I natt var det sommarsolståndet, det vill säga årets längsta dag och kortaste natt(som min käre granne så riktigt påpekat). Är man i fjällen och nästan vid vägens slut, upplever man detta lite magiskt. Avsaknaden av motorbuller, gatlyktor och alla ljud som hör ett ett samhälle till, gör att tystnaden nästan blir total. Björktrastarna tycks dock alltid vara i närheten varhelst du befinner dig. I natt vaknade vi av att hunden skällde och skällde, ville inte ge sig. Det var bara att stiga upp, gå ner i köket och se efter vad som stod på. Bachus kastade sig upp på kökssoffan och tittade ut.

Eftersom vi inte såg något där, öppnade jag ytterdörren och tittade ut. Där satt han, en alldeles bedårande liten räv.

Vi hade hängt ut en påse sopor innan vi gick och la oss på kvällen, det var den som fångat hans intresse. Eftersom han stod kvar och tittade på mig när jag öppnade dörren, hämtade jag kameran och några brödskivor.

Till min förvåning kom han fram och tog dem från handen när jag sträckte fram dem. O vad glad han blev, Rolf blir inte glad till frukosten eftersom brödet nu är slut.

Men som det står i skriften, det är saligare att giva än att taga. Detta fick mig att tänka på när Noa var drygt 1.5 år, vi satt och åt när han plötsligt frågade efter katten. Den är ute fick han till svar (det var mörkt). Han var tyst en stund, sedan sa han, räven kommer, underförstått katten är i fara. Denna räv var dock av en vänlig natur hoppas även jägarna förstår det.

 Tänk vad man kan få uppleva en ljus, svensk sommarnatt i södra lappland, Sverige är fantastiskt. Kortet nedan togs genom köksfönstret kl. 03.00.