Det finns ett litet oansenligt kvarter mitt i Vilnius, okänt för de flesta. Nämligen det område där det judiska gettot legat. Under 1800- och början av 1900-talet levde den judiska befolkningen fritt i landet, före andra världskriget var det över hundratusen judar i Vilnius. De utgjorde ungefär 45 procent av befolkningen. På fotot nedan kan man se hur det var fördelat mellan gatorna. Under den första sovjetiska ockupationen började förföljelsen av judarna och det var drygt 90 procent av landets 220 000 judar som blev deporterade. När nazisterna kom började förintelsen och då bildade man getton, i Vilnius det hände år 1941.

Här och var kan man se portar som är kvar och de innergårdar man hade tillträde till. I lägenheterna kunde det bo i princip hur många personer som helst och man kan bara ana hur kämpigt det måste vara. Begränsat med mat, vatten, värme och en oerhörd rädsla för att lägga sig att sova för natten. För på vems hus kommer det att knacka på dörren och vem blir bortförd för att aldrig mer återkomma.  Ja, det var med en viss ödmjukhet vi såg oss om i det här kvarteret.

Idag kan det vara svårt att se var gettot låg, det har byggts nya hus och det finns affärer och trevliga restauranger. Kan tänka mig att den ”vanlige” turisten inte har en aning om vad som har utspelats på dessa gator.

Man kommer in i området via en liten gränd Stikliu gatve / Glasmästargatan, den var lite svår att hitta. Vi fick dock en tur med en duktig guide dagen efter vi varit där och försökte klara oss på egen hand, fick då en mer komplett bild av det hela. Vid sådana här tillfällen är det ovärderligt med en skicklig guide.

Den här gatan leder i alla fall in till det som varit det judiska gettot. När man gått en bit möts man av ett torg där M Antokolskio, Zydo och Gaone gatve möts. Namnen kommer från de som har bott där en gång.

   Gettot var uppdelat i två delar det lilla och det stora, det lilla  fanns kvar till 21 oktober 1941 och det stora upplöstes 23 augusti 1943. De som ansågs vara i tillräckligt gott fysiskt skick när det upplöstes sändes till arbetsläger i Lettland och Estland, de andra sändes till dödslägret i Majdanek. På fotot ovan kan man se hus där man satt upp stora fotografier av de som bott och levt där.

 När man går på utsidan av kvarteret ser man att alla fönster ut mot de ”vanliga” gatorna är igenmurade.

Det är några av de gamla husen som har restaurerats och bevarats, de ser väldigt eleganta ut. Kanske var det så de såg ut från första början innan de förvandlades till de fängelseliknande boningar de så småningom blev. Huset på fotot ovan är från 1892

Den här stentavlan på en husvägg är nästan det första man ser när man går in i ”gettot” som de tyska nazisterna upprättade. Det lilla och det stora gettot delades av Vokieciu gatve, den blev som en vägg och skilde därför de boende åt. Det fanns bara en port på varje område för att komma ut och in och naturligtvis var det inte tillåtet att gå emellan. I det lilla området bodde personer som hade tillåtelse att arbeta, typ hantverkare och i det stora bodde alla andra. Två år fanns detta getto och under den tiden bodde det 40 000 personer där och antagligen fanns där ingen kvar när det försvann. Vi blev djupt tagna av detta besök men insåg samtidigt att det är en viktigt del av en tid som inte får glömmas. Bör absolut ingå i programmet om man besöker Vilnius.