Etiketter

, , , , , , , ,

Egentligen tillhör inte krigsfilmer mina favoriter. Det är alldeles för mycket brutalitet och våld i dem. Dessutom vet man att mycket av det man ser är sådant som har hänt nångång nånstans och bara det är obehagligt.

Men så har vi den norska filmen, Den tolfte mannen, den gjordes 2017 men jag har inte vetat om att den fanns förrän nu. Såg en reklamsnutt på Netflix och tyckte den såg intressant ut. Intressant är väl inte rätta ordet för den var så otroligt fängslande. Rolf och jag satt tysta och helt fångade under hela filmen. Huvudrollsinnehavaren som spelade Jan Baalsrud vilken var en norsk motståndsman/sabotör som tillsammans med elva andra personer skulle utföra ett hemligt uppdrag efter kusten.

En gripande film som bör ses.

Tyvärr blev de upptäckta men Baulsrud lyckades hålla sig undan och med hjälp av många trogna norrmän lyckades han ta sig till Sverige. Men en Gestapoofficer Kurt Stage var säker på att Baulsrud hade överlevt och gav aldrig upp sitt sökande efter honom. Hans flykt över fjället med enorma umbäranden, förfrusen fot, kyla o hunger verkar i mina ögon övermänskliga. När man ser något sånt här förstår man norrmännens glädje över att få fira 17: e maj, så mycket mod, uppoffringar och lidande de fick gå igenom under andra världskriget.

Hans sista replik i filmen när han klappar en ung soldat på axeln är, var inte rädd vi ska få slut på det här vansinnet. Må vi aldrig glömma det.

Det fantastiska med denna film är att den bygger på verkliga händelser. Jan Baulsrud föddes 1917 och dog 1988 och begravdes efter egen önskan i Manndalen. Det är den plats där så många vågade sitt liv för att hjälpa och vårda honom på hans färd till Sverige.

Som av en händelse råkade jag igår se ett TV- program på kanal två som hette, Jens i Vildmarken. Handlar om en norrman som med ett hundspann ska ta sig 150 mil genom eländig obebodd terräng över fjällen vintertid. Med 25-30 minusgrader och förfrusna fingertoppar blir det tufft men mitt på fjället bland snö och sten säger han plötsligt. Just nu befinner jag mig på fjället där Jan Baulsrud tillbringade veckor stelfrusen i ett litet ” grottliknande” utrymme under sin flykt från Gestapo.