Då är väl julen slut

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , ,

Då får man väl säga att julen är slut för denna gång. Den 13 januari firar vi tjugondag Knut. Det vill säga tjugo dagar efter julafton. Det finns många talesätt att beskriva den här dagen på. Exempelvis, Tjugondag Knut dansas julen ut eller Tjugondag Knut kastas granen ut. Den dagen brukar man ha en slags efterfest av julen. Det ska vara dans kring granen, sjunga räven raskar över isen och godispåsar till barnen. Dagen fick namnet till minne av helgonförklarade Knut Lavard även kallad Knut den helige. Han var en dansk prins som mördades år 1131 förmodligen av sin kusin Magnus Nilsson som var vald till svensk kung. Den här dagen firas i Norge, Sverige och Finland dock inte i Danmark. I år hoppar vi över det här firandet på grund av pandemin men hoppas innerligt att vi får fira den nästa år.

Själva firade vi den som vanligt med den traditionella lutfisken. Det är en fisk ofta Långa eller Sej men förr om åren kan jag tänka mig att det användes många andra sorters fisk för att få till just lutfisk. Den äldsta notering om denna rätt är från år 1464 och det var biskop Brask som åt den tillsammans med mandel, russin och ärtor. Fisken spänns upp och hängs på linor för torkning för att lätt kunna förvaras. När de ska användas lägger man den i blöt. Jag fick lära mig att det skulle ske på annandagen, detta kalla vatten skulle bytas en gång om dagen i sex dagar. Jag minns att jag hjälpte min mormor att göra detta i källarn och fy vad man frös om fingrarna. Efter dessa dagar skall det tillsättas lut och sedan ytterligare sex dagar då det ska bytas vatten. En omständlig procedur med andra ord.

Idag köper vi den klar för tillagning direkt från kyldisken i affären och visst är de helt ok men jämföras med minnet av barndomens smaker går inte.

Rolf är liksom jag väldigt förtjust i denna rätt men vill att den ska serveras med vitsås och malen kryddpeppar.

Själv vill jag ha smält smör, vitpeppar och salt. Vilken smakupplevelse det är grymt gott. Som dryck givetvis gammaldags svagdricka en dryck som användes redan på medeltiden. Jag vet att det är väldigt olika vilka tillbehör man har, stekt fläsk, gröna ärtor, messmör med mera. Nu dröjer det till nästa jul men ju längre man väntar mellan gångerna desto bättre smakar det.

Läs inte den här….

Etiketter

, , , , , , , ,

Lucinda Riley är en irländsk författare tillika skådespelare. De första åren bodde hon nära Belfast men flyttade så småningom till England. Som fjortonåring började hon en drama- och balettskola i London. Redan som liten älskade hon att klä ut sig och då helst som prinsessa. Hon lekte att hon var på fester och tillställningar i en romantisk låtsasvärld. Hennes mamma var aktris och hennes mormor var operasångerska så hon hade lite att brås på. Själv lade hon ner massor med arbete på att lära sig balett och skådespeleri.

I ärlighetens namn måste jag säga att jag för några månader sedan inte hade hört talas om denna författare. Det var när jag sökte efter några böcker som det dök upp en bok som hette; De sju systrarna. Jag läste lite om den men det verkade vara så mycket romantik och drömmeri så jag avstod från att köpa den. Så hände det sig att mitt barnbarn hade köpt den till mig på min födelsedag. Eftersom hon är mycket beläst och har nog trots sin ungdom läst mer redan än många äldre. Ja då blev jag lite brydd eftersom jag visste att om hon köpte en bok så var den bra.

Man kan med rätta säga att Lucinda Riley redan som liten visste vad hon ville ägna sitt liv åt. Nog har hon varit arbetsam och studerat minsta detalj av det liv hon valt att skriva om. Att läsa om hennes uppväxt är bara det intressant nog för att man inte vill sluta.

Det är därför jag säger köp inte denna. Det är nämligen en historia om sex adopterade döttrar, ja den heter de sju men de är bara sex. Alltså en bok om varje syster. Felet jag gjorde var att läsa den första, därefter glömde jag allt vad städning och matlagning hette. Måste bara läsa en till och en till och ja det blev sex.

Den första av de sju systrarnas böcker.

Jag är så imponerad över att man kan skriva om sex systrar med så helt olika innehåll. Vilken research hon har gjort. Böckerna är späckade med fakta och även en del personer är ”riktiga” personer. Jag fick lära mig så mycket om saker som jag trodde mig kunna. Jag undrar fortfarande hur hon kan ha ett så stort kunskapsområde. Läs gärna den här hemsidan om henne men läs absolut inte det sanna bakom varje bok förrän ni läst den. se.lucindariley.co.uk.

