Etiketter

, , , , , , , , , ,

I Fatmomakke finns inte bara en kyrka utan även Frälsningsarméns bönekåta. Frälsningsarmén har sedan länge funnits i Fatmomakke, man kan läsa att redan under midsommarhelgen 1897 höll man friluftsgudstjänst på platsen. Det dröjde dock till 1940 innan det började byggas en samlingslokal och den som bekostade detta bygge var ingen mindre än Anna-Lisa Öst. Det var två personer som åtog sig att sätta upp denna träkåta och för det erhöll de en summa av 800kr. 1947 var bygget klart och den rymmer 100 personer. Anna- Lisa Öst blev känd som Lapp-Lisa men hon föddes i byn Mark utanför Vilhelmina 1889 i en nybyggarfamilj och hette då Anna-Lovisa Wikström. Så småningom blev hon rikskänd dock inte bara i Sverige utan även i våra grannländer och hon gjorde tre stora turnéer i USA. Där blev hon oerhört uppskattad och drog en enormt stor publik under sina framträdanden.

Bönekåtan i Fatmomakke
När man kommer in i kåtan finns texten till en av hennes mest kända sånger textad och uppsatt på väggen. Det är naturligtvis, Barnatro, barnatro till himmelen du är en gyllne bro. Skulle tro att det finns många som har hört den i sin ungdom. Här är det lite tradition att man sätter sig ner och sjunger den gamla sången. Då jag besökt Fatmomakke flera gånger har sångarna var olika denna gången var det Rolf med bror och svägerska. Jag besparar er ljudet. Lapp-Lisa hade många smeknamn hon kallades för, tant barnatro. I Norge sa man Sveriges sångfågel nummer ett. Ett annat namn var, En porlande fjällbäck. Hon var en idol som stod sig genom tiderna och under 60 år tillryggalagde hon 150 000 mil höll 10 000 framträdande och slet ut 30 lappdräkter under sina turnéer.
Lite information från Fatmomakke
Utanför muséet i Vilhelmina står en bronsstaty i naturlig storlek av Lapp-Lisa.
Inne i muséet finns det foton från många delar av hennes liv. Några av alla hennes skivomslag och naturligtvis spelar man hennes sånger. Där får man höra de kända Guldrgrävarsången, Hälsa dem därhemma som med många andra blev så otroligt populära. I USA älskade man hennes Hälsa dem därhemma och hon fick sjunga den om och om igen. Min storasyster satt med örat tätt mot den gamla grammofonen och lyssnade på Barnatro och sjöng för full hals, hon var nog 7-8 år. Själv har jag ingen sångröst men i stället fick jag uppleva Lapp-Lisa live i mina ungdomsår. Faktiskt en upplevelse för hon var något av en ikon.