När jag städade för ett tag sedan hittade jag en bunt gamla almanackor, kollade igenom dem för att sedan kasta bort dem. Såg då en anteckning jag gjort när barnbarnet Noa var fem år. Det rörde sig om en historia vilken jag har berättat för många men kan ändå inte låta bli att skriva ner den på min blogg. Passade så bra idag eftersom jag lyssnat lite på ett radioprogram där man bland annat pratade om ”vårdat språk”. Det verkar som att detta begrepp inte är så inne längre, nu gäller SMS-språk och språkslarv i allmänhet, vilket jag tror kommer att leda till en ordfattigdom så småningom. En som fattade det här med vårdat språk är i alla fall Noa, även om han bara var fem år.

Noa: Farmor vi har problem hemma. Jag: Oj vad är det för problem (tusen tankar i mitt huvud) Noa: Det är pappa  Jag: Vad är det med pappa då (ännu mer tankar, av barn och dårar får man höra sanningen) Noa: Han svär (jag andas ut) Jag: Det var inte bra, vad säger han då  Noa: Han sa Helvete Jag: Men varför sa han det  Noa: Han tappade tandborsten i toaletten  Jag: Du vet Noa vid ett sådant tillfälle är det lätt att säga något fult men vad skall jag göra åt det tycker du. Noa: Vad sägs om lite uppfostran, det är väl din son?

Den historien är han värd en blomma för.