En fin stund på Fridhem

Etiketter

,

I går fredag den 20 juli gick vi vägen upp till hemmanet Fridhem som är en av våra närmsta grannar. Vi gick en liten bit på vägen och tittade på den vackra naturen som just nu visar sin allra skiraste grönska. Fjällvärlden när den är som finast.

Rallarrosorna eller Mjölkört som de också heter finns i massor och lyser upp med sin starka nästan lila färg.

Fridhem är ett gammalt hemman och de som bodde där senast hette Björn i efternamn men det var länge sedan. De bodde ensligt på en höjd mellan skog, fjäll och sjö. Då fanns det ingen väg utan det var stigar eller nån eka som gällde. Så småningom flyttade familjen och hus, lada, vedbod med mera förföll. Första gången jag var där var 1970 och jag funderade över att några kunde ha bott i denna vildmark.

Så hände det att Rolf var och gick på den lilla skogsvägen 2004, plötsligt stannade en bil. En man presenterade sig och sa, jag heter Lars Vikström och jag har köpt Fridhem. När Rolf berättade det sa vi men vad ska han ha det till.

Lars visade sig vara en händig man och tusenkonstnär. Det dröjde inte länge förrän Fridhem blev ett ”paradis”. Varje gång vi kom dit hade det tillkommit något nytt. Det blev en liten stuga, utekök, vedbod, förråd med mera dessutom restes en flaggstång och anlades en enorm gräsmatta.

Men det jag var mest imponerad av var ett boningshus som är så härligt. Se bara det vackra grästaket över entrén. Här fick Lars sitt eget, jakt, fiske, natur o vildmarksområde. Men igår var det inte med lätta steg vi kom till Fridhem. Lars omkom i en mycket tragisk olycka i april, han dog i samband med isfiske något han gillade att göra.

Vi var en stor skara som var samlade för att ta ett avsked på den plats där vi alla haft så mycket trevligt tillsammans. Jag brukar säga att vi har vänner och vi har bekanta, skriv en lista med namn på de du har. Jag lovar bekant-listan blir lång, vän-listan blir svår att fylla i. Min väninna skulle göra det en gång och blev förskräckt över att det var så svårt. Kriterierna för vän? Jo du kan störa när som helst, de ringer dig spontant, de tittar in på en kopp kaffe utan krångel, de stöttar när du behöver hjälp, de delar med sig, ja listan kan bli lång.

Nu beskrev jag ju faktiskt hur vi upplevde Lars en riktig osjälvisk vän, jaktkompis och i 14 år har vi fått ta del av goda måltider, övernattningar i hans hem ja vi fick till och med förtroende att veta var husnyckeln låg ifall vi ville sova över eller något annat och han inte var hemma.Lars önskan var att få sin aska spridd över sin mark, så skedde också men naturligtvis gjordes detta med enbart familjen närvarande. Vi känner en tacksamhet över att fått vara med på denna minnesstund som hans båda barn ordnade. Innan vi återvände hem gick jag en liten bit själv för att titta på det fina ”spaområde”, badtunnan, dammen och bron som Lars anlagt.

Det kändes egendomligt att veta att han nu lagt locket över tunnan för sista gången och vi kommer länge att lyssna efter motorljudet från hans bil. Jag är dock förvissad över att han nu fått frid på sitt älskade Fridhem och vi kommer alltid att minnas vår käre vän.

Annonser

Målerås och Mats Jonson

Etiketter

, , , ,

Målerås är ett gammalt glasbruk med anor från 1890. Det startade som ett glasbruk vilket tillverkade fönsterglas och brukstjänstemannen Gustav Holmqvist var den som satte igång det. Glasblåsare från såväl Norge som Finland arbetade där. Det gick i konkurs man startades igen, efter andra konkursen startades det som ett bruk där man tillverkade burkar och flaskor. Detta fanns kvar till 1904 och sedan var det uppehåll.  Man gav sig inte utan startade ett nytt år 1917 som dessvärre brann ner samma år.

Så var det dags igen 1924 så löpte det på igen med olika inriktningar. Allteftersom blev det allt svårare för glasbruken och det ena efter det andra nödgades lägga ner.

