Nu har vi kommit till slutet av veckan och bor man i Sverige betyder det fredagsmys, lördagsgodis och söndagsångest. Det sistnämnda betyder att man oroar sig för måndagen och den ny arbetsveckan. Har man slutat arbeta kan man hoppa över söndagsångesten och se det som en vanlig helgdag.

För min egen del har jag utsatts för en smygande förkylning som dessutom har satt sig i halsen. För varje dag verkar den få ett fastare grepp och nu låter jag som en leksaksrobot. Enda hjälpen vid dessa åkommor är en gosig hund och bra markservice, jag har fått del av båda men det har ändå inte gått om. Nu har jag kommit in i det stadiet när jag tycker lite synd om mig själv och söker tröst.

Jag ringde en väninna för att prata bort en stund men när hon svarade så sa hon bara, vem är det? Därefter kom det förslag på namn jag aldrig hört henne säga förut, vilket fick mig att inse hon har flera väninnor än mig? Ingen idé att fortsätta gissningsleken. Ringde därför ett barnbarn som svarade med, har du tagit droger? Lika bra att lägga på men min syster är ett säkert kort så hon blev nästa offer i min telefonterror. Efter att hon sagt, jag hör dig inte, vad sa du nu, osv la jag på luren.  Nu återstår det en stilla konversation med Rolf och hunden, fast båda påstår att de inte riktigt hör vad jag säger. Känner mig mobbad och tror jag går och lägger mig med min lyssnarbok, Blod på snö av Jo Nesbö. Somnar man inte då är det illa, uppläsaren låter så uttråkad och efter tre kapitel vet jag fortfarande inte vad boken handlar om.