grill hittade vi en kväll och där passade vi på att äta kvällens måltid. Just då regnade och blåste det så hemskt att vi var tvungna att ta en som låg nära. Det visade sig vara ett utmärkt val. Trots en rejält tilltagen varmrätt fick vi ner lite efterrätt.

Vet inte om denna våffla är med i Guiness rekordbok men stor var den. Ville ju inte att glassen skulle smälta så den slank ner, i magen förstås.

Kul att få uppleva de snabba väderomslagen, vi var förberedda så det var faktiskt bara roligt. Rolf hade lite problem att hålla sig kvar i regnponchon men detta är vädret på Färöarna.

Får, får, får? Nej får får inte får, får får lamm. Kul eller hur men kanske bara på svenska. Får såg man överallt inte bara på åkrar och ängar utan även klippor och stup. Såg väldigt otäckt ut ibland. Minst roligt var det när de plötsligt sprang ut framför bussen på en slingrig väg. Väldigt många håller på med får och det förstår man då fåren ger en stor del av inkomsten. Det lär finnas mellan 70 000 och 140 000 får antalet beror på när på året man räknar. Före eller efter slakt. Fler får klarar man inte av betesmässigt så det importeras en del. Fåren används ju till mat och skinn samt garn.

Inga vilda djur på öarna förutom möss, fåglar och även hare sedan 1870.

På en av öarna finns det inga råttor och det är ont om katter. Varje hushåll får ha max 2 katter och de måste registreras. Förr var de tvungna att bära klockor kring halsen för att höras. Mygg? Nej det finns inga mygg de blåser bort.

Den här byggnaden låg fint med en otrolig utsikt. Det visade sig vara Färöarnas fängelse, dock får straffet gälla högst ett år blir det mer får man åka till Danmark.

Brottsligheten är väldigt låg och våldsbrott förekommer nästan inte. Det är ju svårt att ta sig härifrån utan flyg eller båt. Men visst är det tjusigt, på andra sidan kan man se de stora fönstren mot den enormt vackra utsikten. På gården finns även en golfbana.

Ja det är lite av de fina stunder från resan jag fick med mig hem.

Sandur kyrka och en titt på Husaviks gamla by.

Etiketter

, , , , ,

Åter en busstur där jag föredrar att sitta med utsikt mot fjället eftersom jag är lite höjdrädd. Nu är vi på väg till Husavik men först ett stopp i Sandur.

Här kan man se lite av hur vägen ser ut ändå är det här bara en liten bit till havet.

Sandur är en av Färöarnas äldsta orter och man kan se tecken så långt tillbaka som till år 825. Där finns den äldsta kyrkan och därmed även denna äldsta kyrkogården. Ofta har man natursten som gravsten men vanligast är man köper en vanlig sten och idag finns det ett stensliperi som gör gravstenar. Tidigare fick man köpa dem från Danmark. Vanliga begravning är vanligast men numera har man börjat med urnbegravning. Problemet är att kremering görs i Danmark och man får själv bekosta transporter fram och tillbaka, vilket kan bli väldigt dyrt.

Här i Sandur finns Färöarnas äldsta träkyrka från 1839. På samma plats har det funnits kyrkobyggnader sedan 1000-talet. Denna träkyrka är den sjätte i ordningen. Guiden berättade lite om hur viktig kyrkan och religionen har varit för färöborna i alla tider. Idag går man gärna till kyrkan på söndagarna och efteråt samlas familjerna till en gemensam måltid.

Kyrkorna har alltid varit öppna för besökare men för två år sedan började man hålla dem låsta. Anledningen var att man började stjäla kyrksilver, pengar och nattvardsvin. Idag är det ingen idé att stjäla nattvardsvin då man börjat använda svart vinbärssaft i stället.

Här ser man en del av de gamla gravarna och som på flera ställen ligger kyrkor och kyrkogårdar väldigt vackert placerade.

Innan vi gick tittade vi förstås in i kyrkan och fick se en liten annorlunda interiör. Mycket trävitt och mycket snidat.

Husavik

är en ganska liten by med drygt 70 invånare. När vi kommer fram blåser det väldigt men vi kämpar oss ner till stranden för att få se lite av de gamla husen.

Vinden ligger på och vi har nästan svårt att ta oss fram.

Som alltid mycket vackert.

På slänten här kan man se att det finns gamla stenhus inbäddade här och var. Det var på denna plats som Gudrun Sjurdardottir bodde. Husen härstammar från 1300-talet.

