Månadsarkiv: november 2012

Vietnamesiskt bröllop, men vilka är de?

20 tisdag Nov 2012

Posted by in Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Tager du denna….. om det är exakt de orden man använder vid en vietnamesisk vigsel vet jag inte. Hur som helst, vi ramlade rakt in i ett bröllop. Fotograferingen var i full gång, men tyvärr så regnade det, vilket gjorde att paraply måsta användas. Kanske inte det mest romantiska, fast regn lär ju ge lycka för framtiden. Det var två brudpar och jag kunde inte låta bli att ta ett par foton. Här är den ena bruden, söt som en sockerbit även om jag kanske tyckte att bakgrunden kunde varit snyggare. På fotot nedan är både brud och brudgum med på bild.

Det var nu vi började reagera, varför fanns det inga gäster bara en massa fotografer. De visade sig alltså vara fotomodeller och inga riktiga brudpar, lite snopet, men jag frågar mig fortfarande, vilka är de? Kanske har vi förevigat superkända vietnamesiska kändisar, är det någon som känner igen dem? När vi nu gick miste om bröllopet fick vi trösta oss med en kopp cappucino.

Inte vill man vara utan bröllopstårta heller, det fick bli en chokladtårta.

Eftersom det var svårt att välja blev det en annan läckerbit, vietnamesiska konditorivaror kan mäta sig med den franska bakverken. Kanske inte så konstigt.

Nej, jag åt inte båda, delade med Marianne.

Vad gör man en kväll i Saigon?

19 måndag Nov 2012

Posted by in Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Vad gör man en kväll i Saigon, naturligtvis finns det säkert en del barer och dylikt om man nu gillar det. Om man nu inte tycker om den typen av förströelse utan hellre vill göra det vietnameserna själva gör. Det man ser är att många går mot grönområdena som finns lite här och var. Det är konstigt att man i många länder i asien har stora gröna parker mitt i storstäderna, vilka man verkligen vistas i. I motsats till här hemma. Här nedan ser man hur motorcyklarna står snyggt parkerade på därför avsedd plats.

Parkerna är upplysta och det är folk i rörelse överallt. Här hemma vågar nästan ingen gå ut i en park efter mörkrets inbrott. I Saigon utövas det motion av alla de slag utomhus, vill man vara med är det helt OK. Kanske lite bollspel?

Gillar man inte det, finns det vanlig typ av gymnastik. Här är det ingen som klagar på oljud, en högtalare av stort format släpas hit varje kväll.

I en del parker finns det gott om redskap för såväl en person som för två. Här kunde inte Britt-Marie och Marianne låta bli att prova.

Det är klart, ibland kanske man inte orkar vara aktiv varje kväll. Då är det bara att ta en tupplur eller sätta sig och vila.

Den här damen har satt sig till ro i en lekpark, kanske springer barnbarnen runt och leker. En sak är i alla fall säker, man vistas ute på kvällskvisten och njuter av svalka, vackra parker och gemenskap.

Kokoskola made in Vietnam

18 söndag Nov 2012

Posted by in Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

När vi var i Vietnam för tretton år sedan, besökte vi ett litet familjeföretag där man tillverkade kokoskola. Det jag minns väldigt tydligt, är hur man satt på marken och tryckte ut det vita ”kokosköttet” ur kokosnötterna. Därefter satt man på huk och kokade kolan över öppen eld. Här är vi tillbaka på samma ställe, det har dock moderniserats sedan senaste besöket. Nu kokar man ihop ”smeten” i små skålar på en kamin i mer arbetsvänlig höjd.

Kokossmeten vispas hela tiden runt i en snabb fart, detta för att allt skall samlas ihop ordentligt utan att stelna under tiden. Eftersom det går åt en hel del kolasmet, förvaras den i svag värme i stora kärl. Därifrån tar man upp en lagom mängd, denna kan sedan smaksättas. Vi provade, naturell, med jordnötssmak, cacaosmak och en med en chilismak. Den senare var ingen höjdare.

