Utan den obligatoriska nostalgitrippen till Gökalv hade besöket i Blekinge varit bortkastat. Att besöka barndomstrakter är något speciellt. Gökalv är en liten halvö mitt emellan Karlskrona och Ronneby, mer nära Ronneby om man ska vara ärligNär jag var liten var det militärt område och det fanns bara två hus på området. Vid infarten satt det en vakt så obehöriga gjorde sig icke besvär. Längst till höger på bilden är huset mina morföräldrar bodde i, det har dock krympt lite under åren vad jag kan se. Mormors jord/markkällare syns längre bort.

Runt hela området var det fina berghällar som vi barn kutade runt på och fångade små ödlor. Till höger på bild syns platsen från det utkikstorn som min morfar brukade kolla havets trafik ifrån. Ibland sprang jag upp med kaffe till honom, det var väldigt spännande för jag fick gå ett tiotal trappsteg för att komma in. Var höjdrädd redan då.

Några hundratal meter från grinden fanns det två boningshus och där bodde det två flickor i varje hus vilka var i min och min äldre systers ålder. Vi hade väldigt roligt under många år, dessvärre så är de två vi lekte mest med inte kvar bland oss längre. Inte långt från deras hus låg det en jättefin sandstrand, långgrund och på den tiden full med små sandskäddor. En stor hobby att försöka fånga dem men det var svårt. Den stora biten av hög vass fanns inte då, här kan man se hur det förändras i naturen. Längst bort kan man ana bryggan där lotsbåten, morfars motorbåt och hans roddbåt låg. Där fanns även en sump, det är en låda med lufthål som ligger i vattnet och där har man fisk man fångat. På det visset har man alltid färsk fisk,

Kastanjen oj vad jag blev snopen när jag såg den. Den skymmer helt vedboden men när jag var liten satt min mormor under den och handarbetade eller drack kaffe och då var den knappt hälften så hög.

Så såg jag detta något förkrymta äppelträd med små  äpplen på, kan det vara Åkerö som hon var så stolt över?

Minns ni Carli Tornehave och hans låt; Under ekars djupa grönska? Man kan förstå hur den texten kom till när man ser dessa ekar. Träden i Blekinge har en grym styrka i sin förmåga att växa. Så stora, kraftiga och gröna. Visst är de imponerande, jag stod inte kvar så länge för att kunna ta en selfie eftersom jag såg en skylt där det stod ”tjurar i hagen”. Favoritleken när vi var små var att ta en träpinne och låta ekoxarna klämma sina klor över och bli hängande där, mest ekoxar vann.

En kulturmärkt ek som med all säkerhet fanns där när jag var liten.