Dags att skörda

Etiketter

, , , , , , ,

Så var det dags att väcka liv i bloggen igen, får säga som de sa i ett TV-program för längesedan ”Det är mycke nu”. Eller snarare har varit. Det blev vare sig äpplen eller vinbär i trädgården i år men efter vad jag förstått så var vi inte ensamma om detta. När vi kom till Lappland var hjortronplockningen över, tillgången på hjortron lär ha varit god. Som tur var fick lite av snälla grannar. Det som gav en bra skörd var vindruvor.

Vi har en estnisk blå druva, den har en stor kärna och lite beskt skal men själva fruktköttet är sött. Som synes så blev det en del men vad göra med dem? Tidigare har jag pressat druvorna och gjort juice men nu ville jag göra något annat. Om jag haft en trätunna kunde jag kanske trampat runt i den och gjort vin. Antagligen skulle ingen vilja dricka det i synnerhet inte om de kollat mina fötter.

Visst ser de fina ut och eftersom de har fått sitta kvar på sina grenar tills nu har kylan gjort att de blivit lite extra söta.

Letade runt på nätet och hittade ett recept på blå vindruvssaft. Det var mycket enkelt, druvor, vatten, socker och citron inga konserveringsmedel av något slag. Har fryst den och här syns en av flaskorna, perfekt att ta upp en kall vinterdag. Då kan man drömma om gröna löv, sol och kvittrande fåglar medan man dricker sitt glas av naturens nektar.

Mina fuxior har fått flytta inomhus idag och vi får se om den kommer igen nästa sommar. Varje vinter vissnar den ner i garaget och får i nåder några droppar vatten av Rolf ibland. När solen börjar titta fram sätter han ut de tunna rangliga plantorna i friska luften och ger dem mer vatten ingen näring för det glömmer vi. Efter ett tag ser de ut så här, fråga mig inte hur det går till men visst är de präktiga och jag tror de har runt 15 år på nacken.

Avslutar med helgens dessert, hembakta rånkorgar, vaniljglass med hemkokt hjortronsylt, garnerat med chokladsås, jordgubbe och grädde smaksatt med lakrits. Helt OK.

Annonser

Genom dis och dimma

Etiketter

, , ,

Dags för hemfärd, älgjakten är över och fisken har gömt sig o snart går även björnen i ide. Det blir tomt på myrar och fjäll. En av våra grannar hade varit uppe vid huset  häromdagen, hon påstod att huset sagt till henne att det ville att vi skulle komma tillbaka. Jag är lite misstänksam för jag har då aldrig hört det där huset prata om det inte är så att hon mött ”nått skrömta”.

 Hösten har i alla fall kommit på allvar och dags för hemfärd, vi såg de mest skiftande färger i naturen när vi åkte.

Molnen låg lågt som ett dis i dalen man har nästan svårt o tro att detta kortet är taget i Sverige. När vi kom hem låg det ett paket från USA och väntade på mig, min syster glömmer aldrig en dag. Det är så spännande för hon lyckas hitta så roliga och användbara saker.

De här kryddorna kom med paketet, det är en fix o färdig Tortilla soppa från Texas. Påsen innehåller, majskorn, vitlök, kryddor, chili olika sorter och svamp, allt torkat. Det fanns naturligtvis recept annars hade jag inte haft en aning om hur jag skulle göra.

Efter att jag tillsatt vätska enligt recept och låtit det koka en stund hade man nog kunnat tro att det var färska majskorn mm jag använt. Efter en halvtimma bröt jag Tortillas i bitar och la på därefter riven cheddar.

Passade på att bjuda sonen med familj eftersom de brukar gilla lite kryddade rätter. Visst ser del läckert ut och det var det också. Lite speciellt är det när man lagar från äkta vara eller hur?

Vinterförberedelse

Etiketter

, , , , , , ,

Det har blivit dags att förbereda sig för vintern, kylan har börjat krypa närmare och det har redan varit några frysgrader. När sedan lite snöblandat regn har fallit, ja då inser man att nu nappar inte rödingen längre. Den vilar några månader och har man tur kanske den visar sig när det är dags för pimplingen i vinter. I år har vi satt upp två stycken solcellsventilation på huset detta för att få en liten torrare luft under vintertiden. För visst kommer väl solen att lysa i vinter nu när den vilat sig hela hösten.

Dessvärre gav de stora granarna mycket skugga, vi beslöt tillsammans med sonen att en skulle bort. Rolf som är van tog sig an uppdraget, jag väntade inomhus det är säkrare där.

