Kylan tränger sig på och det var nästan tio minus grader i går kväll. Rolf tände en brasa i öppna spisen, ljus på bordet och granen som står kvar ännu var tänd. Allt gav en hemtrevlig stämning och värmen spred sig i rummet. Jag såg, Morden i midsommer på TV. Ina kollade på någon ungdomsfilm och Rolf skannade in diabilder på datorn. Katten låg hoprullad och hunden plågade oss som vanligt, med sin leklust. En bättre hemmakväll kan man väl inte drömma om. Kvällen avslutades återigen med att Ina och jag spelade Kalaha, som vanligt vann hon de flesta omgångar. Natten sänkte sig över huset och vi somnade, tryggt och skönt. Själv hade jag en dröm, om att jag hjälpte evakuerade barn i England att komma på ett tåg, och just som tåget började ”plinga” som tecken på att det var klart för avgång. Vaknade jag av ett, pling, pling, pling.

Satte mig yrvaken upp och försökte lokalisera var ljudet kom ifrån. Aha, någon av mobiltelefonerna, nej inte det. Batterierna till brandlarmet håller på att ta slut, inte det heller. Då måste det vara någon GPS, men inte heller det. Famlade mig fram i ett komplett mörker, då jag inte ville väcka någon, inte ens djuren. Trampade på en hundleksak, vilket gjorde att hunden kom och ställde sig bredvid mig. Öppnade dörren till vardagsrummet som nu var becksvart och kyligt, ja nästan kusligt. Då tände jag lampan och såg att hunden stirrade mot en hörna med uppspärrade ögen. Blev lite kall o rädd först, sedan såg jag.

Speldosan jag fick av min mamma för 15 år sedan, vilken har slutat fungera står ändå kvar i bokhyllan eftersom jag gillar den. Där stod den, snurrade runt och spelade sin västernlåt med spröd klang. Både jag och hunden tittade länge på den och hade lite svårt att förstå, hur kunde den börja spela mitt i natten efter att ha varit trasig. Lite kusligt kändes det allt.

Drömmen, ja den kom sig nog av att jag just nu läser Kate Mortons, I det förflutna, som handlar just om den tiden i England. En lättläst och bra underhållningslitteratur faktiskt. Ina läser, Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian, storyn är i princip densamma. Hennes bok är förstås mer ledsam och sorglig, tror jag skall läsa den också fast det är en ungdomsbok.