Skilda ödets lotter falla, efter guld vi grävde alla, några av oss nådde lyckans höjd men mången blev av livet böjd. Var och en av oss dock minnes att ett lyckoland det finnes, hemma i den röda stugan bor kanhända ännu far och mor. Texten kommer från Viggo Hanssons sångbok  (1939 – 1943).

Kom att tänka på den här gamla texten när vi var uppe i stugan i fjällen. Visst ser det ut som en riktig idyll vilket det också är. I det här huset föddes en bekant till oss, han bodde där tills han var fem år, då flyttade familjen lite närmare byn.

Huset ligger vackert på en liten halvö och nära sjön. På den tiden han bodde där var det bara bottenvåningen som var inredd så jag kan tänka mig att det var trångt. Hans pappa byggde huset men han föddes dock inte här, nej det var i ett annat hus på gården.

Nämligen det här, vår bekant berättade om hur hans farmor och farfar byggde den lilla stugan. Där bodde farmodern ensam med sina många barn kanske var de 10 – 12 personer ibland. Barnen var många och det var nog svårt att få det att gå ihop. Ingen väg man kunde traska på, utan vägen gick genom skog och över vatten. Fångst av småvilt, fisk och ett litet potatisland kunde ibland ge mat för mättnad en stund. Rädslan för vargen fanns alltid med vintertid. Kölden var tidvis hård och spisvärmen gick rakt genom väggen. Här fanns ingen isolering att tala om i väggarna, på sin höjd var de klädda med tidningspapper. Farfadern åkte till Amerikat som man sade, det blev inget guld och efter många långa år kom han tillbaka. Då var barnen vuxna och mor hade flyttat från stugan för längesedan.

Naturligtvis har vi fått en spännande och gripande berättelse om hur det var men den får vara privat. En sak kan jag tala om, den här stenen har hört och sett mycket. Det var på denna sten som hans farfar och farmor bodde medan de höll på att bygga den lilla stugan. Granen fanns ju inte då men säkert hade de granris för att få det mjukare o varmare. Det var denna plats och till denna sten de kom som ”nybyggare” efter en lång vandring genom väglöst land. Medan de frös, var hungriga och kämpade sig fram, ja då hade min farfar o farmor en gård med kor, gris, höns och vete i det som kallas ”Sveriges trädgård”. Tänk så olika ödets lotter falla.