Igår beskrev jag hur man kan koppla av och ha en lat men intressant dag utan att behöva lämna husområdet. Idag blir det en promenad efter stranden, vi brukar börja med att ta vägen förbi Orchid 2, det är cirka 400 meter att gå till havet den vägen. När vi kommer ner dit svänger vi höger eftersom målet denna dag är Surin beach och en lunch på restaurangen där. Den här dagen var havet lite oroligt och inbjöd knappast till något bad men väl en fantastisk vy.

Det gäller att ha ögonen öppna, ibland ser man de snabba små krabborna kuta fram o tillbaka eller ser man kanske någon fin snäcka o i värsta fall en färgad manet. Inte alltid lätt att se allting som den här fjärilen till exempel, smälter verkligen i sin omgivning.

Egentligen borde man ha en bild som visar en massa solbadande människor i täta rader av vilstolar men så är det inte här. En lång, lång strand där man nästan kan känna sig ensam och det är ju det som är det sköna. Tomma vilstolar är en avstressande syn tycker jag.

Det ligger två eller är det tre restauranger på vägen till Surin beach, alla har mycket god mat och mysig personal.

De har dock svällt lite sedan vi var här senast, trevligaste sättet att nå dem är efter stranden då får man sol o motion på samma gång.

Framme vid restaurangen på Surin beach och Rolf har njutit av sin Pad thai (ris, kyckling, tomat, ägg o lök) hans ”favvo” till lunch-

Visst ser den god ut för att inte tala om uppläggningen.

Efter lunchen brukar vi sätta oss en stund under de skuggande träden för att läsa eller bara titta på havets växlingar.

Det står ju även en och annan palm, ibland tittar jag uppåt för att se om det finns några cocosnötter som är färdiga att trilla ner. Den här palmen har faktiskt några varför jag flyttar mig längre bort från den. Vill inte riskera att få en cocosnöt i huvudet, har i kvar minnet av hur det lät när en nöt rillade på biltaket.

Så var det dags för kaffe på maten, vi går till Bosse och Marianne som bor på Surin och här syns Rolf som redan är på väg eftersom han har sett att de sitter på sin altan. Det har blivit en tradition att vi har fika- och pratstund hos dem varje gång vi är där. En bekantskap som går tretton år tillbaka i tiden och som vi lärde känna när vårt äldsta barnbarn var med oss till Huay Yang.