Vissa dagar är lite avigare än andra, idag har det varit en sådan dag. Hörde en historia om hur det kan bli när man har dåligt minne. ”En dam sa till en väninna, mitt minne börjar bli lite dåligt. När jag rest mig upp ur sängen och sitter där på sängkanten undrar jag, skall jag stiga upp eller är jag på väg att lägga mig. Hennes väninna förstod precis vad hon menade eftersom hon hade liknande problem. När hon stod i hallen med kappa o handväska visste hon inte om hon skulle gå ut eller om hon var på väg in”.

Ja detta är naturligtvis en påhittad historia. För min del började dagen med att jag var trött redan när jag steg upp trots att jag haft en skön natts sömn. Kraften gick åt till att försöka ta det ena benet framför det andra i den maklig takt, detta för att kunna förflytta mig framåt. Mitt på dagen kände jag mig dock bättre och tog en shoppingtur till stan, ibland får man bjuda till. Anledningen var att mina 3/4 byxor har krympt under vintern och jag är i ett desperat behov av nya.

Utan överdrift kan jag nog säga att jag besökte alla klädbutiker som stod att finna. Det enda jag sökte var ett par enkla svarta byxor, hur svårt skall det vara? Byxor fanns i alla möjliga färger och kvalitéer dock inte svarta. De vida byxkjolarna är moderna igen och de randiga, prickiga o alla möjliga mönster är åter på banan. Men om man nu är en diskret, försynt dam som vill ha svarta ja då får man hålla sig inne i sommar.

Byxlös åkte jag hem igen, för att muntra upp mig köpte jag färska gotländska sparris och till det en latsås (dvs en fryst) av typen Hollandaise

Såsen var väldigt god och så enkel att göra. Den ligger som små vita puckar (se bilden) i kartongen och man tar så många man behöver och värmer. Gott, enkelt och inget spill.

Sparrisen var vit och ganska smal samt omjäll (motsats till mjäll) kokade så länge vi orkade vänta men den var lika träig ändå. Ingen dag för sparris alltså. Irriterad gick jag ut och planterade de nyinköpta lavendel plantorna och jag är förvånad över att jag inte satte dem upp och ner.

Framåt kvällen satte jag mig framför datorn endast för att få bekräftat att tröttheten satt i, plötsligt föll huvudet i tangentbordet, tala om att somna snabbt. Med andra ord är det dags att dra sig tillbaka och inte blir jag mindre trött av att se hur fågelmamman har gjort sitt sköna rede. Nu dröjer det nog inte länge tills vi kan se små fågelungar.