Det gick som vanligt helt perfekt och förutom att solen kan lysa bättre på husväggen så blev utsikten mot sjön vackrare.

Som en extra bonus blev det bra brasved, tyckte Rolf la den i en riktigt konstnärlig formation. Den fick inte ligga så länge eftersom vedklyven åkte fram och det blev en helt annan form på vedhögen. Jag förstod direkt att det var jag som skulle stappla in den i vedboden. Jag skriver stappla för det är vad jag gör när jag går fram o tillbaka med famnen full av ved. Det blev en rejäl stapel.

Redan på kvällen när månen lyste över sjön kunde man se att borttagandet av granen gjort skillnad på utsikten, visst är det vackert och spöklikt.

Nu var det även dags för årets sista båtfärd över sjön. Vill man över i vinter blir det skoter. Från den här sidan ser man lite, lite av taket på huset eller kanske inte.

Så där nu är det klappat och klart med vinterförvaringen av båten och Rolf låser båthuset för i år. Det drar ihop sig för hemfärd från Borgafjäll.

Äntligen fick vi ett bord.

Etiketter

, , , , , , , ,

Jag vet inte hur länge vi har försökt att boka bord på Borgagården i Borgafjäll, det är stört omöjligt, dels för att de tar emot endast ett fåtal gäster dels för att det är så populärt. Man kan ju undra hur ett gästgiveri vid vägs ände kan bli så populärt, men har man kvalité rakt igenom i sitt koncept ja då sprids budskapet med vinden.

Så välkomna att titta in hos familjen Wahlgren som äger och driver Gästgivaregården i Borgafjäll, södra Lappland.

I Restaurangen, med den här fantastiska utsikten över Borgahällan och Borgasjön njuter man inte enbart av maten  utan lika mycket över den otroliga naturen utanför fönstret.

Familjen Wahlgren som äger Borgagården tar endast emot högst 20 gäster per kväll, detta för att de ska kunna ägna sig helt åt sina gäster utan någon som helst stress. du har värdparet och restaurangen för dig själv en hel kväll, helt otroligt.

Carpaccio på ren med syltade trattkantareller, västerbottenost blev valet när det gäller förrätt. Förutom att det var välsmakande så var det även en fröjd att skåda.

Renkalvytterfilé med kantareller, sås på kalvfond & rödvin, sommarprimörer och rårörda lingon. Kan säga att denna filé bara smalt i munnen.

Havtornsparfait med mandelflarn, havtorn och havtornsjuice. Med tanke på att vi började med en hjortrondrink samt fick goda viner till var vi vid det här laget ganska mätta. Som man kanske förstår av menyn så är det bara lokala råvaror när det lagas mat i Borgagårdens kök. Tillgången till vilt, fisk, örter, svamp, fågel är stor och det märks på menyn, mycket av det som används skaffar familjen själv.

I White Guide Nordic 2016 kom Borgagården tvåa i norrland i klassen ”Årets Värt en resa”. På såväl som utsida som insida av restaurangen kan man se ett otal med utmärkelser av alla de slag. Jag orkade inte läsa alla men tog ett par bilder, här ovan är det en vad gäller White guide Sveriges bästa restauranger”.

Nu är det inte bara mat som är deras specialitet utan även vinerna, deras vinkällare går inte av för ”hackor”. De flesta vinerna handplockas/inhandlas av värdparet när de är ute på olika resor, det är inte säkert du kan finna dem i handeln här hemma.Att det finns en utmärkelse från Munskänkarna känns därför helt naturligt bland alla de andra.

Borgagården är inte bara mat, det ligger vackert vid sjön med fjällen i bakgrunden, bättre ställe för rekreation är svårt att finna. Titta in på http://www.borgagården.se  om ni blir sugna på ett bra boende och lite fjällvandring, fiske eller jakt.

Hösten är i antågande

Etiketter

, , , , , , , ,

Bilden ovan är tagen utanför stugan för några veckor sedan och visst är den stämningsfull. Förr sa man att man blev bergtagen men jag undrar om man inte kan bli fjälltagen också? Nåväl nu börjar naturen skifta i färg och det mörknar så sakteliga kring stugknuten. Ett perfekt tillfälle att visa ett par alster från en plats som verkligen ligger vid vägs ände.

