Etiketter
Brunello di Montalcino, Chianciano, Corsignano, Montepulciano, Pasta PICI, påven Pius II, Pecorino, Piazza Grande, PICI, Pienza, Pius II
Efter en trevlig busstur med en utmärkt chaufför anlände vi till Chianciano och hotellet vi skulle sova på. Efter en natts sömn åt vi frukost och begav oss ganska tidigt med buss till Montepulciano och Pienza en resa på drygt två mil. Här kan man välja på att följa med på utflykten som kostar 69 euro eller vara kvar i Chianciano. Dock är det ju de här utflykterna som gör hela resan.
Montepulziano är en av Toscanavinernas högborgar och ett besök på en vingård ville vi inte missa. Och som synes hade en del bråttom in.
Det serverades en lagrad fårost, en sort som heter Pecorino till och med jag som inte gillar fårost måste erkänna att den var god. En härlig salami samt bröd typ bruschetta fanns också på menyn. Vi fick även smaka husets viner fast det är nog fel att skriva smaka för glasen var väl fyllda.
Det var bara att njuta vilket också gjordes. Naturligtvis måste Rolf köpa hem ett par flaskor.
Vinet heter Brunello di Montalcino och har en nyanserad, utvecklad smak med fatkaraktär, inslag av torkade körsbär, tobak, nötter, pomerans och salvia. Allt enligt systembolaget som faktiskt har ganska många olika sorter av detta vin. Inte billiga precis och årgångsvinerna tar slut ganska fort. Du kan dock köpa en god sådan för 1 634:- det var dock inte den typen som handlades hem.
Naturligtvis var vi inne i själva Montepulciano en liten stad med runt 14000 invånare. Vackert belägen på en höjd och därmed har den även en fantastisk utsikt över nejden. Vi gick längs de två gamla gatorna för detta är som att vandra i en medeltidsstad och tittade in i alla turistshoppar. Upp till Piazza Grande som kantades av vackra byggnader. Väl uppe på piazzan blev det ett restaurangbesök, så vi njöt av god mat och vacker omgivning på en gång.
Det obligatoriska eftermiddagskaffet hanns med.
Vi han även med en tur till Pienza, här kan vi verkligen tala om en medeltidsstad. Gamla stenbelagda gator och smala gränder. Staden hette ursprungligen Corsignano en liten obetydlig och okänd stad.
De smala gatorna är inte precis den typ jag skulle vilja vandra omkring i kvällstid. Men det är nog lugnt kan jag tänka mig för det bor endast runt 2000 personer där. Det är väl en ort där alla känner alla.
En specialité från regionen är just fårosten Pecorino och det var nästan så man andades fårostluft. Affären var välfyllda i den händelse man blev köpsugen.
Kunde inte låta bli att ta en bild på denna ”maffiga” fyllda skinkrulle. Det räcker nog med en skiva för att bli mätt.
Pastan PICI är stadens egen pasta, den är gjord endast på vetemjöl och vatten. Guiden gav oss ett tips, stek skorpmjöl, vitlök och lite rivna morötter i olja. Bland det sedan med pastan.
Eftersom staden var ganska liten tog en rundvandring inte så lång tid men historien om staden tog lång tid att smälta. Det var påven Pius II han blev påve 1458 och han lät bygga om staden efter en idealistisk stadsplanering och 1462 bytte staden namn till Pienza. Pius lät i sin helhet återställa den förfallna samlingen av hus och byggde staden som ett humanistiskt ideal med ett urbant centrum kring en stor piazza med en katedral. Det finns också en väg upp till en utkiksplats där man kan se ut över de vackra åkrarna, vingårdarna och bergen. En plats väl värd att besöka.