Jag säger bara läs den inte för ni kommer att sträckläsa den och inte vara nåbar förrän den är slutläst.

Kan det bli värre?

Etiketter

, , , ,

Man kan ju fråga sig om det just nu kan bli värre, siffrorna vad gäller covid 19 ser allt annat än ljusa ut. Nu äntligen rekommenderas man att bära munskydd i kollektivtrafiken. Inte en dag för tidigt enligt mig. Hoppas nu bara att folk förstår allvaret i denna pandemi och håller sig till de rekommendationer som finns. Nu får vi bara hoppas att vaccinationerna tar fart.

Sedan fick vi ju en mindre chock när vi såg på TV i går kväll. Skulle precis stänga av när vi hörde om eländet i USA. Nu är ju detta inte någon blogg som tar upp politiska frågor men jag säger bara men, men. Vi tittade på CNN till klockan 00:30 och var chockade när vi gick till sängs. Det är fortfarande ofattbart att sådant här kan hända.

Fast visst finns det ljusglimtar och då tänker jag inte på att vi fick punktering när vi åkte och skulle hämta våra varor på Maxi idag. Kan man dra av det från notan kanske?

Nej jag tänker på Dr Oetkers pizza. Det är vår stora favorit vad gäller pizza dessutom finns den med de flesta smaker. 200 grader i varmluft och lagd på ugnsgallret i 15 minuter. Sedan är det bara att knapra i sig, ja knapra för den har en tunn frasig pizzabotten. Av någon anledning får Rolf alltid i sig mera än jag får men det kanske beror på att jag har sällskap av en dreglande hund.

En kort resa till Jerusalem

Etiketter

, , , , , ,

Nog saknar man möjligheten att få röra på sig och se något annat än tomten och tre kilometer efter vägen. Kanske åka till något annat land för en stund, så det har vi gjort. Såg nämligen en reklam på facebok som vi blev intresserade av. Man kunde köpa en biljett, priset var 228 kr för en virtuell tour digitalt.

Resan gick till gamla delen av Jerusalem och Bethlehem. Eftersom vi varit där och upplevt alla de fantastiska sevärdheterna och berättelserna som då delgavs oss av en otroligt duktig guide, tyckte vi det skulle vara trevligt att återuppleva det igen. Men oj vilket jobb det blev att koppla upp sig. Ville ju inte se det på min lilla Iphone ej heller på min IPad. Alternativet var att ta upp det på Ipaden och via den se det på vår TV. Det gick men det krävde såväl tid som tankeverksamhet och då är Rolf ändå van. Vi kunde även se att det var nära 800 personer runt om i världen som såg programmet som sändes från USA.

Programmet startades i Jerusalem och jag blev lite besviken för under en timmas tid berättades Jerusalems historia och samtidigt visades, boktexter, målningar, skulpturer och dylikt. Det kändes precis som att sitta på en föreläsning i nån skolsal. Inte riktigt vad jag tänkt mig.

Därefter fick vi höra om gamla Jerusalems fyra kvarter. Ett kristet, ett armeniskt, ett judiskt och ett muslimskt. Det var så man bodde under det osmanska riket (1517 – 1917. Vi fick naturligtvis se foton de vanligaste sevärdheterna som, klagomuren, via Dolorosa, gravkyrkan m.m. Och det avsnittet var väl ok.

Bästa avsnittet var den senaste halvtimmen av de två timmarna.

Ramzi Sadi hette mannen som visade oss bitar av Bethlehem

Ramzi Sadi hette guiden som visade oss runt på ett mer givande sätt nämligen en video där vi fick se såväl honom som allt han visade. Han poängterade att gatorna var väldigt folktomma på grund av pandemin och det kunde man nog hålla med om? Det var den här sista delen av resan som var bäst men annars tycker jag om idén att sända sådana här program/ aktiviteter digitalt.

Centrum av Bethlehem

Äntligen klar

Etiketter

, , ,

Äntligen klar med den här halskragen, fuskpolo eller vad man nu kallar den. Kärt barn har många namn. Det är faktiskt ett väldigt bra plagg, håller värmen runt halsen kalla dagar och man behöver inte ha någon bylsig tröja under. Går ganska fort att göra och var enkelt till dess att jag skulle börja med bården på slutet. Jag är inte så van att virka men nån gång skall man börja. Det blev till att repa upp ett antal varv innan jag var nöjd. Övning ger färdighet har jag hört.

En rolig sak att göra så vi ska nog vara tacksamma att julen är över annars hade väl varenda julpaketet innehållit en fuskpolo. I övrigt har det varit en dag i lathetens tecken förutom en promenad på 3,6 kilometer tillsammans med hunden. Nu ska jag leta reda på något nytt garn att leka med men innan dess skall jag se ett teveprogram från Gala’pagosöarna. I morgon är en annan dag.

