En liten utflykt från Lövsjön till Vilhelmina har vi gjort, det behövdes mer virke till boden, som skall vara helt färdig innan vi åker hem. Det är en historia som kan liknas vid skräddaren som skulle sy en kostym, och det bidde bara tumvante. I det här fallet skulle det bli en liten vedbod, men nu liknar det mest ett garage, vilket gör att det måste byggas en liten vedbod till i alla fall. Lite tvärtom historia.

Nåväl, vägen till Vilhelmina är inte bara vacker utan bjuder på en del sevärdheter. Bilden ovan är från infarten till Risbäck, och jag tycker utsikten är helt bedårande.

Uppe på fjällplatån som ligger drygt 640 meter över havet, är det otroligt vidsträckt och här brukar det lysa rödgult av skogens guld i augusti. Då menar jag hjortron och inte Norrlands guld (öl för de som inte bor i Sverige).

Det finns ett hus efter vägen som jag aldrig upphör att förvånas över, för tjugo år sedan trodde jag att det var under reparation. Nu tror jag snarare att det är under nedtagning, bit för bit, år efter år.

Lite längre bort efter vägen står ett annat hus, där jag antar att man är allergisk mot blommor, alternativt skall det blomma året om.Tror aldrig jag har sett så många konstgjorda växter på en gång. Här talar vi om en investering av många tusenlappar.

Kör man ytterligare en bit möter man själva näcken. Detta övernaturliga vattenväsen skulle man inte vilja möta under en kvällspromenad. Inte ser han speciellt trevlig ut heller.

Lite mer fridfullt är det att ta en fikapaus och ha sällskap av det här gamla paret. De är bofasta vid infarten till något som kallas sagovägen och träskulpturerna är skänkta av Linne Fjällstedt. Det är författarinnan som numera är bosatt i Malgomaj och som har skrivit så många böcker om livet i södra lappland, bland annat Hungerpesten.

Har man bara ögon och öron öppna kan en helt vanlig bilfärd genom skog och små samhällen vara väldigt givande för såväl själ som fantasi.