Inte nog med att den här mannen sköter kokningen av smeten, vilket var ett väldigt varmt arbete. Som om det inte räckte med en hög dagstemperatur, skulle han även elda i spisen kontinuerligt. Detta görs med kokosnötsskalen, här använder man produkterna fullt ut.

När smeten kallnat tillräckligt, rullas den ut i längder vilka plattas ut och får vila på en rostfri bänk. De rullas sedan in i ett supertunt rispapper. När man öppnar kolan kan man tro att det är någon form av plast, men icke, det smälter bara i munnen.

På bilden ovan kan man se dessa längder. De kapas i lagom bitar och slås därefter i ett vaxat papper. Själva produkten ser väldigt enkel ut, men jag kan lova att de är goda. Säljs på plats och eftersom de går att frysa in, köper turisterna flera förpackningar var. Hur förpackningen ser ut kan man se på fotot, det ligger några  bakom ryggen på damen som sitter och slår in kolor. Kan säga att de gjorde detta i en rasande fart. Mona ville vara extra rädd om de hon köpte, därför la hon kolorna i kylskåpet på hotellrummet och är de inte uppätna ligger de där än.

Vardagsliv i kanalerna

17 lördag Nov 2012

Posted by in Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Mycket riktigt fick vi byta till en mindre kanot, den verkade onekligen lite ranglig och det var väldigt noga med hur man gick ner i den. Risk för kantring förelåg. Vi provade med Lotta först, eftersom hon väger minst av oss, ingen vill ju direkt bada i detta vatten.

En fantastisk känsla är det, att så här stilla flyta fram i den lilla kanalen. Grönskan är ibland så tät att man knappt ser himlen ovanför huvudet. Som tur är lär det inte finnas några krokodiler kvar i Mekongfloden eller deltat. Enligt guiden är de borta då de tjuvjagades hårt, några togs även till krokodilfarmerna. Det var tryggt att höra men kändes inte helt säkert.

Det tar på krafterna att vara ute i friska luften hela dagarna, kanske har den här mannen fiskat sedan morgonen? Sov gott gjorde han i alla fall.

Det är inte så många som har så kallad strandnära tomt, här var det i alla fall så. En liten inblick hos en familjs vardagsliv. Även här passade någon på att ta en tupplur, det såg lite bekvämare ut än i båten. En hängmatta är nog skönare.

Vi funderade länge över den här fröställningen, som var stor som kokosnöt, men kom inte fram till vad det kunde vara.

Ibland stötte vi på vattenhyacinter (tror jag det heter) de var så många att det blev riktiga öar av dem. Dessa är väldigt vanliga på Chao Praya i Bangkok. Kan ses i ”Mannen med den gyllene pistolen” där James Bond blir lite lurad av en liten grabb när de åker  båt.

Antar att detta är deras motsvarighet till våra ”fikastunder”. En fin miljö att sitta och skvallra i, samtidigt som man väntar på nästa körning eller är på väg hem. En härlig tur är det i alla fall..

Åker vidare i Mekong deltat

16 fredag Nov 2012

Posted by in Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Efter en god lunch var det dags att åka vidare till nästa begivenhet. Än så länge satt vi bekvämt i en lite större båt, men anade att det strax var dags att byta till något mindre. Innan dess gick vi i alla fall iland på ytterligare en ö, det första vi mötte där var långa rader med bikupor. Det var bara att konstatera att även bina bodde mycket sämre här, än vad de gör i Sverige.

För att komma vidare till vårt mål fick vi åka hästdroska. Vi tycket synd om de små krakarna som skulle dra så tunga lass.

Allt gick bra och vi bjöds på ett väldigt gott honungste, så honungen är det inget fel på i alla fall.

Ibland gör sig naturen påmind, Lotta verkar tveka lite men värre ställen har hon sett.

Vi bjöds även på frukter vilka växte på ön, dessa öar i deltat är väldigt bördiga, och här odlas mycket som sänds till Saigon.

Här syns Pomelo, Papaya, Vattenmelon, Longan (även kallad Drakens öga) samt Ananas. I asien äter man ofta färsk frukt tillsammans med socker och chili. Frukten doppas i det sötstarka, och faktiskt det är helt OK.

