Idag skriver vi den 1:a februari och det blir en lat dag, skall bara rensa lite bland dukar och annat smått i det skåpet. Kanske att det blir ett bak framåt kvällen. Morgonen var kall, minus 14 grader, Rolf har gjort en brasa i spisen och värmen håller på att sprida sig i rummet. Som gjort för lite stickning och TV-tittande någon timme. Eftersom Rolf har åkt iväg på någon 100-årsutställning och därefter skall på jaktmöte, får djuren och jag roa oss med det vi kan. Bachus har väl roat sig nog förresten, han passade på att tömma kakfatet när vi hade fikat på förmiddagen. Sedan sitter han bara och ser snäll ut. Ni får ha en bra dag och vill ni kan ni följa kinaresan under Fortsätt läs.

 

Vi traskade ut från Den förbjudna staden, passerade en bred vallgrav och därefter var vi framme vid ingången till Jingshanparken. Det var plant och vackert när vi kom in, men hu vad det var brant uppåt, dit upp skulle vi för att kunna njuta av utsikten över Peking.

Till vänster skymtar ingången, som alltid lika vacker. Till höger ser man de vackra urnorna som står precis innanför ingången. Men innan vi förmådde ta oss högre upp i den tryckande värmen, blev det svalkande iskaffe inne på det AC-tempererade fikastället.

Det berättas att när någon från de ”ädlare” ätterna dömdes till döden, kunde de ibland av kejsaren få ett rep kvällen innan. Detta för att få möjlighet att hänga sig själva och slippa skammen att utstå folket spe. Därav uttrycket ”att få silkessnöret” ett uttryck vi använder än idag. I den östra delen av parken fanns ett träd, där den siste mingkejsaren Chongzen hängde sig 1644. Trädet finns inte kvar men det finns en plats, markerad med en skylt, där trädet har stått. Det var mycket grymheter även då.

Utsikten uppe på kullen var hänförande, eftersom vädret var klart den dagen såg man i princip hur långt som helst. Att det finns mycket grönska i Peking syns verkligen på de här korten.

Häruppifrån fick man se den förbjudna staden från ett annat perspektiv, det är bara en del som syns, men man kan ju tänka sig dess storlek.

Längst upp på den högra sidan (nedersta kortet) ser man en vit fläck. Det är Nationalteatern, även kallat ägget. Innan vi klättrade vidare, stannade vi för en typisk turistfälla, men vad katten, det var kul. Kejsarinnor för någon kvart.

Då var vi äntligen framme vid Wanchunpaviljongen, vilket betyder evig vår. Detta var en gång Pekings högsta punkt, nu konkurerar den med alla glas-och betongskrapor.

Vacker var den i alla fall.