Cao Dai betyder högt torn och är en taoistisk benämning på den högsta guden. Cao Dai grundades 1926 av en vietnames vid namn Ngo Minh Chieu. Inom ett år efter dess tillkomst hade Cao Dai 25 000 medlemmar, och 1950 var nästan 15% av alla sydvietnameser med. I dagsläget räknar man med runt 3 miljoner medlemmar. Templet är väldigt utsmyckat på insidan, någonstans mellan fult och vackert. Det består egentligen av en enda stor sal, vilken har balkonger på sidorna.

Dessa är till för besökare, här har man en bra översikt över lokalen och mässan, utan att störa.

Här är det även tillåtet att fotografera, vilket Lotta är i färd med som synes. Cao Dai har uppattas som en syntes av de olika religionerna. Det är en kombination av kristendom, buddhism, islam, konfucianism, hinduism, geniism och taoism.

Balkongen på ena kortsidan är till för kören och den lilla orkestern.Musiken var såväl som sången entonig, men jag visste ju inte vad de sjöng så det är svårt att säga om det var bra?

Centrum för religionen ligger just i denna by, Tay Ninh provinsen, därav templets storlek antar jag. Kvinnorna som alla kom i god tid före mässan, hade givna platser och stod i snörräta rader.

En äldre kvinna gick runt och kollade att allt var perfekt. Utan att förstå så mycket, förstod man ändå att äldre kvinnor möttes med en väldig respekt.

Här ser man tydligt hur pråligt det är utsmyckat. Det fanns några män som hade andra färger på sina kläder, de satt lite för sig själva. Om detta berodde på olka rang eller religion vet jag inte.

Det var ett trevligt besök, mässan tog inte lång tid, trevligt att fotografera och inte minst att få delta inne i templet. Kanske är Cao Dai något att ta till sig i övriga delar av världen. Slutligen  såg jag en grupp män med lite annorlunda huvudbonader, de satt i eget litet rum.