Livet kan vara hårt för en liten hund. I flera dagar nu har jag retat mig på koltrastarna som sitter och käkar i busken utanför köksfönstret. Matte och husse tycker det är sååå gulligt när de sitter och ”tjattrar” hela dagarna.

De fyller näbben med massor av röda bär och sedan flyger de iväg, hur mycket jag än skäller så är det ingen som bryr sig. Jag kan ge mig katten på att de dessutom har ungar någonstans. På tal om katter så har Maxi börjat ta sig ton, numera kollar han  när jag äter.

Den där rävliknande typen tycks inte ha förstått, om det är någon i det här huset som skall slicka tallrikar så är det jag. Som tur är har jag i alla fall kvar motion på mitt dagliga schema, tränar husse i bollkastning en stund varje dag. Visst han har börjat kasta ganska bra och nog kommer bollen iväg några meter.För min egen del vill jag gärna springa en bra sträcka, men med de kast han klarar av behöver jag ju bara sträcka på mig och öppna munnen. Tala om att få mål vid varje kast.

Så här kan en vanlig sommardag för mig se ut, några promenader, en sväng med bilen, besök av Björn (lillhusse) o hans familj, egen tid i min numera stora hundgård och sovstunder i hundkojan.

Det kan bara inte vara sant! Nu har han tagit över min sovplats, en sak är klar den här kattrackan har inte fattat vem som är störst här. Dessvärre vågar jag inte tala om det för honom heller, han kan bli lite grinig. Kanske får jag vara där en stund i morgon?