På väg till den här platsen åkte vi förbi en hel del små kanoter, det satt oftast någon i dem eller så låg det någon och sov gott. När vi såg framåt tätnade vegetationen och kanalerna smalnade, vi anade att en mindre farkost måste till.

En riktigt god vietnamesisk lunch

15 torsdag Nov 2012

Posted by in Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Efter att vi kollat av hur man tillverkar rispapper, är det dags för lunch. Naturligtvis skall vi då testa på vilket sätt man använder riskakorna i matlagningen. Vi äter på en familjeägd restaurang, där man serverar olika vietnamesiska specialiteér. En av dessa rätter består av ”Elefantöra” det är en speciell fisk som har detta namn. I ärlighetens namn, man dreglade inte presis när man såg den, men rolig såg den ut.

Vi trodde först att vi skulle ta varsin bit, och äta den tillsammans med riset. Så var det inte, en trevlig man kom fram och visade oss tillrätta. Här krävdes lika mycket kunskap som när man äter kräftor.

Man tar en riskaka, lägger på en fiskbit, lite ris, ett grönt blad (vet ej vad) och till sist lite stark sås. Rulla ihop det hela och njuuut. Det är gott.

Efter detta serveras soppa, gjord på buljong med lite kryddning, med betoning på lite, samt något som såg ut som salladsblad. Det finns många soppor som är betydligt godare kan jag säga.

En trevlig lunch blev det och inte behövde man gå hungrig därifrån. Tror att alla vi damer lämnade enbart tomma fat på bordet.

Vi åkte sedan vidare i Ben Tan provinsens kanaler, det finns mycket att se och man vet aldrig vilka båtar man möter. Här syns en stor båt lastad med krukor, tänk att bära ombord alla dessa, dessutom ska de helst vara hela.En stor pråmaktig sak åkte vi förbi, den var lastad med sand.

När vi närmade oss en smalare kanal såg vi plötsligt en man vid sin lilla kanot. Med jämna mellanrum försvann han ner i det bruna vattnet, efter några sekunder dök han upp med famnen full av lera. Denna lera samlar man för att bränna och därefter bygga med. Kanske var det byggnadsmaterial till sitt hus han samlade in.

Vi började nu närma oss de smalare kanalerna, men det tar vi i morgon.

Riskakor tillverkas på Con Phung

14 onsdag Nov 2012

Posted by in Min vardag

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , , , , ,

Vi tog naturligtvis en tur på Mekongfloden, även detta är ett ”måste” om man besöker Saigon. Eftersom vi åkte med TheSinhTourist, möttes vi utanför deras kontor tidigt på morgonen före avfärd. Resan tog ett par timmar, ut genom staden och därefter en fin tur genom landsbygden.

Risfält i långa banor, en del var nyskördade och en del låg under vatten. Mitt ute på en del fält kan man se små byggnader med en spira, det är begravningsplatser. Ofta är det släkter i generationer som har begravts på sina gårdar. Efter ett tag kom vi fram till My Tho stad, där vi skulle byta från buss till båt. My Tho är en liten stad som ligger utmed Cua Tien-flodens strand, den ligger cirka sex mil från Saigon.

Floden är enormt bred,detta jättelika delta får ju vatten från Kambodja, Laos, Thailand, Burma och Kina, inte undra på att det kan bli översvämningar. Det blir sedan en tur med båt till Con Phung (Phoenix Island) i Ben Tre provinsen

Här odlas det en massa kokospalmer, av dessa tillverkas kokoskakor, kokoskola och inte minst prylar av kokospalmens trä. Här görs även riskakor, vilka sedan säljs vidare på olika marknader. På vägen till ön åker man förbi en hel del fiskodlingar, varje odling har varsitt litet hus, detta används att förvara redskap i, men det händer att fiskodlaren övernattar där också.

Som brukligt är på dessa utflykter stannar man till vid olika verksamheter för att få en inblick hur de små företagen arbetar. Vi besökte således en familj vars huvudsakliga sysselsättning var att tillverka riskakor.