Texten nedan är taget från Wikipedia och beskriver det vi fick höra berättas av guiden.

I mitten av orten ligger en ruin som sägs vara rester av en gård uppförd av Hústrúin eller Húsfrúgvin, Guðrun Sjúrðar­dóttir. Hon påstås ha varit en bestämd och ordningssam dam som levde på 1300-talet. Hon ska ha ägt all mark i Húsavík, och hade även egendom i Norge. Legenden säger också att hon begravde två levande betjänter i området. Kvinnan ska ha varit mycket rik efter att hon hade funnit ett guldhorn i jorden som hon sålde till kungen. Húsfrúgvin seglade 1361 till Norge, som en av få färöingar, i egen båt och rester av ett båthus finns fortfarande kvar. Kvinnan, hennes man och två barn dog 1402 troligtvis av pesten. De var på den tiden ögruppens rikaste familj, och sex av hennes bevarade brev mellan 14031407 ger en inblick i hur mycket en rik familj kunde äga.

Här fanns det inga fönster och man kan knappt föreställa sig hur det skulle vara att bo i ett så fuktigt, kallt och mörkt hus. Hujeda mej. När vi fått en intressant berättelse till livs var det ånyo dags att besöka nästa kyrka. Många kyrkor blev det.

Husaviks kyrka, fint belägen och med det traditionella grästaket. Så vände bussen åter till hotellet efter ytterligare en intressant dag.

En tur till Sandoy

Etiketter

, , , ,

Det blev mycket farande på slingriga vägar, höga höjder och långa mörka tunnlar och till slut även en tur på en färja. Den tog oss över till Sandöy och det var lite blåsigt den här dagen, nog kände jag av att det gungade alltid.

Vi besökte ett konstmuseum, det var en konstsamlare vid namn Sofus Olsen som bestämde sig för att bygga ett konstmuseum i byn där han var född.

En byst föreställande Sofus Olsen. Olsen var konstälskare hade samlat konst i 50 år, det var dessa han skänkte till sitt museum.

Här syns en porträttmålning föreställande Sofus Olsen.

En bit av hans privata hem fanns att beskåda i ett rum. Sofus Olsen var gift med paret hade inga barn. De bestämde då att bygga ett museum som skulle innehåll konstverk från deras privata samling men även från andra konstnärer.

Här är några små bronsstatyer men det verkliga konstverket tycker jag är den vy man skådar genom fönstret.

Rolf och vår nära granne här hemma har fastnat framför en stor tavla, ser dyster ut så jag är glad att den inte är till salu.

Vi togs emot av en dam som skötte om museet och skam till sägandes har jag glömt hennes namn. Hon var väldigt kunnig och trevlig, dessutom var hon utbildad modedesigner. Detta tyckte Rolf lät intressant så han ville gärna fota hennes outfit, vilket han fick. Så snopet, det visade sig vara köpt på Hennes & Mauritz, ett snopet slut på en konstrunda.

Väl ute igen var det första man såg en laxodling. I den här byn hade husen mycket starkare färger om det var för konstmuseets skull, ja vem vet.

Eriksgardur i Dalur

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Kulturell afton hör till när man åker gruppresor men de kan se väldigt olika ut beroende på var man är. Denna kväll skulle vi till Dalur och här kan jag lova att jag hjälpte till att bromsa så mycket jag kunde. Vägen var väldigt smal och gick högt upp på berget. Lite nervöst var det när chauffören fick tvärbromsa då det plötsligt sprang ett får över vägen men så småningom kom vi fram till Dalur.

I den här ”hembygdsgården ” hade man dukat upp för en typisk färöisk måltid när vi kom in.

Det första man såg var en väldig aktivitet, man spann, kardade ull och var väldigt sysselsatta med olika saker. Vi fick lyssna på Vilhelmina 83 år som mycket livfullt berättade om hur livet på Färöarna var förr. Hur man gjorde leksaker av gamla bockhorn eller fårens torkade urinblåsor och mycket, mycket mer. Allt var fiffigt gjort och man förstod vilken uppfinningsrikedom de barnen besatt.

Det var männen i huset som stod för att karda ullen samt att spinna den. Kvinnorna var de som stickade och kunde således inte göra allt arbetet med garntillverkning själva. Idag sänds mycket ull utomlands för att bli till garn som återvänder till Färöarna och används bland annat till att sticka tröjor med. Det sägs att i skolorna säger lärarna till barnen att det är två saker man inte få ta med in i skolsalen. Det är mobiltelefonen och stickorna.

