Siem Reap är ett spännande turistmål eftersom det fortfrande har kvar sin gammaldags charm, till skillnad mot till exempel Saigon. Kanske är det inte rätt att kalla det charm, då det egnetligen bör kallas fattigdom och landet lider fortfarande av sviterna efter kriget. Det ju trots allt inte så många år sedan det var ett stort, man kan väl kalla det folkmord. När jag läste ”Sista resan till Phnom Penh” kunde jag framför mig se, de breda gatorna med sina träd i mitten och på sidorna kantade av franskinspirerade hus. Av det fanns intet idag, inga asfalterade breda gator, inga vackra hus, bara gator med sand och stora vattenpölar.

Mest var de trafikerade av Tuc Tuc, här var det ont om bilar och motorcyklar. De är i alla fall smidiga att ta sig fram med, och förarna var väldigt trevliga. Det tog cirka fem minuter från hotellet till centrum och kostnaden var 1 USD, ibland försökte de med kvällstaxa vilken bestod av 2 USD (fick de inte nöjde de sig med en dollar). Den här årstiden är det slutet på regnperioden och inte så gott om turister, dessutom verkade det som om många turister föredrog att hyra vanliga cyklar. Med andra ord var det ett hårt slit för att försöka få ihop de tre dollar som man behövde få in varje dag, för att kunna försörja sig och familjen.

Här hemma pratas det mycket om att man skall ha nya USD med sig till Kambodja och Vietnam för att kunna växla in dem, så var det inte alls. Vårt mål den här dagen var att ta oss till Café Puka Puka, ligger på vägen till Angkor Vat, strax utanför centrum och mitt emot hotell Sofitel.

Det är Fru Sachiko som äger stället och det är väldigt populärt hos turisterna. Där serveras gudomliga fruktdrinkar, glass, cookies, med mera.

Visst ser det läckert ut och det smakade dessutom läckert. Här säljs även kambodjanska kryddor och kakor.

Ibland får jag frågan om jag kan göra korten större, men det är bara att dubbelklicka på bilden så får man större bild.