Efter att ha besökt Ronneby var det dags för en tur till Karlskrona. Lite nostalgi eftersom jag även där har varit bosatt några år i min barndom. Sommartid en väldigt vacker stad omgiven av en massa öar och fin skärgård. Själva centrum ligger ju faktiskt på en av öarna, Trossö och staden finns uppsatt på UNESCOs världsarvslista, att den grundades av Karl den XI vet nog de flesta.
Vi startade på Fiskartorget i Karlskrona det ligger i direkt anslutning till hamnen. Därifrån går de flesta skärgårdsbåtarna men förr låg det även till lite fiskebåtar där. Det var här som det stod en massa fiskargummor och sålde fisk. Fisken låg i trälådor och de som köpte hade ofta en korg med sig att lägga dem i. Den stående frågan från köparna var; hur mycket kostar strömmingen kastet. Fiskarna var kalla och ofta blåste det så gummorna hade fingervantar för att inte frysa, de var halva över fingrarna för att få grepp med handen. Idag står det inga gummor där men väl en väldigt vacker staty av Fiskargumman som är gjord av Erik Höglund och den ställdes upp 1982.
För er som inte vet hur mycket ett kast är får ni förklaringen enligt Wikipedia härnedan.
Kast är en gammal svensk mängdenhet för strömming. En kast motsvarar 4 strömmingar. När en kast strömming mättes ut användes handens fingrar. En strömming sattes mellan varje finger. Sedan ”kastades” de ner i köparens korg.
En bild från stugorna på Björkholmen som är ett litet kvarter i centrum, det är en gammal arbetarstadsdel och en del av stugorna är från 1700-talet. De är mycket små runt 30 -35 kvm och jag kan tänka mig att det var inte så roligt att bo där. Idag är det en idyll tänk vad det kan ändras. När jag var liten talade de som bodde där en egen dialekt, vi kallade det för björkholmska och var nästan omöjlig att förstå.
Vi fortsatte och hamnade i Amiralitetsparken med den vackra klockstapeln som tros härröra ända från 1699. Från början fungerade den som klocka åt varvsarbetarna, här kunde de kolla tiden från långt håll.
En uttjatad historia; Två varvsarbetare stod och pratade om sina barn och den en var väldigt stolt över sonens framgångar. Dessvärre kom han inte ihåg sonens titel. Så han sa till kompisen; vilket är högst klockstapel eller konstapel. Kompisen svarade, det är klockstapeln. Ja sa den andre då är det det han är.
Att besöka Karlskrona utan en visit hos Rosenbom går inte för sig. Trägubben som är vida känd har även medverkat i såväl litteratur som film. Bland annat i Nils Holgersson. Stackarn har stått på samma ställe i snart 200 år, kom dit på 1700-talet. Detta är dock inte riktigt sant för 1956 byttes han ut med en kopia som är gjord av Karl (Hästö-Kalle) Karlsson och det är den kopian som syns på bilden ovan.
Rosenbom fungerar som kyrkans insamlingsbössa och den används än idag. Allt som läggs i den går till välgörande ändamål. Han håller en skylt i en handen med följande text.
Ödmjukast jag er ber
Fast rösten är nog matt
Kom lägg en penning ner
Men lyften uppå min hatt
Säll är den som låter sig
wårda om den fattige
Kon.Dav. 41:23

Amiralitetskyrkan är en mycket gammal kyrka och uppfördes år 1685 vilket betyder att den bara är fem år yngre än själva staden. Det var meningen att den skulle byggas om till en stenkyrka så småningom men detta gjordes aldrig. Vilket var tur för denna lilla träkyrka är väldigt vacker. Kyrkan är fortfarande i bruk och det hålls gudstjänster, konserter med mera där. Det är en av turister mycket fotograferad kyrka, alla vill ha ett foto när de står på kyrktrappan och lägger en slant i hans huvud
Men oj då, när jag gick ut såg jag dubbelt eller kanske inte. Detta är den gamla Rosenbom. Lite kraftig i dragen och lite mer av ålder tärd, ”kyrkhallen” är numera hans hem.
Enligt Wikipedia:
Så lär Gubben Rosenbom har funnits på riktigt och hette Mats Hindiksson Rosenbom. Han lär, enligt släktforskare, härstamma från Åland och var en av de första som bosatte sig i Karlskrona.
Vi avslutade dagens promenad som har gått tvärsigenom staden och kom ut till havet igen. Där ligger det vackra landshövdingsresidenset och man kan se klockstapeln på håll. I detta residens har för övrigt men gamla chef Björn von Heland bott i sin ungdom, då hans pappa var landshövding i Blekinge. Jag börjar nog bli gammal för även det kommer jag ihåg.