Målerås blev till slut 1981 ett löntagarägt glasbruk. Det höll av olika anledningar inte så länge och de flesta delägarna sålde sina andelar till Mats Jonasson som idag är huvudägare och vd för Målerås glasbruk.

Som på alla ställen fanns det möjlighet att titta in på arbetet i hytta, titta på utställning samt för den som var sugen, shoppa.

För mig har Målerås alltid varit förbundet med Mats Jonasson allt ifrån hans första skapelse av små glasblock med inetsade små djur, hans dramatiska ansikten på ljuslyktor eller som nu fantastiska glasblock som detta ovan. Hjortar och i färg dessutom.De här ganska stora blocken med älgar föll naturligtvis Rolf för jägare som han är.. Men kolla prislappen de är inte precis på rea.

Stilen har ändrats och blivit mer och mer modern, Rolf gillade den här högra, en Druid.

Priset för denna vid namn Patriarken, låg något högt så han fick nöja sig med ett foto och glad är jag för jag tror jag skulle bli mörkrädd om jag hade den i mitt vardagsrum. Ett besök där på bruket kan jag rekommendera och hans skapelser är otroliga.

Kosta och Kosta glasbruk

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Vädret var vackert och naturen står i sin vackraste skrud, det är väl det som är campingtid. Jag har aldrig varit något fan av camping men de senaste åren tycker jag det är väldigt trevligt i synnerhet då det är ett smart sätt att resa med hund. Vi funderade på om det var något speciellt ställe vi ville åka till och kom fram till att södra Småland vore intressant. Det finns så många platser som man inte har sett men som är värda ett besök.

Vi hittade en mysig campingplats ganska centralt i Kosta och den var lagom liten vilket är skönt. Runt campingen fanns det gröna häckar och på en kortsida en pool. Kan lova att den var uppskattad i den otroliga sommarvärme som vi har. Rolf njöt av bad och det var +31C i luften och +27 i poolen så svalka blev det väl inte direkt.

Glasbruken är inte vad de varit och för 20 år sedan när vi var där var det stor produktion i dag sker det i en liten skala. Det är dock intressant att gå omkring och se hur man arbetade förr, lite glasblåsning sker dock än idag. Fast de två stora butikerna med glas från Kosta, Boda och Orrefors är betydligt större. Det finns även ett glasmuseum där man kan se fantastiska konstverk. På bilden ovan beundrar Rolf ett annorlunda konstverk.

Tittar man lite närmare kan man se hur det är uppbyggt, keramikplattor varvade med olika produkter som har gjorts under åren. Jag såg mitt glas Kosta Prince, Helga med fler. De satt fastlimmade som tur var annars hade nog inte varit kvar.

Väldigt många konstverk utomhus var gjorda i den här skarpa blåa färgen, mycket snyggt.

Och till sist en titt in i det allra heligaste, själva hyttan. Så otroligt duktiga och samspelta de här glasblåsarna var. Det övergår mitt förstånd hur man kan få fram så vackra saker från en glödande glasbit. Men vilket arbete att vara i denna hetta hela dagarna och vi som klagar över sommarvärmen. Om vi köpte något? Ja något köpte vi väl.

Lite sommarlektyr

Etiketter

, , , , ,

Efter allt vi upplevt på vår resa till Färöarna är det nog dags att rensa hjärnan och göra något annat. Problemet är att den värme som i år har drabbat oss gör att man inte orkar göra hälften av det man tänkt sig. Så vad är alternativet på sommaren när man är trött och lat. Jo böcker, tid för att läsa böcker kan man aldrig få för mycket av.

Nu har jag läst tre stycken.

Vita spår

Vita spår av Emelie Schepp. En spännande bok som handlar om droghandel, mord med mera. Dessvärre är det en del händelse som även skulle kunna vara taget ur verkliga livet. Dt känns lite otäckt. En bok man bara måste läsa klart.

