Vanans makt är stor, man brukar ju även säga att en gång är ingen gång men två gånger är en vana. En sak vet jag det räcker med en gång för att det skall bli en vana, dessutom en vana som inte går att bryta. Man kan ju undra vad jag pratar om, jo det är faktiskt om vår lilla söta vovve.

Bachus som är snäll och foglig och lite rädd för det mesta (utom vildsvin) visade inga spår av envishet när han kom till oss. Att han skulle bli en stor, karsk och jaktglad vaktel som alla hans syskon från Bromskogens kennel det visste vi.

Visst är det husse o matte som bestämmer därom råder ingen tvekan, problemet är att det bara vi som har förstått det, hunden har inte fattat ett dugg. Eftersom vi inte vill ha honom i sängen finns det en barngrind i dörröppningen till sovrummet. Klockan sex på morgonen sitter där en hund och låter ynklig och ja vi går upp och släpper in honom så han får ligga vid mina fötter, hundstackarn. På förmiddagen får han en längre promenad och då går vi till vänster på vägen utanför huset, eftermiddagspromenaden går vi till höger. Ingen idé att försöka ändra på riktningarna då sätter han sig på vägen och vägrar gå. Efter tio minuter ger man ju upp i synnerhet om det är kallt.

När vi äter middag vi sjutton tiden ligger han på dörrtröskeln och kollar, vi gjorde en tabbe en gång och lät honom smaka ytterst lite efter att vi ätit. Nu gör vi om tabben varje dag och han smakar ytterst lite efter varje middag.

När nyheterna börjar på TV då vill han ha ”godis” i sin gröna plastleksak och detta upprepas två gånger. Nu vet jag att hundar kan räkna för efter två gånger ger han upp.

När jag satt mig och kommit till ro, då kommer han med sitt blåa hjul som skall rullas i vår långa hall 10 – 12 gånger. Sedan är han nöjd men det är ingen idé att tro att dessa vanor kan brytas. Han har dessutom för vana att inte störa husse kvällstid eftersom han gärna vill vara ifred och se nyheter o sport på TV. Hur detta har gått till begriper jag inte. Nej en vana lär förbli en vana.