Intet är som väntans tider

Etiketter

, , , , , ,

Intet är som väntans tider eller den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. I vilket fall så tror jag att för första gången så väntar man i världens alla hörn på samma sak. Nämligen vaccinet som vi alla hoppas på men först ska det delas ut så att alla kan ta del av det. Det tror jag på när jag få se det själv.

Det är mycket man väntar på i dessa dagar, snö till exempel och idag föll det lite fina flingor och la sig som ett tunt täcke på marken. Det finns inget så rogivande som att titta ut över ett snötäckt landskap och då helst utan björnspår. Fast förhoppningsvis så sover väl björnarna under snöperioden. Idag försvann den dock väldigt snabbt och jag får fortsätta längta. Det finns många saker som har en tendens att försvinna snabbt, choklad är ett exempel.

Den här hittade jag i mitt julpaketet och skam till sägandes försvann den väldigt snabbt. Rolf han aldrig riktigt med där.

Russell o Stover är en chokladfabrik som grundades 1923 av Russell Stover och hans fru Clara. Från början var det glass man började tillverka men av olika anledningar bytte man så småningom till att tillverka choklad. Russells candies är ett av de största ledande tillverkarna av choklad. Jag minns min första chokladkartong som jag fick från USA det är nog tjugofem år sedan men det är min stora favorit fortfarande. Därav skälet till att den försvann från kartongen så snabbt.

Den finns inte att köpa i Sverige vad jag kan finna men på Amazon kan jag köpa en liten ask för ungefär 280 kr sedan tillkommer ju det där med skatt o tull o jag vete vad, på 600 kr. Det skulle bli ungefär 880 kr för en ask nä det får allt bli en ask Paradis från Marabou. Jag får nog fortsätta längta efter Russel & Stover.

Idag jobbar Robban

Etiketter

, , , ,

Strax före jul tog vi en promenad och gick då förbi ett par som satt utanför sitt hus, de brände lite gammalt ris och verkade ha mysigt vid brasan. Vi stannade och småpratade lite, de berättade bland annat att de tog en liten stund i friska luften eftersom Robban höll på att dammsuga inomhus.

När vi gick därifrån sa jag till Rolf att det är ju inte dumt att ha någon som kommer och dammsuger med jämna mellanrum. I synnerhet inte eftersom vi har en hund som har en tendens att lämna stor hårbollar efter sig så fort han kan.

Han tog mig på orden och på julafton så kom Robban hem till oss. Egentligen heter han Roborock men kallas Robban. Liten och behändig, jobbar flitigt och tänker själv, ja han till och med pratar lite.

Robban i arbete

Måste säga att han är effektiv, scannar av alla rummen, kryper under soffor och går på mattor. Till och med trösklarna klarar han. Dessutom är han vän med hunden vilket är en stor fördel annars hade han nog varit söndertuggad vid det här laget. Tilläggas kan att jag blev förvånad över hur mycket damm han hittar, undrar var?

Dags att börja på en ny almanacka.

Etiketter

, , , , , ,

Så är den gamla almanackan slut, det finns inga fler dagar, veckor, månader att ta till. Lite ledsamt känns det allt. Vet inte om jag kommer att sakna det här året som tvivels förutan kommer att gå till historien. Det kommer att lämna ett stort hål i våra album eftersom vi varit så isolerade eller kan man se det positivt. Tänker på att nu kan man sätta in alla sina selfies utan att det ser egoistiskt ut för det är väl de enda bilder man tagit under året.

Jag har i alla fall gjort vad jag gör varje dag på det nya året. Nämligen skrivit in alla bekantas födelsedagar och då främst de som fyller jämt eller halvjämt. Vem vet kanske kan det bli så att man rentav kan göra en personlig visit i stället för att använda post nord. Det är inte enbart glädje med att starta ett nytt år och en ny almanacka, man blir påmind om allt sorgligt som hänt. Det finns personer man velat skriva in men som nu har lämnat oss och som vi kommer att sakna länge.

Väderrapporterna ser inte så trevliga ut för vårt område, det skiftar mellan +1 grad till -1 grad. Vilket betyder dis, dimma o lerigt. Hunden börjar bli less på att duscha tre gånger om dagen. Kanske dags att dra sig uppåt landet där gör i alla fall snön att det blir ljusare.

Apropå ljusare så fick jag en helt underbar almanacka av min syster i julklapp. Det är ett blad för varje dag med bilder från målningar av ingen mindre än Tomas Kinkade the printer of light.