Tänker på en plats som heter Storjola belägen i södra Lappland. Vi brukar ta en sväng dit varje sommar och fika tillsammans med alla myggor. Då sitter vi på stranden vid sjön Sannaren och tittar på fjälltopparna på andra sidan sjön och drömmer oss bort. Där bor det också en intressant person, en konstnär, Susan Lindström egentligen är hon f d bildlärare som tidigare arbetat i Östersund.

Hon bestämde sig för att förverkliga en dröm hon länge haft, att bli konstnär på heltid. Eftersom hon och hennes man redan hade ett fritidshus i Storjola bestämde de sig för att renovera samt bygga ut detta. De ville bli åretruntboende i fjällvärlden, vilket man lätt kan förstå om man tittar på bilden ovan. Att kunna ha ett arbetsrum med utsikt över fjäll och sjö måste onekligen späda på kreativiteten. Jag har inte sett så många av hennes målningar men de jag sett föll jag för direkt. Många motiv hämtar hon från naturen och med tanke på dess skiftningar, förändringar vid årstider mm så förstår man att det finns mycket att ta av.

Om man varit ute på camping, fiske eller jakt då känner man till att det många gånger är mysigt med en brasa.

På den här tavlan kan man titta länge, det ena motivet efter det andra dyker upp. Jag tycker den är stämningsfull man känner såväl värme som kyla när man ser på den.

Här är en annan på samma tema, lite mindre men underbar i färgerna. Susan har haft en hel del utställningar runt om i världen bland annat flera på Gallery Agora i New York. Vill ni läsa mer om henne så titta in på hennes hemsida http://www.susanlindstrom.se  själv skulle jag gärna haft en att se på nu i kvällsmörkret

Ytterligare en liten vandringstur

Etiketter

, , , , ,

Det blev ytterligare en liten vandringstur i den vackra fjällvärlden. Det var sonen och barnbarnen som var sugna på att anstränga sig lite och Rolf och jag ville inte vara sämre. Det bestämdes att vi skulle ta en led som gick längs med Korpån.

Leden startar egentligen nedanför Borgafjälls hotell, men den här dagen var det sonen som ledde oss i vad han tyckte var lämplig terräng. Som man kan ana av bilden ovan så går det ganska brant uppåt. Istället för att starta i lite maklig takt blev jag tvungen att på alla fyra krypa så sakteliga upp. Händerna höll krampaktigt i mossa, ljung och små fjällbjörkar vilka var hyggliga nog att stå emot min tyngd.

Nåväl till slut nådde vi den ”riktiga” stigen som än så länge gick i samma spår som  längdspåret för skidor, därav lite belysningsstolpar. Det var dock en kort bit.

Efter lite gnäll från mig kom vi så småningom fram till hängbron, den såg för dagen inte så förtroendegivande ut. Jag ställde mig tveksam till att gå över denna gungande tingest, men tanken på att gå tillbaka samma väg var inte heller tilltalande. Med ett djupt andetag, darrande ben och ögonen vilt stirrande mot andra sidan kom jag till slut över.

Väl över stannade vi ett tag och tittade på det brusande fallet, även om det inte syns på bild kan jag säga att det är såväl brant som djupt ner till vattnet. Alla utom jag gick naturligtvis så nära kanten som möjligt för att ta fina foton jag nöjde mig med dessa.

Vägen tillbaka blev tuff och lerig. Eftersom leden gick över myrmark hade man inte mycket att välja på. Antingen sjunka ner i en halvmeter vatten eller trampa ner i dyn var alternativen. Det blev en kombination av båda. Hunden hade det betydligt bättre, dels var han lättare och dels kunde han snabbt tvätta sig ren i närmaste vattenpöl.

Till slut var vi tillbaka där vi började, leden går nämligen på båda sidor av korpån. Nere vid de större stenarna blev det paus för fika, behovet av mat och tvagning av en del fötter var stort. En skön promenad trots lite ”elände” och det är bara att konstatera att Borgafjälls natur är oslagbar

Sommar och höst i fjällen.

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Det finns väl ingenstans som naturen skiftar så fort som i norr, speciellt i fjällområdena. Jag har tittat lite på mina bilder från i somras när sonen och två barnbarn var här, vilken skillnad i färger och aktiviteter. De ville ta en liten vandringstur och självklart ville jag haka på. Det bestämdes att vi skulle gå till Sutme sameviste. Här har det bott samer i minst tvåhundra år, och Sutme räknas in i det sydsamiska området. Den huvudsakliga sysselsättningen för samerna var renskötsel, de skulle vallas, ses till, mjölkas och hela tiden måste man byta platser för att få bra tillgång till matEnklast är att man åker till Sutme stugby och där börjar sedan vandringsleden. Leden går efter Slipsikån. Det är lätt att tro att man skall följa åkanten men icke, här handlar det om höjdskillnader och inte ens sju vilda hästar skulle få mig att klättra ner till ån. Min koncentration gick åt till att hålla mig på vandringsleden.

