Etiketter

, ,

Det börjar dra ihop sig för hemfärd meningen var att vi skulle varit kvar i Lappland ett par dagar till. Vädret började dock visa sig långt ifrån den ljusa sidan, dessutom började lite av den snö som fanns på taket börja dra sig oroväckande långt ut mot takkanterna.

På farstubron har det redan rasat ner så smått och det finns väldigt mycket kvar på taket. Med tanke på hur tungt det är när det faller ner finns risk för att man blir ”insnöad”.

Det hade varit oväder hela dagen, blåst och snöfall dessutom väntades det bli runt -20 grader C under natten. Det blev därför snabbpackning, det var bara ett aber nämligen tänk om det blir värre under natten. Vi beslutade att Rolf skulle köra ner all packning till bilen och därefter köra in skoter och släde i boden. Vi vågade inte riskera att göra det nästa morgon eftersom risken för att snön skulle rasa från taket var stor, gissa om han hade fått stå och skotta framför ”garagedörren” då. Rolf ville sedan ha bilnyckeln han gett mig, ja kära nån det var ju 8 dagar sedan inte mindes jag var den var. Vi letade igenom hus och bil flera gånger men den förblev borta. Måste säga att han behöll lugnet och var nöjd med att han åtminstone hade sin nyckel kvar.

Klockan åtta på morgonen dagen efter var vi klara att starta vår avfärd, disigt väder och minus tio grader. Med hunden i koppel i en handen och soppåsen i den andra var det bara att trava på.

Alla gamla skoter- och djurspår var borta men som tur var syntes lite av det Rolf åkt kvällen innan. Hunden gillar inte att gå i koppel eftersom han har sprungit lös hela tiden. Men sista dagarna har ett par fåglar flugit runt och jag tror de har kraxat; Du kan inte ta mig till honom. Då har han vid ett par tillfällen sprungit rakt in över myrar och mot fjället, döv och blind för att vi ropat och letat. Som tur är har han dykt upp igen efter tag. Jag är ändå tacksam för att det är fåglar, på sommaren tror jag fiskarna retar honom för du brukar han rusa ner i sjön om han kan.

Här kör vi på den mindre vägen och man behöver bara se på bilden för att förstå att det var lite svårt att se var man befanns sig.

Inte så mycket bättre på stora vägen men den är i alla fall bredare.

 

Här åker vi igenom metropolen Risbäck. Här bor en av våra vänner som faktiskt tidigt på morgonen ringde oss för att kolla om vi kunde ta oss ut och om det gick att köra. Han stod beredd att komma till undsättning, det är goda vänner det.

Först tankade vi i Dorotea medan Rolf skötte tankningen gick jag in och köpte lite onödiga chokladbitar. De kostade 33 kronor. När expediten frågade om jag hade tre kronor löst så kollade jag i min plånbok och se jag hade tre kronor. Jag gav honom dem och började samtidigt skratta ganska glatt varför han såg frågande ut. Då förklarade jag för honom att jag hade inte bara tre kronor utan även en bilnyckel i facket. Tror inte han förstod det roliga i detta, ja så är det när man bara använder kort och betalar med då kollar man aldrig i myntfacket. Vi har nu kommit en bit på vår hemresa och resten av vägen tar vi i morgon.

 

 

Annonser