Alltid lär man sig något. Igår när jag kollade på blocket för att se om det fanns några cyklar till salu, hittade jag faktiskt en. Eftersom den var exakt likadan, med alla extra detaljer med mera som den som blev stulen blev jag intresserad.

Ringde och bokade en tid till dagen efter för att titta på den. Blev något misstänksam när säljaren (här förkortad S) har en kontanttelefon, säger vilken adress han bor på och när jag frågar vilken våning, föreslår han att jag skall ringa när jag kommer fram, så kommer han ut. Dessutom visar det sig att ingen med det namnet bor i denna husuppgång. Döm om min förvåning när personen ringde nästa morgon och sa, tyvärr cykeln är såld. Jag härsknade still och sa att så gör man inte, bestämmer tid med en person och säljer till en annan. Eftersom jag redan var irriterad så sa jag, det var dessutom min cykel. S, jag vet inget ringer åt min vän. Jag, har du lånat din väns telefon för det är det numret han ringde på igår?. Jag, har du kvar originalkvittot. S, nej jag köpte den i andra hand. Jag, köpte du en cykel åt din vän?. S, nej men det är hans cykel. Jag, har du ramnumret? S, nej. Jag, men det har jag. S, säg det så kan jag se om det är rätt. Jag, hur då om du inte har det? S, vet inte riktigt.  Jag, vet du att det är straffbart att sälja stulna saker. S, varför sa du inte det igår. Ja ungefär så utspann sig vår ganska långa konversation.

Undrar vad det var i samtalet som gjorde att jag blev misstänksam? Det är dessutom en obehaglig känsla att se en sak som blivit stulen, vara till salu och man kan inte göra något åt det.

Av detta har vi lärt oss, bäst att vara försiktig när  man handlar på blocket/nätet, det där med att handla ”i god tro” finns inte längre.