Att samlas kring arbetet med ullen var ett sätt för familjerna att umgås på kvällarna. Ofta sjöng man ett kväde (små verser som en berättelse) tillsammans och det kunde ha upp emot flera hundra verser. Vi fick lyssna på ett exempel men jag är glad att det bara var ett tiotal verser,

Naturligtvis skall det vara allsång på en sådan här tillställning och då gärna med dragspel. Så blev det, vi sjöng Dans på Brännö brygga m fl. sedan sjöng Vilhelmina, vår duktiga guide och en av värdarna samma sånger men på färöiska. Det var verkligen roligt att höra och som alltid på den här ön framfördes det med en väldig glädje.

Inser nu att jag efter alla år jag har stickat inte kan göra det riktigt proffsigt. Här hjälps man åt, sitter mitt emot varandra och har åtta – tio stickor av typ större strumpstickor och stickar på samma tröja. Dessutom mönsterstickning, fråga mig inte hur men de stickade fort och lätt. Helt klart har de inte samma betydelse av vad syjunta är för något. Här sjunger de gärna något kväde under tiden. När vi har syjunta här pratar man så mycket att man aldrig hinner sticka.

När vi ätit kvällens måltid en fårstek med tillbehör, ja det vill säga jag åt potatis och gurka men det är OK om man är hungrig o inte äter fårkött. Ja då blev det färöisk dans. Samma typ av kväde sjungs och själva dansen kallas kedjedans. Den utförs som nån slags ringdans, två steg till höger och ett till vänster tror jag det var eller tvärtom. Så småningom blir det mer avancerat men så länge hade vi inte tid att vänta. Det var dags att tacka för oss så att vi inte missade färjan till Streymoy.

Som överallt annanstans låg den lilla byn i en dalgång med höga fjäll runt. Det ena stället vackrare än det andra.

Gasadalur

Etiketter

, , , , , ,

Vi besökte Gasadalur som är Europas mest isolerade ort, fast här på Färöarna tyckte jag nog det fanns många som var väldigt isolerade. Inte utan att jag ibland funderade över hur det skulle vara att bo i en by med bara 18 invånare år ut och år in? Men det är klart vill man ha en liten fest är det ju enkelt att bjuda alla ingen avundsjuka här inte.

Det som slår en när man kommer till dessa små byar är att de ser så välskötta ut.

På Färöarna ser man aldrig några träd eller buskar, jordlagret är för litet för att ett träd ska klara sig och buskarna skulle fåren äta upp. I en och annan trädgård i nån by kan man se några planterade träd. Här fanns det i alla fall lite grönska och det var tur för ankorna som gick omkring och åt.

På vägen dit kan man se Tindhólmur som ser ut som ett slott med sina fem toppar.

I denna lilla by har det naturligtvis varit risk för att det skulle bli helt folktomt. Men i början av 2000-talet påbörjade man ett tunnelbygge och 2006 var den klar så man kan nu ta sig fram med bil. Då ökade byns invånarantal från 14 till 18 personer.Här kan man faktiskt se tunneln som en liten prick vid foten av fjället.

Tidigare var man tvungen att göra som brevbäraren ta sig över fjället. En tur på 2,5 timmar. För att kunna gå något så när upprätt var han tvungen att gå i sick sack vilket gett spår på fjället som fortfarande går att se. Tittar man noga till vänster på det lilla fjället där det finns ett blänk av kameran kan man se ett sicksack mönster. Brevbäraren kom tre dagar i veckan på så sätt blev inte dagstidningarna för gamla.

Som på många ställen fanns det även här ett vattenfall, ganska häftigt sådant. Mularfossur var namnet och det är ett välbesökt turistmål. Förutom att byarna ser välskötta ut så är det väldigt bekvämt för turister. Toaletter finns i princip i varje by och ibland även små fikaställen. Man tar helt enkelt ett rum i sitt hus och använder det, kaffe med hembakat kan det bli bättre.

Det fotograferas en del på en sådan här resa men just här tror jag Rolf står och tittar mot ön Mykines. Det är den ö där Lunnefågeln har sin största häckningsplats.

Ön Mykines

Även här besökte vi förstås en kyrka nämligen Biggjar kirkja som låg i byn Bour och kyrkan byggdes 1865 men en del reparationer har förstås gjorts.

Som alla kyrkor på Färöarna präglas den av en renhet och enkelhet. Alla lika välskötta.

