Etiketter

, , , , , , , , , ,

Kulturell afton hör till när man åker gruppresor men de kan se väldigt olika ut beroende på var man är. Denna kväll skulle vi till Dalur och här kan jag lova att jag hjälpte till att bromsa så mycket jag kunde. Vägen var väldigt smal och gick högt upp på berget. Lite nervöst var det när chauffören fick tvärbromsa då det plötsligt sprang ett får över vägen men så småningom kom vi fram till Dalur.

I den här ”hembygdsgården ” hade man dukat upp för en typisk färöisk måltid när vi kom in.

Det första man såg var en väldig aktivitet, man spann, kardade ull och var väldigt sysselsatta med olika saker. Vi fick lyssna på Vilhelmina 83 år som mycket livfullt berättade om hur livet på Färöarna var förr. Hur man gjorde leksaker av gamla bockhorn eller fårens torkade urinblåsor och mycket, mycket mer. Allt var fiffigt gjort och man förstod vilken uppfinningsrikedom de barnen besatt.

Det var männen i huset som stod för att karda ullen samt att spinna den. Kvinnorna var de som stickade och kunde således inte göra allt arbetet med garntillverkning själva. Idag sänds mycket ull utomlands för att bli till garn som återvänder till Färöarna och används bland annat till att sticka tröjor med. Det sägs att i skolorna säger lärarna till barnen att det är två saker man inte få ta med in i skolsalen. Det är mobiltelefonen och stickorna.

Att samlas kring arbetet med ullen var ett sätt för familjerna att umgås på kvällarna. Ofta sjöng man ett kväde (små verser som en berättelse) tillsammans och det kunde ha upp emot flera hundra verser. Vi fick lyssna på ett exempel men jag är glad att det bara var ett tiotal verser,

Naturligtvis skall det vara allsång på en sådan här tillställning och då gärna med dragspel. Så blev det, vi sjöng Dans på Brännö brygga m fl. sedan sjöng Vilhelmina, vår duktiga guide och en av värdarna samma sånger men på färöiska. Det var verkligen roligt att höra och som alltid på den här ön framfördes det med en väldig glädje.

Inser nu att jag efter alla år jag har stickat inte kan göra det riktigt proffsigt. Här hjälps man åt, sitter mitt emot varandra och har åtta – tio stickor av typ större strumpstickor och stickar på samma tröja. Dessutom mönsterstickning, fråga mig inte hur men de stickade fort och lätt. Helt klart har de inte samma betydelse av vad syjunta är för något. Här sjunger de gärna något kväde under tiden. När vi har syjunta här pratar man så mycket att man aldrig hinner sticka.

När vi ätit kvällens måltid en fårstek med tillbehör, ja det vill säga jag åt potatis och gurka men det är OK om man är hungrig o inte äter fårkött. Ja då blev det färöisk dans. Samma typ av kväde sjungs och själva dansen kallas kedjedans. Den utförs som nån slags ringdans, två steg till höger och ett till vänster tror jag det var eller tvärtom. Så småningom blir det mer avancerat men så länge hade vi inte tid att vänta. Det var dags att tacka för oss så att vi inte missade färjan till Streymoy.

Som överallt annanstans låg den lilla byn i en dalgång med höga fjäll runt. Det ena stället vackrare än det andra.

Annonser