Kom att tänka på en historia som jag tycker är både bra och rolig.

Biskopen, kyrkoherden och den unge prästen satt i en båt ute på sjön och kopplade av med lite fiske. Plötsligt fick en av dem bottennapp. Lugn jag fixar det sa biskopen, varpå han klev ur båten, följde linan över vattnet och tog upp draget. Efter en stund upprepade sig problemet, ett nytt bottennapp men denna gång var det kyrkoherden som fixade till det. Även en tredje gång fick en av dem bottennapp, nu tyckte ju den unge prästen att det var hans tur att kliva ur båten och gå fram till draget för att ta upp det. Han tvekade lite när han reste sig, men tänkte han, kan de så kan jag. Med detta i tankarna klev han ur båten, sjönk som en sten. När han äntligen kom upp, sa biskopen. Ja min vän det är nog bra att ha en stark tro men man måste veta var stenarna ligger också.

Tycker denna historia är både rolig o lärorik. Nåväl en stark tro har onekligen min syster som har sänt mig detta garn. Jag har vridit och vänt på det, läst beskrivningen och grubblat. Hur i hela friden skall jag förvandla detta till en sådan volangschal som på bilden överst. Fast det är klart, om hon tror att jag kan måste jag ju kunna det, eller hur. Återkommer med hur det utvecklar sig.