Åter en busstur där jag föredrar att sitta med utsikt mot fjället eftersom jag är lite höjdrädd. Nu är vi på väg till Husavik men först ett stopp i Sandur.

Här kan man se lite av hur vägen ser ut ändå är det här bara en liten bit till havet.

Sandur är en av Färöarnas äldsta orter och man kan se tecken så långt tillbaka som till år 825. Där finns den äldsta kyrkan och därmed även denna äldsta kyrkogården. Ofta har man natursten som gravsten men vanligast är man köper en vanlig sten och idag finns det ett stensliperi som gör gravstenar. Tidigare fick man köpa dem från Danmark. Vanliga begravning är vanligast men numera har man börjat med urnbegravning. Problemet är att kremering görs i Danmark och man får själv bekosta transporter fram och tillbaka, vilket kan bli väldigt dyrt.

Här i Sandur finns Färöarnas äldsta träkyrka från 1839. På samma plats har det funnits kyrkobyggnader sedan 1000-talet. Denna träkyrka är den sjätte i ordningen. Guiden berättade lite om hur viktig kyrkan och religionen har varit för färöborna i alla tider. Idag går man gärna till kyrkan på söndagarna och efteråt samlas familjerna till en gemensam måltid.

Kyrkorna har alltid varit öppna för besökare men för två år sedan började man hålla dem låsta. Anledningen var att man började stjäla kyrksilver, pengar och nattvardsvin. Idag är det ingen idé att stjäla nattvardsvin då man börjat använda svart vinbärssaft i stället.

Här ser man en del av de gamla gravarna och som på flera ställen ligger kyrkor och kyrkogårdar väldigt vackert placerade.

Innan vi gick tittade vi förstås in i kyrkan och fick se en liten annorlunda interiör. Mycket trävitt och mycket snidat.

Husavik

är en ganska liten by med drygt 70 invånare. När vi kommer fram blåser det väldigt men vi kämpar oss ner till stranden för att få se lite av de gamla husen.

Vinden ligger på och vi har nästan svårt att ta oss fram.

Som alltid mycket vackert.

På slänten här kan man se att det finns gamla stenhus inbäddade här och var. Det var på denna plats som Gudrun Sjurdardottir bodde. Husen härstammar från 1300-talet.

Texten nedan är taget från Wikipedia och beskriver det vi fick höra berättas av guiden.

I mitten av orten ligger en ruin som sägs vara rester av en gård uppförd av Hústrúin eller Húsfrúgvin, Guðrun Sjúrðar­dóttir. Hon påstås ha varit en bestämd och ordningssam dam som levde på 1300-talet. Hon ska ha ägt all mark i Húsavík, och hade även egendom i Norge. Legenden säger också att hon begravde två levande betjänter i området. Kvinnan ska ha varit mycket rik efter att hon hade funnit ett guldhorn i jorden som hon sålde till kungen. Húsfrúgvin seglade 1361 till Norge, som en av få färöingar, i egen båt och rester av ett båthus finns fortfarande kvar. Kvinnan, hennes man och två barn dog 1402 troligtvis av pesten. De var på den tiden ögruppens rikaste familj, och sex av hennes bevarade brev mellan 1403–1407 ger en inblick i hur mycket en rik familj kunde äga.

Här fanns det inga fönster och man kan knappt föreställa sig hur det skulle vara att bo i ett så fuktigt, kallt och mörkt hus. Hujeda mej. När vi fått en intressant berättelse till livs var det ånyo dags att besöka nästa kyrka. Många kyrkor blev det.

Husaviks kyrka, fint belägen och med det traditionella grästaket. Så vände bussen åter till hotellet efter ytterligare en intressant dag.