Jag tycker den här bilden är så talande för Färöarna, husen, havet, vidderna, fjället och folket allt är ett med naturen.

Fantastiska Gjogv på Färöarna

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Att vara utan internet i nästan tre dagar är som att vara på en öde ö, visst är det bra med telefon men det är helt omöjligt att försöka lägga in ett bloggstycke via den. I synnerhet som bilderna är på datorn. Men nu har jag återfått tryggheten det vill säga internet. Här kommer i alla fall ett litet referat från vårt besök i Gjogv som uttalas Djogv.

Det blev en ganska lång busstur för att komma dit Vi fick åka över en 220 meter lång bro och korsa Atlanten för att komma till den nordligaste byn på ön Eysturoy.

Vi passerade en by vid namn Eidi och där ute vid havet kunde vi se de kända klippformationerna Risin och Kellingin vilket betyder kämpen och kärringen, undrar om det är deras motsvarighet till Gotlands raukar? Dessa två var dock utsända från Island för att dra med sig Färöarna hem till Island igen. De lyckades inte och blev kvar där som stenstoder.

Landskapet är otroligt vackert och den fantastiska grönskan finns överallt. Här fick vi en glimt av Färöarnas högsta fjäll Slättaratindur som är 882 meter högt.

En rundtur i den lilla byn hann vi med innan det var dags för lunch. Är det riktigt klart väder kan man från fjälltopparna se Island i fjärran.

Det här är ingen stor by cirka 26 bofasta invånare. Det lär ha varit 250 personer boende här men på grund av arbetsbrist har man varit tvungen att flytta. Det finns alltså många tomma hus och de används idag som sommarhus.

Passade på att titta in i Gjáar Kirkja och mötte väl då hälften av invånarna eftersom det var dags för kyrkobesök.

Den var väldigt ljus och vacker inuti i sin enkelhet.

En staty ” Mor och Barn” som sitter och spanar över havet i väntan att få se sin man/pappa komma åter från en fisketur. Ett monument över de som aldrig återvände.

Utanför fanns det en liten minnespark för de som omkommit på sjön.

Grästaken verkar bli mer o mer populärt och det är klart med en så lång livslängd kan det vara både snyggt och lönande. Detta hus är ett av dem som några av byns bofasta äger. Tyckte det såg så mysigt ut.

Efter att vi gått runt blir det lunch på Hotel Gjaargardur och det serveras traditionell färöisk mat.

Väldigt gott men nog anade jag en liten smak av får(ull) i korven och den mystiska ”köttbullen”.

Rolf låter sig väl smaka.

Utsikten från restaurangens fönster var avslappnande med all överväldigande natur att se på och den färöiska flaggan.

Här och var kunde man se små fyrkanter med rader övertäckta med torv. Det är ett försök att odla potatis och lite har man lyckats med men som man ser inga mängder.

Marys baenk var en vacker utsiktsplats bestod av såväl ett vattenfall som en grotta i berget.

Det var omöjligt att se sig mätt på kombinationen havet, fjäll och bergiga stränder. Så otroligt vackert.

Rolf försökte föreviga allt han såg.

Ja vad sägs om bilden nedan, trots att det nästan bara är fjäll, slingriga vägar och grönt är den ena bilden inte lik den andra hur många man än tar.

Sagamuseum

Vi besökte Sagamuseum på Vestmanna turistcenter ett väldigt oplanerat besök men vi fick lite tid över och passade på att besöka det. Ett museum med vaxdockor som berättar lite från när de första människorna kom till Färöarna till vår tid. Med hörlurar kunde man ta en promenad bland dessa och samtidigt lyssna på historien. Det var bara det att det blev så långt mellan varje docka så att för varje gång jag gick vidare, ja då hade jag glömt vad de sa. Dessvärre var det likadant för Rolf så där har jag ingen hjälp.

Vaxdockorna är så skickligt gjorda att man nästan tror att de lever, ja ett par i alla fall, står man med huvudet i händerna är det väl mer tveksamt. Lägger upp dem på min blogg utan text och så kanske ni kan hitta på en egen utifrån bilderna.

Den första vi mötte var en irisk munk och han lär vara den första människan på ön. Det man ska kunna läsa ut av bilderna är hur de nordiska vikingarna drev munkarna på flykt. Därefter kom det en brutal tid då färingarna tvingades bli kristna för tusen år sedan. Man kan även utläsa att det förmodligen kom pirater till ön och att folk som stal mat blev straffade. Kanske kan man få ut mer men jag stannar här.