Inte blev det bättre när jag skulle gå balansgång på plankorna, kom så att säga lite efter.

Den här stenen har jag funderat på många gånger, hur i hela friden har de små stenarna som den stora vilar på, kommit dit?

Sutme sameviste har varit det viste där släkten Kroik har tillbringat långa tider av sitt boende, främst var de där under vår och höst. På vintrarna när det var kallt och mycket snö tog de renarna och flyttade ner till skogslandet, främst norr om Örnsköldsvik eller kusten. Familjen Astrid och Lars Kroik var den sista samefamiljen som bodde enbart i en kåta. År 1968 flyttade de från vistet ner till ett litet rött hus i närheten.

Den här typen av hus fungerade som förråd och då främst för mat. Kan tänka mig att det har hängt mycket viltkött och fisk här under åren. Familjerna var väl i princip självförsörjande vad gällde mat.

Av någon anledning kom jag sist i ledet och vid ett tillfälle fick jag se det här konstigt formade träd o trädrot. Såg lite kusligt spökligt ut och jag vill itne se det vid skymningen.

När vi gick tillbaka såg vi skylten Storfallet, det är ett vattenfall i Slipsikån och har en fallhöjd på tio meter. Vägen ner är brant, mycket stenig och hal. Rolf föredrog att dokumentera det hela och jag stod bredvid o hejade på.

De små därnere är sonen och två barnbarn det ska finnas en hund också nånstans. Är det varmt i luften känns det nog skönt med ett bad men den här dagen var det inte varmt. När det 11-åriga barnbarnet kom upp hade hon i ena handen en mugg vatten för att jag och farfar skulle få smaka friskt källvatten. Så omtänksamt eller hur och gott var det.

Äntligen på väg ner, det är Sutme stugby som syns därnere och bakom där är det Borgasjön. Tänk jag klarade dagens vandring och det var dessutom väldigt skönt.

Nu säger vi adjö till Blekinge för den här gången.

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , ,

Det är dags att dra sig hemåt, älgjakten närmar sig och alla kläder är smutsiga. Innan vi åker skall vi göra en liten visit på Hasslö, ön som släkten på min mammas sida härstammar från. Nåja om sanningen skall fram finns det en smula danskt påbrå också. Hasslö eller lilla Hawaii som den också kallas för, varför vet jag inte. Det finns olika teorier som antal soltimmar, ett exotiskt skepp som strandat och hawaiimusik antar att inget av det är sant.

Lilla Hawaii heter i alla fall pizzerian på ön, vi var lite tveksamma men hungriga så det vara bara att gå in. Vilken pizzeria, vi åt dagens lunch som var en fantastisk gryta bara så god. Trevlig inredning och en supertrevlig kock som tog sig tid att måna om gästerna. En lyckoträff med andra ord.

Alldeles utanför restaurangens tomt sitter Fabian Månsson han är begravd på en enskild begravningsplats på ön och eftersom detta skall vara hans gravmonument måste det väl vara här. Fabian Månsson är känd som en aktiv vänster-socialdemokratisk politiker, redaktör och författare men han gjorde mycket annat också.

Vi hade hört att det skulle finnas ett litet fiskemuseum som nyligen startat men vi kunde inte finna det. Vi visste att vi rörde oss i rätt område för det skulle finnas vid Garpahamnen men det stod inte att finna. Till slut såg vi fyra män som satt vid ett bord så vi frågade dem. Det visade sig att vi var rätt men själva museet var ny målat och därför ingen skylt. Det är uppfört helt på ideellt grund och de som arbetar där med att berätta om gamla tiders fiskar -och lotsliv är superduktiga. De har samlat in bilder från i princip alla boende på ön.

Under tre-fyra års tid har Eyvind Karlsson och Göran Holmberg samlat in foton på Hasslös fiskebåtar och deras skeppare. På bilden ovan är det Eyvind Karlsson som poserar i ett av rummen med bilder. Men det finns även tidningsurklipp, sjökort och mycket annat att beskåda

Här är en gammal bild från Fiskartorget i Karlskrona som jag skrev om igår. Lite andra båtar som lägger till där idag.

