Det blev en trevlig dag i Vilhelmina igår, vädret var perfekt, varmt och soligt. Varje gång vi har åkt dit har jag tänkt svänga in på en skogsväg där det står en skylt med Mark på, det har dock aldrig blivit av. Men igår gjorde vi det.

Varför, jo en gång bodde det en dam i ett hus i den lilla byn, hon hette Anna-Lisa Öst. Kanske är hon mera känd som Lapp-Lisa, hon föddes den 8 oktober 1889 i Marks kommun utanför Vilhelmina. Hon kallades för Sveriges sångfågel, tant Barnatro m.m, många är de som har hört hennes sjunga eller åtminstone hennes sånger. Denna staty står utanför ett litet museum man har låtit uppföra i hennes hemby.

Lapp-Lisa tillhörde Frälsningsarmén och jag kommer ihåg att jag en gång, (tror det var på sjunde kåren på Södermalm) hörde och såg henne. I Fatmomakke sameby har Frälsningsarmén en kykkåta, vilken hon själv har bekostat, där texten till en av hennes mest älskade sånger finns skriven på väggtavlor, nämligen Barnatro. Nedan en bild ifrån insidan av museet.

Mittemot museet ligger ett litet gammalt kapell, i vilket jag tror att hon upphöjt sin röst många gånger.

Hon gjorde även många sångturneringar i USA, där hon var väldigt populär, inte minst med tanke på den vackra sameklädseln hon bar vilket säkert förhöjde det hela. Jag minns att hon en gång deltog i Hylands hörna, när hon skulle sjunga strök hon Lennart Hyland över flinten och sa ”Det är solsken där uppe på kullens topp”.  Vilket för övrigt var texten i en sång av solskenssångaren J A Hultman. Nu bor min syster i USA och jag kom att tänka på att hon lärde sig att sjunga med hjälp av Lapp-Lisa. Min syster satt med örat tätt mot den gamla grammofonen och sjöng med i Barnatro och Guldgrävarsången, jo det gav resultat hon lärde sig ganska bra.