Etiketter
Den tolfte mannen, Gestapo, Jan Baulsrud, Jens i vildmarken, Krigsfilmer, Kurt Stage, Manndalen, Netflix, sjuttonde maj
Egentligen tillhör inte krigsfilmer mina favoriter. Det är alldeles för mycket brutalitet och våld i dem. Dessutom vet man att mycket av det man ser är sådant som har hänt nångång nånstans och bara det är obehagligt.
Men så har vi den norska filmen, Den tolfte mannen, den gjordes 2017 men jag har inte vetat om att den fanns förrän nu. Såg en reklamsnutt på Netflix och tyckte den såg intressant ut. Intressant är väl inte rätta ordet för den var så otroligt fängslande. Rolf och jag satt tysta och helt fångade under hela filmen. Huvudrollsinnehavaren som spelade Jan Baalsrud vilken var en norsk motståndsman/sabotör som tillsammans med elva andra personer skulle utföra ett hemligt uppdrag efter kusten.
Tyvärr blev de upptäckta men Baulsrud lyckades hålla sig undan och med hjälp av många trogna norrmän lyckades han ta sig till Sverige. Men en Gestapoofficer Kurt Stage var säker på att Baulsrud hade överlevt och gav aldrig upp sitt sökande efter honom. Hans flykt över fjället med enorma umbäranden, förfrusen fot, kyla o hunger verkar i mina ögon övermänskliga. När man ser något sånt här förstår man norrmännens glädje över att få fira 17: e maj, så mycket mod, uppoffringar och lidande de fick gå igenom under andra världskriget.
Hans sista replik i filmen när han klappar en ung soldat på axeln är, var inte rädd vi ska få slut på det här vansinnet. Må vi aldrig glömma det.
Det fantastiska med denna film är att den bygger på verkliga händelser. Jan Baulsrud föddes 1917 och dog 1988 och begravdes efter egen önskan i Manndalen. Det är den plats där så många vågade sitt liv för att hjälpa och vårda honom på hans färd till Sverige.
Som av en händelse råkade jag igår se ett TV- program på kanal två som hette, Jens i Vildmarken. Handlar om en norrman som med ett hundspann ska ta sig 150 mil genom eländig obebodd terräng över fjällen vintertid. Med 25-30 minusgrader och förfrusna fingertoppar blir det tufft men mitt på fjället bland snö och sten säger han plötsligt. Just nu befinner jag mig på fjället där Jan Baulsrud tillbringade veckor stelfrusen i ett litet ” grottliknande” utrymme under sin flykt från Gestapo.
SHTISEL som är en serie och två säsonger finns att tillgå men jag hoppas vi får se även säsong tre. Man kan nog säga att det är Israels ”Sopranos” inspelad i Jerusalem, här får man en inblick i gamla traditioner. Som vanligt är det en familj som står i centrum en genuin ultraortodox sådan, naturligtvis är de klädda lite annorlunda och talar även så. Fantastiskt intressant att få en inblick i en annorlunda värld där allt inte bara glittrar och bländar
Handlar om internatskolan Shanti Bhavan i Bangalore. En skola grundad av Abraham George år 1997. Serien följer fem flickor under sju år som är elever där. Barnen börjar i skolan när de är fyra år och stannar i fjorton. De får undervisning som förbereder dem till vidare studier på universitet med mera. Eleverna kommer från verkligt fattiga familjer där inkomsten är högst två dollar per dag och det är endast ett barn från respektive familj som får delta. Under alla år på skolan får de endast åka hem två gånger per år vilket naturligtvis ger eleverna svårigheter. Att leva och bo i en miljö där man i princip har tillgång till det mesta för att sedan åka hem till en enorm fattigdom är verkligen kulturkrockar. En flicka tyckte jag var fantastisk hon kommer från en ensligt belägen by och familjen bor i princip i en hydda med stråtak och jordgolv, idag arbetar hon som jurist i Delhi och talar tre språk. Vilket fantastiskt arbete denne man och numera hans son gör, idag finns det ytterligare en sådan skola i Indien. Se denna serie och läs om den på Google.
Det är en film baserad på uppfinnaren och ingenjören William Kamwangas memoarer. Filmen handlar om 14-åringen som räddade sin hemby i Malawi från svält. Förutom den gripande historien så är det en vacker film. Det är en sann berättelse och i slutet av filmen ser man William Kawangas själv. Sevärd.
Solsi Blogg 