Etiketter
blåsyra, Cu Chi-tunnlarna, FNL, Ho Chi Minh staden, honungste, Kambodja, Tapioka
När man går runt på området är det är ofattbart att FNL lyckades bygga detta enorma tunnelsystem, trots att de anfölls av såväl sydvietnamesiska som av amerikanska styrkor under tiden. Tunnlarna är handgrävda och består av tjugo mil tunnlar. Måste varit oerhört svårt att få till den precision som systemet har, det är ju många gångar/rum som har kopplingar till varandra. I dagsläget är det två sektioner av systemet som har renoverats och är öppet för besökare. Området är naturligtvis stort och det är tidvis tät djungel som råder. Nu har man utökat höjd och vidd i en kort bit av tunnlarna till 100 x 80 cm, så att även turisterna kan ta en tur i dem. Britt-Marie är här på väg upp efter sin promenad, det var betydligt smalare och dessutom mörkt där hon gick ner. Trots förbättringar var turen påfrestande, mörk, fuktig med småkryp överallt.

På fotot nedan är jag själv på väg upp, det gick snabbt, gick ner vände och upp igen. Av oss fem damer var det bara Britt-Marie som fullföljde turen. Hon erkände att det var jobbigt, tänk bara på alla småkryp. En guide gick före som tur var, eftersom dessa gångar har sträckt sig från Ho Chi Minh staden till Kambodjanska gränsen. Utan ledsagning hade det kunnat tagit år innan hon hittat ut igen. Själv han jag under den minuten därnere inse, att en enorm viljestyrka fodras för att kunna vistas där en längre tid.
Här syns en bit av ett av rummen, dessa användes som operationssalar, mötesrum, sovrum, ja allt utifrån behov.
Dock var takhöjden lägre på den tiden, taket var där den färgade biten tar vid på bilden. Tänk vilka arbetsförhållande? Nedan sitter en vakt och läser tidningen. En annorlunda arbetsplats.
Vi gjorde en paus på vår vandring och blev då bjudna på honungste, av samma sort som det soldaterna drack. Smakade bra.
Därefter blev vi bjudna på kokt Tapioka, vilket tillsammans med ris var basfödan för soldaterna. Tapioka kommer från början Sydamerika och kom till asien på 1700-talet. Växer som en buske och det är rotknölarna man äter (även bladen går att äta) de blir vanligtvis runt 2-5 kg stora. Måste alltid kokas eller rostas eftersom de innehåller blåsyra. Dessa var förhoppningsvis kokta, av minerna på fotot ovan, kan jag tyda detta kommer inte att stå på vare sig Britt-Maries eller Mariannes meny när de kommer hem. Mer i morgon.
