Etikettarkiv: Streymoy

Så bar det hemåt

15 söndag Jul 2018

Posted by in Resor, Upplevelser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Efter dessa dagar med så fantastiska upplevelser så var det dags att åka hem. Vi åkte från samma flygplats som vi kom till, naturligt eftersom det bara fanns en. Flygplatsen är på ön Vagar och vårt hotell låg på Streymoy så det blev en liten busstur.

Flygplatsen Vagar byggdes under andra världskriget och att den låg precis vid en sjö beror på att man där kunde landa på vattnet. Den är inte så stor som synes men så är det ingen tät flygtrafik heller.

Här kan man se att det ligger en hel del höga fjäll på ena sidan.

Själva startbanan är ganska kort och slutar precis vid havet, inte utan att man hjälpte till att bromsa lite med fötterna. Att landa och starta på en kort bana omgiven av berg, hav och sjö är ingen höjdare kan jag säga. Vi hade förmånen att sitta bredvid en styrman/pilot från Färöarna så vi kände oss trygga plus att vi fick mycket nyttig information.

Här får man den första och sista bilden av Färöarna och det var inte utan att man funderade på vart man hade kommit. Hela ön ser ut ungefär så här förutom att det finns en del dalgångar. skulle kunna tro att vi landat på Mars.

Nöjda med våra upplevelser svävar vi ut i det blå ovanför oss, det lite mörkare blå under oss. Resan som vi köpt på Scandorama har mer än väl varit värd sitt pris och deras guide Christina Bergendorf gjorde ett utmärkt arbete. Förutom att vi lärt känna nya intressanta personer hade vi förmånen att få en lokal guide Unn a Lad vars namn är felstavat då jag inte har de bokstäverna på mitt tangentbord. En mycket kunnig person som bjöd på sig själv i stora mått.

Eriksgardur i Dalur

08 söndag Jul 2018

Posted by in Resor, Upplevelser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Kulturell afton hör till när man åker gruppresor men de kan se väldigt olika ut beroende på var man är. Denna kväll skulle vi till Dalur och här kan jag lova att jag hjälpte till att bromsa så mycket jag kunde. Vägen var väldigt smal och gick högt upp på berget. Lite nervöst var det när chauffören fick tvärbromsa då det plötsligt sprang ett får över vägen men så småningom kom vi fram till Dalur.

I den här ”hembygdsgården ” hade man dukat upp för en typisk färöisk måltid när vi kom in.

Det första man såg var en väldig aktivitet, man spann, kardade ull och var väldigt sysselsatta med olika saker. Vi fick lyssna på Vilhelmina 83 år som mycket livfullt berättade om hur livet på Färöarna var förr. Hur man gjorde leksaker av gamla bockhorn eller fårens torkade urinblåsor och mycket, mycket mer. Allt var fiffigt gjort och man förstod vilken uppfinningsrikedom de barnen besatt.

Det var männen i huset som stod för att karda ullen samt att spinna den. Kvinnorna var de som stickade och kunde således inte göra allt arbetet med garntillverkning själva. Idag sänds mycket ull utomlands för att bli till garn som återvänder till Färöarna och används bland annat till att sticka tröjor med. Det sägs att i skolorna säger lärarna till barnen att det är två saker man inte få ta med in i skolsalen. Det är mobiltelefonen och stickorna.

Att samlas kring arbetet med ullen var ett sätt för familjerna att umgås på kvällarna. Ofta sjöng man ett kväde (små verser som en berättelse) tillsammans och det kunde ha upp emot flera hundra verser. Vi fick lyssna på ett exempel men jag är glad att det bara var ett tiotal verser,

Naturligtvis skall det vara allsång på en sådan här tillställning och då gärna med dragspel. Så blev det, vi sjöng Dans på Brännö brygga m fl. sedan sjöng Vilhelmina, vår duktiga guide och en av värdarna samma sånger men på färöiska. Det var verkligen roligt att höra och som alltid på den här ön framfördes det med en väldig glädje.

