När vi var i Vietnam för tretton år sedan, besökte vi ett litet familjeföretag där man tillverkade kokoskola. Det jag minns väldigt tydligt, är hur man satt på marken och tryckte ut det vita ”kokosköttet” ur kokosnötterna. Därefter satt man på huk och kokade kolan över öppen eld. Här är vi tillbaka på samma ställe, det har dock moderniserats sedan senaste besöket. Nu kokar man ihop ”smeten” i små skålar på en kamin i mer arbetsvänlig höjd.

Kokossmeten vispas hela tiden runt i en snabb fart, detta för att allt skall samlas ihop ordentligt utan att stelna under tiden. Eftersom det går åt en hel del kolasmet, förvaras den i svag värme i stora kärl. Därifrån tar man upp en lagom mängd, denna kan sedan smaksättas. Vi provade, naturell, med jordnötssmak, cacaosmak och en med en chilismak. Den senare var ingen höjdare.

Inte nog med att den här mannen sköter kokningen av smeten, vilket var ett väldigt varmt arbete. Som om det inte räckte med en hög dagstemperatur, skulle han även elda i spisen kontinuerligt. Detta görs med kokosnötsskalen, här använder man produkterna fullt ut.

När smeten kallnat tillräckligt, rullas den ut i längder vilka plattas ut och får vila på en rostfri bänk. De rullas sedan in i ett supertunt rispapper. När man öppnar kolan kan man tro att det är någon form av plast, men icke, det smälter bara i munnen.

På bilden ovan kan man se dessa längder. De kapas i lagom bitar och slås därefter i ett vaxat papper. Själva produkten ser väldigt enkel ut, men jag kan lova att de är goda. Säljs på plats och eftersom de går att frysa in, köper turisterna flera förpackningar var. Hur förpackningen ser ut kan man se på fotot, det ligger några  bakom ryggen på damen som sitter och slår in kolor. Kan säga att de gjorde detta i en rasande fart. Mona ville vara extra rädd om de hon köpte, därför la hon kolorna i kylskåpet på hotellrummet och är de inte uppätna ligger de där än.