Paneriai var före andra världskriget en vacker skog och ett rekreationsområde för invånare i Vilnius och dess omgivningar. År 1940 – 1941 etablerade Röda arméns soldater en militärbas där. Några dagar efter att de tillfångatagits av tyskarna blev det en avrättningsplats. Där finns ett litet museum med fotografier och dokument att ta del av samt att man kan ta en oerhört sorglig promenad runt i området. Ytterligare ett minne från krigens och judeutrotningens grymhet.

Vi såg vi ett inglasat dokument på en vägg. Det var sidor från en bok där man skrivit upp alla namn, yrken med mera på de personer som deporterats till Paneriai.

Där fanns även en bit från en ”dagbok” över vilka som avrättats under dygnet, fördelat på män, kvinnor, barn, soldater, med flera.

Det första man möter efter en mils bussresa från Vilniius är ett litet museum. Här bör man gå in för att läsa och kanske även för att förstå vad som har hänt i denna vackra skog. Svårt att ta till sig då det trots allt inte är för så längesedan. Detta lilla museum kom till 1960, de två dokumenten ovan finns i detta museum.

Det fanns inte mycket bebyggelse efter vägen från Vilnus till Paneriai, på denna väg fick de personer som utvalts promenera till sitt öde. Det fanns inte tid för avsked eller för att på sig de kläder man kunde behöva. Ingen av dem visste heller vart de var på väg.

Idag möts vi av ett monument med texten, Paneriai Memorial och där startade vår promenad runt. Med oss hade vi en guide vid namn Inga och som var  oerhört duktig på att berätta och naturligtvis väldigt kunnig i sakfrågor.

En vacker lummig liten asfalterad väg och man kan förstå att här har varit en härlig tillflyktsort för stressade stadsmänniskor innan 1940. Den här dagen var det väldigt regnigt.

Det hindrade inte vår guide att med sann entusiasm berätta helt oskyddad från regnet.

Det fanns flera sådana här platser, här fick personerna ställa sig och sedan sköts de allteftersom. Det har alltså varit massgravar. Det var mer än 100 000 personer som avrättades. Ja vi fick en hel del berättat om detta men det skulle bli en hel bok om jag skrev om det.

Efter att allt tagit slut skulle spåren efter förintelsen helst försvinna, ja då var man tvungen att göra något. År 1943 – 1944 lät man därför ett antal fångar bo en liten ”bunker” se bilden under. Det var beläget på platsen på bilden ovan. De kallades ”burning brigade” och hade till uppgift att utplåna alla spår efter offren genom att bränna upp alla.

Här är en skiss från hur bunkern kan ska ha sett ut. De som utförde detta arbete förstod naturligtvis att de inte skulle få leva efter att det var klara med sin uppgift.. Vad man inte räknade med var att de nattetid ägnade sig till att gräva en gång under jord för fly i. Om jag minns rätt var det sjuttio personer och ungefär hälften av dem klarade sig därifrån. Därav har man fått muntliga berättelser om vad som verkligen har utspelats på området.

Det finns många vackra små minnesmonument på området varav detta är ett av dem. En sorglig och skrämmande utflykt men nödvändig. 2015 reviderades boken, Om detta må ni berätta av Stephane Bruchfeld och Paul A Levine. Det är en bok om Förintelsen i Europa under åren 1933 – 1945 från Levande historia. Bör läsas av det nu uppväxande släktet.