Nedanstående text från Adlibris

Ett märkligt fall måste lösas och Jana Berzelius kopplas in som åklagare. Men det dröjer inte länge förrän fallet blir mer personligt än hon har tänkt sig. Återigen ställs hon öga mot öga med sitt dunkla förflutna. ,

Den tyska flickan

Den tyska flickan av Armando lucas Correa En bok som handlar om förföljelsen av judar i början av andra världskriget. Berättelsen handlar om detta sedd/upplevd av en tolvårig flicka Hannah. Vi får följa henne och hennes familj när de tar sig från Berlin till Kuba. Så småningom kommer revolutionen till Kuba och den kommer att påverka även henne. I slutet av boken får hon även vara med om hur 11: e september i NewYork förändrar hennes liv. Det är en ganska lättläst bok och då den skildrar en familj som är förmögen och därmed kan klara sig lite bättre är skildringen sorgsen men inte som i flera andra böcker. Det är dock intressant eftersom den skildrar en tolvårings tankar under denna tid, en bra bok och lättläst bok i sommarvärmen.

Allt eller inget

Allt eller inget av Simona Ahrnstedt. Boken börjar lite roligt med en del missförstånd. Handlar om livet på en reklambyrå, intriger, fester, passioner och erotik. Språket flyter på och boken är lättläst. Lite för mycket erotik för min del så jag kunde ha hoppat över den.

Nedanstående text från Adlibris

Lexia Vikander är copywriter på en reklambyrå och älskar sitt arbete. Ändå känns det som om hon inte riktigt passar in. I reklamvärlden är alla kvinnor pinnsmala och kalorifixerade. Alla utom hon. Dessutom är det stökigt på jobbet. En ny ägare har tagit över, och ryktet säger att många ska få sparken.

Så bar det hemåt

Etiketter

, , , , , ,

Efter dessa dagar med så fantastiska upplevelser så var det dags att åka hem. Vi åkte från samma flygplats som vi kom till, naturligt eftersom det bara fanns en. Flygplatsen är på ön Vagar och vårt hotell låg på Streymoy så det blev en liten busstur.

Flygplatsen Vagar byggdes under andra världskriget och att den låg precis vid en sjö beror på att man där kunde landa på vattnet. Den är inte så stor som synes men så är det ingen tät flygtrafik heller.

Här kan man se att det ligger en hel del höga fjäll på ena sidan.

Själva startbanan är ganska kort och slutar precis vid havet, inte utan att man hjälpte till att bromsa lite med fötterna. Att landa och starta på en kort bana omgiven av berg, hav och sjö är ingen höjdare kan jag säga. Vi hade förmånen att sitta bredvid en styrman/pilot från Färöarna så vi kände oss trygga plus att vi fick mycket nyttig information.

Här får man den första och sista bilden av Färöarna och det var inte utan att man funderade på vart man hade kommit. Hela ön ser ut ungefär så här förutom att det finns en del dalgångar. skulle kunna tro att vi landat på Mars.

Nöjda med våra upplevelser svävar vi ut i det blå ovanför oss, det lite mörkare blå under oss. Resan som vi köpt på Scandorama har mer än väl varit värd sitt pris och deras guide Christina Bergendorf gjorde ett utmärkt arbete. Förutom att vi lärt känna nya intressanta personer hade vi förmånen att få en lokal guide Unn a Lad vars namn är felstavat då jag inte har de bokstäverna på mitt tangentbord. En mycket kunnig person som bjöd på sig själv i stora mått.

Hotell Hafnia och restaurang Aarstova

Etiketter

, , , ,

Lite fakta kring resan som vi gjorde tillsammans med goda vänner och resbyrån Scandorama. En otroligt välplanerad resa och att man kan uppleva så mycket på en vecka övergår mitt förstånd. Det tar minst en månad att smälta. Vi bodde på hotell Hafnia som är beläget mitt i centrum.

Där åt vi en utmärkt frukostbuffé varje morgon samt några middagar som verkligen höll första klass. I och med att första kvällen äta tillsammans med sina medresenärer var väldigt trevligt, på så sätt lärde vi känna varandra direkt.

Entréns målning som visar två olika tider på Färöarna, till vänster Vikingatiden och till höger en dagsaktuell vy.

Rummet var ordinärt men trevligt vi hade utsikt direkt mot den gamla domkyrkan. Det hade allt man behövde kaffekokare, AC och TV med de flesta kanaler även på svenska. Gick man upp på översta våningen fanns det en balkong där man hade en panoramautsikt över Torhavn.

Över sängen var dessa två lunnefåglar målade och tur var det för det var de enda vi såg på resan.

