Vaknade till ljudet av springande fötter och upprörda röster, någon knackade uppfordrande på dörren. Halvvaken steg jag ur sängen och öppnade, utanför stod grannen med uppspärrade ögon i ett skräckslaget ansikte. Du måste skynda dig, packa en väska och var klar inom högst tio minuter. Varför undrade jag, det är ju faktiskt femtio lägenheter i det här stora huset och alla kan knappast vara klara om tio minuter. Därför att soldaterna är på väg hitåt och vi måste ge oss av. Snabbt tog jag fram en väska och en ryggsäck, la i pass, plånbok, smycken och några andra ”kära” saker. Så var det kläder, en kjol, en blus, neccesären och vad mer skulle jag ta. Väskan såväl somryggsäcken blev fulla till slut trots svåra klädval. Min granne kom in, är du klar men vad i hela friden har du gjort du kan ju bara bära en ryggsäck. Varpå hon tömde allt innehåll på golvet, därefter slängde hon i ett par långbyxor, tjock tröja, fleecefilt, pass, pengar, limpa o vattenflaska. Helt chockad stod jag bredvid utan att fatta vad som hände, vi sprang ut i trapphuset som nu började fyllas av beväpnade män. Väl ute blev vi beordrade att ta oss ut på landsbygden, de som kunde och hade med cykel andra till fots. Min cykel hade punktering så det var bara att traska då två tankar flög genom mitt huvud, hur skulle Rolf som var i fjällen veta vart jag tagit vägen, det andra var paketet. Paketet var en present i en vacker ask som Ina skulle få på sin födelsedag. Utan att tänka lämnade jag gruppen och sprang tillbaka till vår lägenhet och där på golvet låg paketet fast nu söndertrampat, innehållet var dock helt så jag slet till mig det och vände åter till utgången för försöka hinna ifatt de andra. Då kände jag en hand på min axel, en man stod bakom mig och sa tyst, spring in i skogen bakvägen och försök ta dig till Danmark.  Danmark tänkte jag var ligger det?

Orolig, kallsvettig och upprörd öppnade jag mina ögon, genast flödade morgonljuset in genom fönstret, kaffedoft blandat med den goda lukten av rostat bröd fyllde rummet. Tankarna kring drömmen ville inte riktigt släppa sitt grepp om mig den kändes så levande. Varför jag hade den typen av dröm tror jag beror på nyheterna på TV kvällen innan, dessa bilder av rader med människor som måste fly sina hem. Fattiga, utsvultna och förmodligen utan hopp. För min del var drömmen tillräcklig för att må dåligt en stund. Vi som har det så bra måste verkligen tänka mer på våra medmänniskor,  hoppa över ett onödigt köp eller köp ett billigare alternativ,  det som bli över kan räcka långt för någon annan