Hittade även texten till en sång om havets söner, mäktig och allvarstyngd.

När vi kom fram till museet frågade en av männen om han skulle hinna hem och hämta ett kort. De visade det för alla som kom eftersom de gärna ville veta vilka som var på kortet, ingen visste. Jag blev lite förvånad eftersom jag direkt såg att flickan på båten var min moster i unga dar.

Ytterligare en sak som intresserade mig, en loggbok över utförda lotsningar under året 1922. Det är underskrivet av min morfar H W Åberg, Lotsförman.

Måste visa en bild av fiskargummorna på Fisktorget i Karlskrona precis så som jag tidigare har försökt beskriva dem. Är det inte ett fantastiskt kort.

Dagen är över och det återstår en natts skön vila men innan dess, kaffe och en rågskorpa med ost. det godaste som finns och jag tror bara det går att få den på Lennarts konditori i Karlskrona, stor som en hand hård yta men mjuk inuti precis som jag själv eller…

Nostalgiskt besök på Gökalv

Etiketter

, , , , , , , , ,

Utan den obligatoriska nostalgitrippen till Gökalv hade besöket i Blekinge varit bortkastat. Att besöka barndomstrakter är något speciellt. Gökalv är en liten halvö mitt emellan Karlskrona och Ronneby, mer nära Ronneby om man ska vara ärligNär jag var liten var det militärt område och det fanns bara två hus på området. Vid infarten satt det en vakt så obehöriga gjorde sig icke besvär. Längst till höger på bilden är huset mina morföräldrar bodde i, det har dock krympt lite under åren vad jag kan se. Mormors jord/markkällare syns längre bort.

Runt hela området var det fina berghällar som vi barn kutade runt på och fångade små ödlor. Till höger på bild syns platsen från det utkikstorn som min morfar brukade kolla havets trafik ifrån. Ibland sprang jag upp med kaffe till honom, det var väldigt spännande för jag fick gå ett tiotal trappsteg för att komma in. Var höjdrädd redan då.

Några hundratal meter från grinden fanns det två boningshus och där bodde det två flickor i varje hus vilka var i min och min äldre systers ålder. Vi hade väldigt roligt under många år, dessvärre så är de två vi lekte mest med inte kvar bland oss längre. Inte långt från deras hus låg det en jättefin sandstrand, långgrund och på den tiden full med små sandskäddor. En stor hobby att försöka fånga dem men det var svårt. Den stora biten av hög vass fanns inte då, här kan man se hur det förändras i naturen. Längst bort kan man ana bryggan där lotsbåten, morfars motorbåt och hans roddbåt låg. Där fanns även en sump, det är en låda med lufthål som ligger i vattnet och där har man fisk man fångat. På det visset har man alltid färsk fisk,

Kastanjen oj vad jag blev snopen när jag såg den. Den skymmer helt vedboden men när jag var liten satt min mormor under den och handarbetade eller drack kaffe och då var den knappt hälften så hög.

Så såg jag detta något förkrymta äppelträd med små  äpplen på, kan det vara Åkerö som hon var så stolt över?

Minns ni Carli Tornehave och hans låt; Under ekars djupa grönska? Man kan förstå hur den texten kom till när man ser dessa ekar. Träden i Blekinge har en grym styrka i sin förmåga att växa. Så stora, kraftiga och gröna. Visst är de imponerande, jag stod inte kvar så länge för att kunna ta en selfie eftersom jag såg en skylt där det stod ”tjurar i hagen”. Favoritleken när vi var små var att ta en träpinne och låta ekoxarna klämma sina klor över och bli hängande där, mest ekoxar vann.

En kulturmärkt ek som med all säkerhet fanns där när jag var liten.

Upptagen fredag

Idag blir det ingen blogg eftersom dagen är fylld med olika aktiviteter. Har läst mina mail,sms, messenger, gulliga ord o bilder från barn o barnbarn och så har jag öppnat paket från goda vänner som gav mig den här boken. Blev något överraskad, den är så vacker och informativ. För att inte tala om alla minnen som dyker upp när man ser alla bilder. Grannfrun häruppe i obygden sände med blommor, kort o chokladkartong med Rolf efter avslutad jaktdag, också fick jag kortet på bilden där står det att om allt klaffar får jag en liten dröm uppfylld av Rolf. Han är lite extra glad idag efter en riktigt bra älgjakt under dagen. Kan det bli så mycket bättre. Det blev en liten blogg i alla fall.