Idag när jag rullade ihop en julduk tänkte jag, den här är säkert sydd på nån syjunta. Då började jag fundera på vad syjunta egentligen var för något. Det finns många namn för denna tillställning, syjunta, syförening, och riktigt högtidligt nämligen kyrkans syförening. Det senare var en sammankomst där damerna träffades och sydde olika handarbete som kunde säljas på en årlig auktion. Meningen med detta var att man på så sätt kunde samla in pengar till kyrkan som i sin tur kunde skänka dem till välgörande ändamål. På dessa träffar var det brukligt att man drack kaffe och det skulle sjungas psalm och prästen skulle säga några väl valda ord.

Syförening fanns i många olika föreningar och ofta hade även de i avsikt att få in pengar till behövande eller annat behjärtansvärt ändamål. Men det fanns även Syjuntor och där samlades ofta ”tanter” som kände varandra väl, de kunde vara från kvarteret eller nära vänner. Ja det blev ett tillfälle då man kunde träffas för att sy, virka och sticka. Men ibland tror jag att kaffe med dopp och pratstunderna var det viktigast. Det var då man kunde skvallra om vänner och bekanta och få reda på senaste nytt hemikring. Ibland tror jag det blev så att det bara blev träffar med kaffe och prat så handarbetet försvann nog till slut. OBS detta är mina tolkningar.

Idag pratar vi inte om dessa mötesformer längre så därför finns de väl inte kvar? Det gör de säkert fast man hör inte så mycket om dem längre. Numera sköts det digitalt, det finns så många grupper på facebook som handlar om olika typer av handarbete. Där kan man be om hjälp, få inspiration, fråga när man kört fast, visa sina alster, få mönster, sälja och köpa. Har varit inne och läst på några och imponeras av den trevliga ton och hjälpsamhet som genomsyrar dessa grupper. Men nu kan jag inte skriva tanter längre för det är fler och fler yngre som fortsätter med den hobby som ”tanterna” i syföreningarna höll på med.

Vad blir det till middag? Jo honungsglacerad kassler och ananas.