Naturligtvis gjorde vi en utflykt till de berömda tunnlarna som ligger ungefär tre mil nordväst om Saigon. Byggandet av dessa tunnlar påbörjades redan 1948 och pågick i nästan tjugofem år. Åker man på utflykt till Cao Dai-templet passar det väldigt bra att besöka tunnlarna på vägen tillbaka. När vi åkte dit regnade det enormt vilket syns på fotot nedan.

Chauffören tyckets inte bekommas av detta, utan körde på i en väldigt snabb hastighet. Lite för fort, så vi var faktiskt tvungna att be honom sakta ner en aning, vilket han snällt gjorde. När vi kom fram till vårt mål slutade det regna och nu är vi framme i districtet Cu Chi, därav namnet på tunnelområdet. Efter att vi fått biljetter och information, gick vi mot själva tunnelsystemet.

Runt de här vägarna var det rena djungeln, grönt och vackert. En vakt som arbetade på området visade oss den första tunnelöppningen.

Jag kan garantera att här kan man stå och titta länge utan se det minsta spår av att det finns en lucka gömd någonstans.

Men här är den och det var inga svårighter för honom att ta sig ner. Man skall komma ihåg att dessa gångar är mellan en halv till en meter breda. Inget för oss storväxta precis.

Jaha då är han strax borta, det tar någon minut innan löven har lagt sig till rätta.

Här lyser vår guide upp nergången med en ficklampa och man kan ana den smala trappan som finns där. När Rolf och jag var där för tretton år sedan var det en svensk dam som gärna ville prova, det gick inte som tänkt, hon fastnade. De var fyra man som lyfte upp henne. Därför provade vi inte på detta stället utan väntarde tills vi kom till ”turistnedgången”. Det får ni se i morgon.