Inser nu att jag efter alla år jag har stickat inte kan göra det riktigt proffsigt. Här hjälps man åt, sitter mitt emot varandra och har åtta – tio stickor av typ större strumpstickor och stickar på samma tröja. Dessutom mönsterstickning, fråga mig inte hur men de stickade fort och lätt. Helt klart har de inte samma betydelse av vad syjunta är för något. Här sjunger de gärna något kväde under tiden. När vi har syjunta här pratar man så mycket att man aldrig hinner sticka.

När vi ätit kvällens måltid en fårstek med tillbehör, ja det vill säga jag åt potatis och gurka men det är OK om man är hungrig o inte äter fårkött. Ja då blev det färöisk dans. Samma typ av kväde sjungs och själva dansen kallas kedjedans. Den utförs som nån slags ringdans, två steg till höger och ett till vänster tror jag det var eller tvärtom. Så småningom blir det mer avancerat men så länge hade vi inte tid att vänta. Det var dags att tacka för oss så att vi inte missade färjan till Streymoy.

Som överallt annanstans låg den lilla byn i en dalgång med höga fjäll runt. Det ena stället vackrare än det andra.

Vestmanna fågelklippor

25 måndag Jun 2018

Posted by in Min vardag, Resor, Upplevelser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , , , ,

Vädret på Färöarna kan skifta från timma till timma men just den här dagen när vi tänkte göra ett nytt försök att åka dit, hade vi tur med vädret. Klimatet är ju atlantiskt och att det omges av Golfströmmen gör att det är väldigt milt, detta gör även att det inte fryser. Inga skridskotävlingar där inte. Det kan komma snö vintertid men det är i liten skala och den töar väldigt snabbt. Så på frågan om det uppstår några ras i de höga fjällen blir svaret nej. Köldrekordet på öarna lär vara -12.9 grader och det är många, många år sedan. Medeltemperaturen på sommaren ligger runt +11 grader. En dag kan vara väldigt omväxlande vad gäller klimatet, sol, väldigt blåsigt, regn och så lagom skönt till kvällen. Vi upplevde alla varianter det kändes väldigt bra, då fick vi ju se att det var precis så som vi hade läst om.

Efter en två timmars bussresa på de slingrande och utefter de lodräta väggarna med ett djup på flera hundra meter. Kan säga att det blev inte så mycket prat i bussen under den färden, utsikten var dock bedövande.

Efter denna resa kommer man fram till Vestmanna en mindre stad på nordvästra Streymoy. Där finns en befolkning på runt 1200 personer.

Glada i hågen gick vi ombord för att få uppleva synen av de branta klipporna som fåglarna häckar på. Här brukar det finnas sillgrisslor, lunnefågel, stormfågel med flera arter. Dessvärre visade det sig att havet inte var så stilla som vi hade trott. Det blåste snabbt upp och vågorna blev ganska höga. Vår ”kapten” beslöt att vända och köra mera längs klippkanterna. Antar att han inte ville ha en båt full av sjösjuka turister, vilket vi var tacksamma för.

Båten styrdes tvärs över den stora bukten och vi kom närmare klipporna.

Det fanns en hel del grottor, bland annat ska det finnas en stor grotta nånstans. Där man brukar åka in med en större båt för att avnjuta en konsert´ som ges vid enstaka tillfällen.

Vår ”kapten” tar det emellertid lugnt, passar på att prata i telefonen och ratten, ja den sköter sig själv. Finns det autopilot på båtar av denna storleken??

Den här grottan backade båten in i för att vi skulle kunna ta en närmare titt.

En del klippor var helt lodrätta men tittade man efter ordentligt kunde man se små sprickor där det låg några små fåglar, vilka vet jag inte. Tyvärr såg vi inte några Lunnefåglar.

