103 dagar sedan vi fick information om vad som väntade oss när det gällde Coronapandemin. Det första jag fick veta var att man infört besöksförbud på äldreboenden. Bland annat på det boende där min syster bor. Bara tanken på hur hon haft/har det i värmen och utan besök dag efter dag är skrämmande. Det andra var att vi skulle hålla oss isolerade vilket vi har gjort och idag är det dag 103 och jag befarar att det blir minst 103 till.

Det värsta är väl att inte få träffa sonens familj ja barnbarnen saknar man väldigt. Har sett dem genom bilrutan och på väldigt behörigt avstånd. Vi har nu haft vårt första ”avståndsfika”med grannen. Vi satt vid två olika bord och långt emellan i deras trädgård. Det gäller att hitta på lite olika aktiviteter så det inte blir för långsamt. Just nu har vi haft en fantastisk midsommarhelg i Sverige. Det är ju en helg med fester, bröllop, utelekar och picnic mm. I år blev det inte så.

Vi fick dock ett otroligt väder, vi har varit här i stugan en vecka och det har varit sol och värme. En dag hade vi ung 125 Fahrenheit och det är värmerekord för midsommar, då det är 50 år sedan det var så varmt den helgen. Naturen står i sin bästa blomning så det sprakar om färgerna. Johannas fjällkrog har startat Takeaway som betalas med swish och påse överlämnas genom ett öppet fönster. Allt ordnat till det bästa.

Nu lever vi utomhus för jag tror att naturen har gett oss detta väder som en kompensation för vårens och förmodligen höstens innesittande. Det som förvånar mig mest är att vi nästan inte tittar på TV överhuvudtaget. Det måste betyda att vi har lärt oss att koppla av, till och med shoppingsuget har försvunnit. Det är ju 103 dagar sedan jag var i en affär så det har tagit tid.

Utsikten är avkopplande och Rolf kan hålla på med lite små reparationsarbeten där det finns lite skugga. Jag läser, handarbetar och servar med mat o kaffe. Hunden badar och kolla efter fåglar. Man får ta vara på de goda tillfällena.