Första gången jag såg målningar av honom var när jag besökte min syster i USA då hon och min svåger tog med mig till ett galleri. De hade de mest fantastiska tavlor och ljust ljuset fattar jag inte hur han kunde åstadkomma. Han föddes i Kalifornien men dog tyvärr alltför tidigt. Dock blev det en hel del tavlor under åren och många säljs som kopior, tryck, pussel osv. Vill man ha en äkta målning får man nog spara ihop några årslöner är jag rädd.

Jag har i alla fall nu förmånen att få se en ny blid varje dag under resten av året tack vare almanackan. Men de är ju så vackra så jag kan ju inte riva av och kasta bladen, det får nog bli till nästa juls kort.

En utmaning med samma tema men som ett pussel. Oj det lär ta tid men skam den som ger sig. Kanske lägger jag ut en bild av det i bloggen när det är klart.

Den tolfte mannen

Etiketter

, , , , , , , ,

Egentligen tillhör inte krigsfilmer mina favoriter. Det är alldeles för mycket brutalitet och våld i dem. Dessutom vet man att mycket av det man ser är sådant som har hänt nångång nånstans och bara det är obehagligt.

Men så har vi den norska filmen, Den tolfte mannen, den gjordes 2017 men jag har inte vetat om att den fanns förrän nu. Såg en reklamsnutt på Netflix och tyckte den såg intressant ut. Intressant är väl inte rätta ordet för den var så otroligt fängslande. Rolf och jag satt tysta och helt fångade under hela filmen. Huvudrollsinnehavaren som spelade Jan Baalsrud vilken var en norsk motståndsman/sabotör som tillsammans med elva andra personer skulle utföra ett hemligt uppdrag efter kusten.

En gripande film som bör ses.

Tyvärr blev de upptäckta men Baulsrud lyckades hålla sig undan och med hjälp av många trogna norrmän lyckades han ta sig till Sverige. Men en Gestapoofficer Kurt Stage var säker på att Baulsrud hade överlevt och gav aldrig upp sitt sökande efter honom. Hans flykt över fjället med enorma umbäranden, förfrusen fot, kyla o hunger verkar i mina ögon övermänskliga. När man ser något sånt här förstår man norrmännens glädje över att få fira 17: e maj, så mycket mod, uppoffringar och lidande de fick gå igenom under andra världskriget.

Hans sista replik i filmen när han klappar en ung soldat på axeln är, var inte rädd vi ska få slut på det här vansinnet. Må vi aldrig glömma det.

Det fantastiska med denna film är att den bygger på verkliga händelser. Jan Baulsrud föddes 1917 och dog 1988 och begravdes efter egen önskan i Manndalen. Det är den plats där så många vågade sitt liv för att hjälpa och vårda honom på hans färd till Sverige.

Som av en händelse råkade jag igår se ett TV- program på kanal två som hette, Jens i Vildmarken. Handlar om en norrman som med ett hundspann ska ta sig 150 mil genom eländig obebodd terräng över fjällen vintertid. Med 25-30 minusgrader och förfrusna fingertoppar blir det tufft men mitt på fjället bland snö och sten säger han plötsligt. Just nu befinner jag mig på fjället där Jan Baulsrud tillbringade veckor stelfrusen i ett litet ” grottliknande” utrymme under sin flykt från Gestapo.

Två dagar kvar på 2020

Etiketter

, , , ,

Nu har vi bara två dagar kvar på det gamla året. Men julen varar ju till påska vilket jag gärna tar fasta på. Jag är nämligen väldigt förtjust i julpynt av alla de slag men i år tycker jag att de har varit instängda på något sätt. Kanske beror det på att de bara har haft Rolf och mig som sällskap. Inte ens den stora halmbocken i Gävle som någon/ några har som hobby att elda upp varje år, har fallit offer för flammorna. För min del gör det inte så mycket för vi har en alldeles egen som vi fick förra året av ett barnbarn.

Den lär inte bli uppeldad men säker står den inte. Den får allt ha ett vakande öga utåt rummet för där huserar världens till utseendet mest oskyldiga hund. Jag garanterar att när tillfälle finnes så kommer den att försöka slita bocken i tusen bitar.

Bachus på sin tioårsdag, se så oskyldig han är.

Regnet håller i sig, så även den disiga luften och det är mörkt både ute o inne.

Klockan är tolv på dagen och fortfarande mörkt inomhus.

Nyheterna berättar bara tråkigheter och pandemin går åt fel håll så även statsministern som går på galleria fast han sagt att vi inte ska.

Det har återigen blivit en slö dag och vi har sett Änglagård andra sommaren på TV. Vem skulle trott det? Men i morgon är en ny dag.