Att fylla år i coronatider är väl inte det allra roligaste. Men det är inget att göra åt, fyller man så fyller man och idag var det Rolf som skulle uppvaktas.

Nu är det ju så att när man är i självvald karantän på grund av ålder, ja då skippas ju kafferepen. Inte ens det traditionsenligare fikat med grannar blir av. Dagen började i alla fall med kaffebricka på sängen och hunden gav honom dagstidningen som vanligt lite nerdreglad men var gör det. Jag knyckte några krokus på grannens gräsmatta för att pryda upp det hela.

Var övertygad om att det skulle bli en lite trist dag men ack vad jag bedrog mig. Vid tiotiden på förmiddagen ringde det på dörren. Rolf öppnade men det var tomt fanns inte en människa i närheten. Men så såg vi.

Vid sidan om trappen stod ett presentbord värdigt ett femtioårskalas. Där fanns allt, ballonger, blommor, tårta, godis,wienerbröd, presenter, kort, mm. Fem meter bort stod äldsta barnbarnet bakom en buske. Hon hade kört hit med present från henne och familjen och det kändes så fantastiskt. Det rörde till i ett farfarshjärta kan jag lova.

Det blev en födelsedagstårta trots allt. Vän av ordning skulle nog säga att det är för mycket kalorier för två personer. Det kan jag kanske hålla med, men nu är det så att vi går 3,5 km varje dag på vår hundpromenad. Det är 10,5 mil på en månad om vi då säger att vi måste hålla oss isolerade fyra månader. Då kommer vi att gå 42 mil och då bör väl denna tårta vara borta, eller??

Detta blev en favorit, älsklingshunden förevigad av ett barnbarn. När en födelsedag kan bli så trevlig trots isolering, ja då ska vi säkert klara av några månader till i synnerhet som vi går mot ljusare tider. Hoppas vi.