Lite av skogens guld hamnade hos oss i går kväll. Tänker då inte på hjortron som kanske brukar ha den benämningen, inte heller på Norrlands guld (ölet) utan på kantareller. Guldgula, stora fina kantareller, Cantharellus cibarius.

Rolf fick ingen bock i går kväll, de enda djur han träffade på var mygg och de har han svårt att komma överens med. Däremot stämde texten i barnvisan, ”Har du sett herr Kantarell, bor i enebacken? Han kom dit i förrgår kväll med sin hatt på nacken. Den är gul o den är grann, passar just en sådan man, passar åt herr Kantarell bort i enebacken”.

En halv plastkasse eller en bricka full blev det, liten kniv, borste och ett bra TV-program gjorde att rensningen gick fort och lätt. Kanske var jag gladare för detta, än om han kommit hem med viltkött. Följer man barnvisan är det förstås lite tragiskt.

”Stackars pappa Kantarell puttrar i en gryta. Stackars mamma Kantarell ville gärna byta. Men som läcker sommarmat hamna alla på ett fat, och du äter Kantarell och vill inte byta”. Så sant, så sant.

Här puttrar det.