Även toalettpapperet viktes på ett sjömannamässigt vis, i form av en segelbåt.

När vi åkte hem fick vi en färöisk godis att äta, naturligtvis i form o färg av den färöiska flaggan.

Sista kvällen var det middag på restaurang Aarstova som låg granne med hotellet.

I gränden mellan restaurangbyggnaderna kunde man se fisken hänga på tork.

Det åts och pratades och ljudnivån var hög, gruppen med reskamrater var lagom stor 28 stycken så man hann att prata och lära känna varandra bra. Och som vanligt stötte man på vänners vänner.

Lamm som lär vara väldigt god serverades.

Själv är jag inte så överförtjust i detta men vår duktiga guide fixade så att jag fick en fantastisk Kattfisk. Har aldrig ätit det förut men det kan verkligen rekommenderas om den tillagas så här. Tyvärr kan jag inte lägga ut alla bilder eller berätta om allt men jag kan rekommendera en resa till Färöarna det kommer man aldrig att ångra.

Lite minnen från Färöarna

Etiketter

,

Överallt när man besökte någon by såg man laxodlingar som stora runda ringar i vattnet. Här syns det två ringa inne i hamnen. Fisk är den vara man exporterar mest och då dominerar förstås laxen. Att man odlar så mycket lax beror på att vattentemperaturen är så gynnsam, ligger runt 10 grader året runt och det är tack vare golfströmmen.l

Världens största brevlåda, man skulle kunna tro att det är i Sverige med tanke på att här verkar all post att samlas i en hög innan den till slut delas ut. Men ack nej så är inte fallet. Det är Färöarnas största brevlåda och den finns med i Guiness rekordbok. Vi postade inget vykort i den då vi inte nådde upp till brevinkastet. Hela 7,42 meter hög och 4,45 meter bred. Inte illa.

En helt vanlig grillrestaurang, Angus grill hittade vi en kväll och där passade vi på att äta kvällens måltid. Just då regnade och blåste det så hemskt att vi var tvungna att ta en som låg nära. Det visade sig vara ett utmärkt val. Trots en rejält tilltagen varmrätt fick vi ner lite efterrätt.

Vet inte om denna våffla är med i Guiness rekordbok men stor var den. Ville ju inte att glassen skulle smälta så den slank ner, i magen förstås.

Kul att få uppleva de snabba väderomslagen, vi var förberedda så det var faktiskt bara roligt. Rolf hade lite problem att hålla sig kvar i regnponchon men detta är vädret på Färöarna.

Får, får, får? Nej får får inte får, får får lamm. Kul eller hur men kanske bara på svenska. Får såg man överallt inte bara på åkrar och ängar utan även klippor och stup. Såg väldigt otäckt ut ibland. Minst roligt var det när de plötsligt sprang ut framför bussen på en slingrig väg. Väldigt många håller på med får och det förstår man då fåren ger en stor del av inkomsten. Det lär finnas mellan 70 000 och 140 000 får antalet beror på när på året man räknar. Före eller efter slakt. Fler får klarar man inte av betesmässigt så det importeras en del. Fåren används ju till mat och skinn samt garn.

Inga vilda djur på öarna förutom möss, fåglar och även hare sedan 1870.

På en av öarna finns det inga råttor och det är ont om katter. Varje hushåll får ha max 2 katter och de måste registreras. Förr var de tvungna att bära klockor kring halsen för att höras. Mygg? Nej det finns inga mygg de blåser bort.

Den här byggnaden låg fint med en otrolig utsikt. Det visade sig vara Färöarnas fängelse, dock får straffet gälla högst ett år blir det mer får man åka till Danmark.

Brottsligheten är väldigt låg och våldsbrott förekommer nästan inte. Det är ju svårt att ta sig härifrån utan flyg eller båt. Men visst är det tjusigt, på andra sidan kan man se de stora fönstren mot den enormt vackra utsikten. På gården finns även en golfbana.

Ja det är lite av de fina stunder från resan jag fick med mig hem.

Sandur kyrka och en titt på Husaviks gamla by.

Etiketter

, , , , ,

Åter en busstur där jag föredrar att sitta med utsikt mot fjället eftersom jag är lite höjdrädd. Nu är vi på väg till Husavik men först ett stopp i Sandur.

