Igår var vi på traditionsenligt glöggkaffe i Västerås, som vanligt vankades det godsaker av alla de slag. Kakor på längden och tvären innehållande massor av kalorier.

Det fanns bland annat en dajmtårta som var supergod, vad annat kan det bli med massor av grädde, choklad, smör osv.

För en som är närmast chokladoman, är ju en sådan här frossa på kakor rena himmelriket. Dessvärre måste jag tänka lite på vad jag äter, annars skulle omfånget bli enormt. Därför köper jag aldrig choklad, i alla fall inte så att Rolf ser det. På vägen till Västerås skulle vi stanna vid bensinmacken och köpa en tidning. Rolf satt kvar i bilen så jag var ensam därinne, fick då syn på en choklad som jag inte sett tidigare. Lika bra att köpa en och lägga i väskan, man vet aldrig när man behöver den tänkte jag. Sagt och gjort, säkert förseglad i min dragkedjeförsedda handväska låg den tryggt.

När vi sedan sitter vid kaffebordet frågar värdinnan, vems är den här? Då har hunden varit i min handväska och tagit upp chokladen. Jag försökte se oskyldig ut men eftersom alla sa, inte min, utom jag, var det kört. Jaha sa Rolf var det inte du som slutat köpa choklad? Tagen på bar gärning gav jag hunden ett elakt ögonkast och tänkte, hunden människans bästa vän? Jo pyttsan, husses bästa vän möjligtvis.

Dessutom straffade synden sig själv, maken till torr och trist choklad har jag sällan skådat.