Jordlagret på de flesta ställen är väldigt tunt, det är en av orsakerna till att korna står inomhus. Deras tyngd skulle förstör det tunna jordlagret och därmed skulle inget gräs växa. Däremot grå fåren ute och det vill säga överallt. Tittar man noga på bilden ovanför kan man se får i mitten av bilden och en liten bit upp på gräset. Jag fattar inte hur de kunde klara sig, ena minuten framför bussen på vägen och nästa minut vid klippkanten.

Rolf i fototagen och på den här bilden ser man att de passagerare som stod ute i båten bar hjälm. Enligt ”kaptenen” var det för att skydda oss mot fallande stenar. Undrar om det var så eller om det var för det jag råkade ut för, nämligen fallande ”måsskit”.

Överallt på öarna kunde man se sådana här imponerande vattenfall, vattnet var glasklart och kallt. Att dricka vatten från vattenkranarna var inga problem.

Efter att ha upplevt denna fantastiska båtfärd var det dags att styra tillbaka till land och bussen till Torshavn.

En rundtur i Tórshavns gamla centrum

24 söndag Jun 2018

Posted by in Resor, Upplevelser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , , , ,

Tórshavn som är huvudstaden på Färöarna är belägen på södra delen av ön Streymoy. Namnet har staden fått efter den fornnordiska guden Tor. I världens minsta huvudstad bor runt 20 000 invånare. Den är även Färöarnas största tätort, med den stora hamnen är staden även navet för fiskerinäring och för transporter. Det finns en färjelinje som knyter samman Danmark, Färöarna och Island. Idag används ju mest flyget för resande och då finns det inga begränsningar för vart man kan åka. Man kan dock förstå att i gamla tider var det svårt att ta sig till och från dessa öar.  Här finns en gammal mycket välbevarad stadskärna som är väl värd att se, den är belägen strax ovanför marinan.

Vid hamnområdet som ligger på halvön Tinganes finns de gamla små trähusen med smala gränder, trappor och vita fönster. Här kan man se en av de stora båtarna skymta fram mellan husen.

Här syns ett av de typiska husen, grästak, röda fönster och tjärade väggar. Grästaken lär vara enormt tåliga och kan hålla till mellan 50 – 100 år. Det understa lagret består av näver vilket man ibland kan se skymta fram. Gräset måste förstås klippas ibland såvida man inte lät ett litet lamm sköta den saken. I detta hus bodde Skeppare Hansen.

Jordlagret på ön är mycket magert så det blev till att ta vara på de område som fanns och gick att bygga på. Det fanns då en regel som sa att det måste vara en hammares avstånd mellan husen annars gick det inte att bygga. Som synes går det inte att måla heller. Att ha nån form av tomter var det inte tal om.

Det är ju länge sedan dessa husen byggdes och man förstår att det gjorts en hel del renoveringar sedan dess. Fast nog tycker jag att takfönster inte riktigt passar ihop med detta tak. Idag är dock staden betydligt större och mycket utbredd med en mycket modern bebyggelse, allt från villor till lägenhetshus. Det som slog mig var att vilken ö man än befann sig på så var ”ålderdomshemmen” så vackra och fint belägna.

 Domkyrkan i Torshamn är den näst äldsta bevarade kyrkan på Färöarna. Kyrkan ligger i Torshamns äldre del, på halvön Tinganes nära de gamla husen. Den är byggd år 1788, är vitkalkad och har skiffertak. Initiativtagare till kyrkobygget var dåvarande pastor Rasmus Winther och kyrkan färdigställdes 1788 byggmästare Johannes Poulsen. Sedan 1990 är den även biskopssäte och därmed en Domkyrka och tillhör Färöarnas folkkyrka = Evangelisk – Luthersk statskyrka.

Vi tänkte titta in för att få se hur den såg ut inuti men lyckades inte komma dit på någon tid som den var öppen. Vi har i alla fall sett den från såväl fram som baksida.

Domkyrkan Havnar Kirkja i Torshavn