Här kan man se lite av hur vägen ser ut ändå är det här bara en liten bit till havet.

Sandur är en av Färöarnas äldsta orter och man kan se tecken så långt tillbaka som till år 825. Där finns den äldsta kyrkan och därmed även denna äldsta kyrkogården. Ofta har man natursten som gravsten men vanligast är man köper en vanlig sten och idag finns det ett stensliperi som gör gravstenar. Tidigare fick man köpa dem från Danmark. Vanliga begravning är vanligast men numera har man börjat med urnbegravning. Problemet är att kremering görs i Danmark och man får själv bekosta transporter fram och tillbaka, vilket kan bli väldigt dyrt.

Här i Sandur finns Färöarnas äldsta träkyrka från 1839. På samma plats har det funnits kyrkobyggnader sedan 1000-talet. Denna träkyrka är den sjätte i ordningen. Guiden berättade lite om hur viktig kyrkan och religionen har varit för färöborna i alla tider. Idag går man gärna till kyrkan på söndagarna och efteråt samlas familjerna till en gemensam måltid.

Kyrkorna har alltid varit öppna för besökare men för två år sedan började man hålla dem låsta. Anledningen var att man började stjäla kyrksilver, pengar och nattvardsvin. Idag är det ingen idé att stjäla nattvardsvin då man börjat använda svart vinbärssaft i stället.

Här ser man en del av de gamla gravarna och som på flera ställen ligger kyrkor och kyrkogårdar väldigt vackert placerade.

Innan vi gick tittade vi förstås in i kyrkan och fick se en liten annorlunda interiör. Mycket trävitt och mycket snidat.

Husavik

är en ganska liten by med drygt 70 invånare. När vi kommer fram blåser det väldigt men vi kämpar oss ner till stranden för att få se lite av de gamla husen.

Vinden ligger på och vi har nästan svårt att ta oss fram.

Som alltid mycket vackert.

På slänten här kan man se att det finns gamla stenhus inbäddade här och var. Det var på denna plats som Gudrun Sjurdardottir bodde. Husen härstammar från 1300-talet.

Texten nedan är taget från Wikipedia och beskriver det vi fick höra berättas av guiden.

I mitten av orten ligger en ruin som sägs vara rester av en gård uppförd av Hústrúin eller Húsfrúgvin, Guðrun Sjúrðar­dóttir. Hon påstås ha varit en bestämd och ordningssam dam som levde på 1300-talet. Hon ska ha ägt all mark i Húsavík, och hade även egendom i Norge. Legenden säger också att hon begravde två levande betjänter i området. Kvinnan ska ha varit mycket rik efter att hon hade funnit ett guldhorn i jorden som hon sålde till kungen. Húsfrúgvin seglade 1361 till Norge, som en av få färöingar, i egen båt och rester av ett båthus finns fortfarande kvar. Kvinnan, hennes man och två barn dog 1402 troligtvis av pesten. De var på den tiden ögruppens rikaste familj, och sex av hennes bevarade brev mellan 14031407 ger en inblick i hur mycket en rik familj kunde äga.

Här fanns det inga fönster och man kan knappt föreställa sig hur det skulle vara att bo i ett så fuktigt, kallt och mörkt hus. Hujeda mej. När vi fått en intressant berättelse till livs var det ånyo dags att besöka nästa kyrka. Många kyrkor blev det.

Husaviks kyrka, fint belägen och med det traditionella grästaket. Så vände bussen åter till hotellet efter ytterligare en intressant dag.

En tur till Sandoy

Etiketter

, , , ,

Det blev mycket farande på slingriga vägar, höga höjder och långa mörka tunnlar och till slut även en tur på en färja. Den tog oss över till Sandöy och det var lite blåsigt den här dagen, nog kände jag av att det gungade alltid.

Vi besökte ett konstmuseum, det var en konstsamlare vid namn Sofus Olsen som bestämde sig för att bygga ett konstmuseum i byn där han var född.

En byst föreställande Sofus Olsen. Olsen var konstälskare hade samlat konst i 50 år, det var dessa han skänkte till sitt museum.

Här syns en porträttmålning föreställande Sofus Olsen.

