Radiotystnad har jag hört talas om, bloggtystnad är väl något nytt fenomen. I alla fall så är det just det som har skett, bloggtystnad. Varför? Jo när vi sitter i den lite avsides stugan och äter vår middag samtidigt som vi njuter av höstfärgerna utanför fönstret samt lyssnar till det ihållande smattret från regnet mot taket. Då talar hunden om att han inte skulle säga nej till en smakbit av vår middagsmat och vem kan säga nej. Jag känner att jag bör dela med mig och reser mig för att ge honom en bit. Då händer det, mitt hjärta hoppar som om det vore på väg ut från kroppen och dessutom väldigt ilsket, hårt och ojämnt. Lägger mig på soffan medan Rolf talar lugnande, det hjälpte mig men inte hjärtat.
Det blev att ringa efter en ambulans, som dessutom hade drygt en timmas körtid innan den kom fram från Dorotea till Lövnäs. Fantastisk personal, uppkoppling med Ekg, kontakt med läkare från Åsele hela vägen till Lycksele, en resväg på nästan tre timmar. Då pulsen låg runt 200 slag per minut var läget lite knepigt, men kompetent personal och injektioner gjorde att jag ändå kände mig trygg. Kan säga att det kändes lite ensamt när vi åkte iväg och såg Rolf och hunden stå kvar på backen i mörkret och ösregnet.
Väl framme på Lycksele lasarett togs jag direkt emot av en läkare (som jag tror måste vara en gåva till mänskligheten) och flera sjuksköterskor.

Det gick fort med alla prover och undersökningar, kom till vårdavdelningen efter en knapp halvtimma. Väl på plats kom jag till en sal för fem personer, fick dock en egen hörna med draperi så det kändes väldigt avskilt. Döm om min förvåning när jag såg att sängen var bäddad, täcket uppvikt, sänglampan tänd, fyllt vattenglas stod på sängbordet, ringklockan framtagen. Kände mig otroligt väntad och välkommen. I synnerhet som jag senare fick veta att en annan patient hade upplåtit sin plats åt mig och låg själv i ett annat utrymme, allt för att jag skulle må bra. Dagen efter träffade jag en annan läkare som även han visade prov på stort tålamod med alla och tog sig tid till att lyssna och förklara.
Personal som tittade in på natten och förvissade sig att alla var OK, ett sådant sammansvetsatt team utrustad med humor, kunskap och omsorg för andra, tänk om det fanns överallt. Måste bara säga med.avd. Lycksele lasarett fungerade exakt så som är drömmen för en vårdtagare, se och lär.Orsak till resan? Ett kraftigt förmaksflimmer, hemresan tillbaka till stugan ombesörjdes av Lycksele sjuktransport och en trevlig säker, bilförare.

Efter bara några timmar hade inte mindre än tre ”hus” hört av sig till Rolf, fantastiskt att se hur fort det sprider sig när något händer i en liten by men framför allt hur folk bryr sig, inget stadsfenomen precis. Slutet gott allting gott får vi hoppas.