Här kan man se en sten, typ våffeljärn fast kallt. Det är denna som plattar till rissmeten så att den blir tunn.

I gropen hälls smeten, vilken är väldigt torr, därefter pressas all vätska ut.

Nedan kan man se hur värskan rinner ut och kvar blir bara en tunn, tunn kaka.

Dessa skall sedan ångas (värmas så att de blir ”bakade på något sätt). Därefter blir de i princip genomskinliga.

Det krävs en del erfarenhet för att hantera desssa sköra kakor, dessutom är det varmt dels av ångan och dels av solen.

Ja så lätt gör man riskakor, nu skall de bara torkas innan de skall förpackas och ut för försäljning. Ett intressant besök är det i alla fall.

Vi såg en del ruskigheter under besöket i Cu Chi

13 tisdag Nov 2012

Posted by in Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Att få se de berömda tunnlarna i verkligheten är en upplevelse. De flesta av oss har säkert sett en hel del filmer som handlar om vietnamkriget. Till exempel Apocalypse Now, filmen som är 202 minuter lång och handlar om just detta krig. Den första filmen gjordes 1979 dock har en ny version gjorts med samma innehåll och 53 minuters förlängning, vilken hade premiär i augusti 2001. Vill man få ut bästa möjliga och det viktigaste, förstå vad som har utspelats på dessa marker. Ja då bör man ha sett en sådan här film innan.

Till vänster visar man några dockor klädda i den ”uniform” som soldaterna bar. Till vänster är de välkända skorna, gjorda av gamla bildäck, det var riktig hårdvaluta och kostade några dollar i inköp. Ser inte precis bekväma ut men var populära.

På fotot nedan har man försökt göra en modell. Denna skall visa hur det skulle ha kunnat se ut, när två soldater tillverkade bomber i ett litet skrymsle under jord.

Det finns en hel del sådana här gamla bomber och granater på museérna runt om i Vietnam.

Förutom detta med tunnlarna har man iordningsställt helt realistiska fällor, detta för att visa vad som väntade om man hamnade på fel område. Ruskiga saker. Fotot nedan visar i princip en vanlig gräsplätt.

Guiden tar en käpp och trycker till, vad händer då ?

Ja hade du gått där, då skulle den lucka som gräset vilar på, rest sig och du hade fallit rakt ner i hålet.

Jag tror inte jag ens vill tänka på, hur det skulle kännas att hamna på dess spetsar i ett fullständigt mörker. Eftersom luckan slår igen, lär ingen höra dig. Naturligtvis fanns det många olika typer av fällor, här är en annan.

Även denna fälla är naturligtvis täckt med jord och löv, när man väl trampat på stället, faller man ner i denna rörliknande fälla.

Där blir man stående, (den är djupare än den ser ut) och spetsarna trycks obönhörligen in i kroppen. Dessa var dock inte de ruskigaste fällor jag såg, men dessa får räcka. Allra sist innan vi lämnade detta område fick vi en liten föreläsning om hur tunnlarna var uppbyggda.

 Guiden visade även kartbild där man kunde se över hur stort område tunnlarna sträckte sig. Det var ju från Ho Chi Minh-staden till Kambodjanska gränsen.

Vid utgången finns ett skjutfält där turister kan roa sig med att prova olika vapen. Det uppskattas inte av guiderna kan jag säga. Lite beklagligt att man har byggt upp denna ”lekstuga” för skjutgalna turister. Passar inte in efter det att man har fått så mycket tragiska fakta till sig.  Besöket i Cu Chi var dels fantastiskt att se och dels att man får sig till livs så mycket historia. Det här besöket bör man inte missa om man är i Vietnam. Dessutom fick jag se en bedårande svamp som växte under några träd. I morgon blir det Mekongfloden.