En bit av hans privata hem fanns att beskåda i ett rum. Sofus Olsen var gift med paret hade inga barn. De bestämde då att bygga ett museum som skulle innehåll konstverk från deras privata samling men även från andra konstnärer.

Här är några små bronsstatyer men det verkliga konstverket tycker jag är den vy man skådar genom fönstret.

Rolf och vår nära granne här hemma har fastnat framför en stor tavla, ser dyster ut så jag är glad att den inte är till salu.

Vi togs emot av en dam som skötte om museet och skam till sägandes har jag glömt hennes namn. Hon var väldigt kunnig och trevlig, dessutom var hon utbildad modedesigner. Detta tyckte Rolf lät intressant så han ville gärna fota hennes outfit, vilket han fick. Så snopet, det visade sig vara köpt på Hennes & Mauritz, ett snopet slut på en konstrunda.

Väl ute igen var det första man såg en laxodling. I den här byn hade husen mycket starkare färger om det var för konstmuseets skull, ja vem vet.

Eriksgardur i Dalur

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Kulturell afton hör till när man åker gruppresor men de kan se väldigt olika ut beroende på var man är. Denna kväll skulle vi till Dalur och här kan jag lova att jag hjälpte till att bromsa så mycket jag kunde. Vägen var väldigt smal och gick högt upp på berget. Lite nervöst var det när chauffören fick tvärbromsa då det plötsligt sprang ett får över vägen men så småningom kom vi fram till Dalur.

I den här ”hembygdsgården ” hade man dukat upp för en typisk färöisk måltid när vi kom in.

Det första man såg var en väldig aktivitet, man spann, kardade ull och var väldigt sysselsatta med olika saker. Vi fick lyssna på Vilhelmina 83 år som mycket livfullt berättade om hur livet på Färöarna var förr. Hur man gjorde leksaker av gamla bockhorn eller fårens torkade urinblåsor och mycket, mycket mer. Allt var fiffigt gjort och man förstod vilken uppfinningsrikedom de barnen besatt.

Det var männen i huset som stod för att karda ullen samt att spinna den. Kvinnorna var de som stickade och kunde således inte göra allt arbetet med garntillverkning själva. Idag sänds mycket ull utomlands för att bli till garn som återvänder till Färöarna och används bland annat till att sticka tröjor med. Det sägs att i skolorna säger lärarna till barnen att det är två saker man inte få ta med in i skolsalen. Det är mobiltelefonen och stickorna.

Att samlas kring arbetet med ullen var ett sätt för familjerna att umgås på kvällarna. Ofta sjöng man ett kväde (små verser som en berättelse) tillsammans och det kunde ha upp emot flera hundra verser. Vi fick lyssna på ett exempel men jag är glad att det bara var ett tiotal verser,

Naturligtvis skall det vara allsång på en sådan här tillställning och då gärna med dragspel. Så blev det, vi sjöng Dans på Brännö brygga m fl. sedan sjöng Vilhelmina, vår duktiga guide och en av värdarna samma sånger men på färöiska. Det var verkligen roligt att höra och som alltid på den här ön framfördes det med en väldig glädje.

Inser nu att jag efter alla år jag har stickat inte kan göra det riktigt proffsigt. Här hjälps man åt, sitter mitt emot varandra och har åtta – tio stickor av typ större strumpstickor och stickar på samma tröja. Dessutom mönsterstickning, fråga mig inte hur men de stickade fort och lätt. Helt klart har de inte samma betydelse av vad syjunta är för något. Här sjunger de gärna något kväde under tiden. När vi har syjunta här pratar man så mycket att man aldrig hinner sticka.

När vi ätit kvällens måltid en fårstek med tillbehör, ja det vill säga jag åt potatis och gurka men det är OK om man är hungrig o inte äter fårkött. Ja då blev det färöisk dans. Samma typ av kväde sjungs och själva dansen kallas kedjedans. Den utförs som nån slags ringdans, två steg till höger och ett till vänster tror jag det var eller tvärtom. Så småningom blir det mer avancerat men så länge hade vi inte tid att vänta. Det var dags att tacka för oss så att vi inte missade färjan till Streymoy.

Som överallt annanstans låg den lilla byn i en dalgång med höga fjäll runt. Det ena stället vackrare än det andra.