Turistnedgång i tunnlarna i Cu Chi

12 måndag Nov 2012

Posted by in Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

När man går runt på området är det är ofattbart att FNL lyckades bygga detta enorma tunnelsystem, trots att de anfölls av såväl sydvietnamesiska som av amerikanska styrkor under tiden. Tunnlarna är handgrävda och består av tjugo mil tunnlar. Måste varit oerhört svårt att få till den precision som systemet har, det är ju många gångar/rum som har kopplingar till varandra. I dagsläget är det två sektioner av systemet som har renoverats och är öppet för besökare. Området är naturligtvis stort och det är tidvis tät djungel som råder. Nu har man utökat höjd och vidd i en kort bit av tunnlarna till 100 x 80 cm, så att även turisterna kan ta en tur i dem. Britt-Marie är här på väg upp efter sin promenad, det var betydligt smalare och dessutom mörkt där hon gick ner. Trots förbättringar var turen påfrestande, mörk, fuktig med småkryp överallt.

På  fotot nedan är jag själv på väg upp, det gick snabbt, gick ner vände och upp igen. Av oss fem damer var det bara Britt-Marie som fullföljde turen. Hon erkände att det var jobbigt, tänk bara på alla småkryp. En guide gick före som tur var, eftersom dessa gångar har sträckt sig från Ho Chi Minh staden till Kambodjanska gränsen. Utan ledsagning hade det kunnat tagit år innan hon hittat ut igen. Själv han jag under den minuten därnere inse, att en enorm viljestyrka fodras för att kunna vistas där en längre tid.

Här syns en bit av ett av rummen, dessa användes som operationssalar, mötesrum, sovrum, ja allt utifrån behov.

Dock var takhöjden lägre på den tiden, taket var där den färgade biten tar vid på bilden. Tänk vilka arbetsförhållande? Nedan sitter en vakt och läser tidningen. En annorlunda arbetsplats.

Vi gjorde en paus på vår vandring och blev då bjudna på honungste, av samma sort som det soldaterna drack. Smakade bra.

Därefter blev vi bjudna på kokt Tapioka, vilket tillsammans med ris var basfödan för soldaterna. Tapioka kommer från början Sydamerika och kom till asien på 1700-talet. Växer som en buske och det är rotknölarna man äter (även bladen går att äta) de blir vanligtvis runt 2-5 kg stora. Måste alltid kokas eller rostas eftersom de innehåller blåsyra. Dessa var förhoppningsvis kokta, av minerna på fotot ovan, kan jag tyda detta kommer inte att stå på vare sig Britt-Maries eller Mariannes meny när de kommer hem. Mer i morgon.

Besök i Cu Chi och tunnelsystemet

11 söndag Nov 2012

Posted by in Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Naturligtvis gjorde vi en utflykt till de berömda tunnlarna som ligger ungefär tre mil nordväst om Saigon. Byggandet av dessa tunnlar påbörjades redan 1948 och pågick i nästan tjugofem år. Åker man på utflykt till Cao Dai-templet passar det väldigt bra att besöka tunnlarna på vägen tillbaka. När vi åkte dit regnade det enormt vilket syns på fotot nedan.

Chauffören tyckets inte bekommas av detta, utan körde på i en väldigt snabb hastighet. Lite för fort, så vi var faktiskt tvungna att be honom sakta ner en aning, vilket han snällt gjorde. När vi kom fram till vårt mål slutade det regna och nu är vi framme i districtet Cu Chi, därav namnet på tunnelområdet. Efter att vi fått biljetter och information, gick vi mot själva tunnelsystemet.

Runt de här vägarna var det rena djungeln, grönt och vackert. En vakt som arbetade på området visade oss den första tunnelöppningen.

Jag kan garantera att här kan man stå och titta länge utan se det minsta spår av att det finns en lucka gömd någonstans.

Men här är den och det var inga svårighter för honom att ta sig ner. Man skall komma ihåg att dessa gångar är mellan en halv till en meter breda. Inget för oss storväxta precis.

Jaha då är han strax borta, det tar någon minut innan löven har lagt sig till rätta.

Här lyser vår guide upp nergången med en ficklampa och man kan ana den smala trappan som finns där. När Rolf och jag var där för tretton år sedan var det en svensk dam som gärna ville prova, det gick inte som tänkt, hon fastnade. De var fyra man som lyfte upp henne. Därför provade vi inte på detta stället utan väntarde tills vi kom till ”turistnedgången”. Det får ni se i morgon.