Den tolfte mannen

Etiketter

, , , , , , , ,

Egentligen tillhör inte krigsfilmer mina favoriter. Det är alldeles för mycket brutalitet och våld i dem. Dessutom vet man att mycket av det man ser är sådant som har hänt nångång nånstans och bara det är obehagligt.

Men så har vi den norska filmen, Den tolfte mannen, den gjordes 2017 men jag har inte vetat om att den fanns förrän nu. Såg en reklamsnutt på Netflix och tyckte den såg intressant ut. Intressant är väl inte rätta ordet för den var så otroligt fängslande. Rolf och jag satt tysta och helt fångade under hela filmen. Huvudrollsinnehavaren som spelade Jan Baalsrud vilken var en norsk motståndsman/sabotör som tillsammans med elva andra personer skulle utföra ett hemligt uppdrag efter kusten.

En gripande film som bör ses.

Tyvärr blev de upptäckta men Baulsrud lyckades hålla sig undan och med hjälp av många trogna norrmän lyckades han ta sig till Sverige. Men en Gestapoofficer Kurt Stage var säker på att Baulsrud hade överlevt och gav aldrig upp sitt sökande efter honom. Hans flykt över fjället med enorma umbäranden, förfrusen fot, kyla o hunger verkar i mina ögon övermänskliga. När man ser något sånt här förstår man norrmännens glädje över att få fira 17: e maj, så mycket mod, uppoffringar och lidande de fick gå igenom under andra världskriget.

Hans sista replik i filmen när han klappar en ung soldat på axeln är, var inte rädd vi ska få slut på det här vansinnet. Må vi aldrig glömma det.

Det fantastiska med denna film är att den bygger på verkliga händelser. Jan Baulsrud föddes 1917 och dog 1988 och begravdes efter egen önskan i Manndalen. Det är den plats där så många vågade sitt liv för att hjälpa och vårda honom på hans färd till Sverige.

Som av en händelse råkade jag igår se ett TV- program på kanal två som hette, Jens i Vildmarken. Handlar om en norrman som med ett hundspann ska ta sig 150 mil genom eländig obebodd terräng över fjällen vintertid. Med 25-30 minusgrader och förfrusna fingertoppar blir det tufft men mitt på fjället bland snö och sten säger han plötsligt. Just nu befinner jag mig på fjället där Jan Baulsrud tillbringade veckor stelfrusen i ett litet ” grottliknande” utrymme under sin flykt från Gestapo.

Två dagar kvar på 2020

Etiketter

, , , ,

Nu har vi bara två dagar kvar på det gamla året. Men julen varar ju till påska vilket jag gärna tar fasta på. Jag är nämligen väldigt förtjust i julpynt av alla de slag men i år tycker jag att de har varit instängda på något sätt. Kanske beror det på att de bara har haft Rolf och mig som sällskap. Inte ens den stora halmbocken i Gävle som någon/ några har som hobby att elda upp varje år, har fallit offer för flammorna. För min del gör det inte så mycket för vi har en alldeles egen som vi fick förra året av ett barnbarn.

Den lär inte bli uppeldad men säker står den inte. Den får allt ha ett vakande öga utåt rummet för där huserar världens till utseendet mest oskyldiga hund. Jag garanterar att när tillfälle finnes så kommer den att försöka slita bocken i tusen bitar.

Bachus på sin tioårsdag, se så oskyldig han är.

Regnet håller i sig, så även den disiga luften och det är mörkt både ute o inne.

Klockan är tolv på dagen och fortfarande mörkt inomhus.

Nyheterna berättar bara tråkigheter och pandemin går åt fel håll så även statsministern som går på galleria fast han sagt att vi inte ska.

Det har återigen blivit en slö dag och vi har sett Änglagård andra sommaren på TV. Vem skulle trott det? Men i morgon är en ny dag.

Är det detta som kallas vinter?

Etiketter

, , , , ,

Vintern är en härlig tid, hög luft och massor av snö. Det är då man tar en långpromenad och stannar till ibland för att se på alla fantastiska formationer som snön ger. Granar med snötyngda grenar och tänk alla spår man kan hitta, det är harar, rådjur ja till och med små fåglar som lämnar dem efter sig. När man väl är hemma igen får man skaka bort snön från sina ytterkläder, stampa av snön från skorna och borsta bort stora snöstjärnor från håret. Väl inne sätter man sig framför en varm brasa och njuter av en stor mugg med choklad och en jätteklick med vispgrädde. Lutar sig mot de stora kuddar och lyssnar på julmusik, let it snow, let it snow, let it snow.

Eller är det så att jag har tittat på för många romantiska julfilmer.

Min verklighet idag var helt annorlunda. Det enda som stämde överens var långpromenad med hunden. Några spår efter vilda djur fanns inte däremot vattenpölar vars väta trängde in i skosulorna.

Dagens vinterväg.

Eftersom vi bor lite ute på landet har vi nära till naturen vilket inte hjälper oss så mycket just nu, för några formationer av snön syns inte till. Grannens julprydnader försöker förgäves hjälpa till att lysa upp vår tillvaro.

Det hjälper inte hur mycket de än anstränger sig.

Det var bara att vända tillbaka eftersom det var ett som man brukar säga riktigt hundväder.

Tror inte ens hunden tyckte det var trevligt.

Den krassa verkligheten såg ut så här, lerig, blöt hund som måste duschas vilket betyder att man själv får göra detsamma. Hänga upp kläder till tork och tvätta leriga stövlar. Torka hallgolvet efter smutsiga tassar. Brygga lite kaffe för att pigga upp sig och titta ut på naturen och konstatera att regnet det bara öser ner och jag är så blöt om både skor och strumpor….. Enligt almanackan ska månadens sångtext vara Allting är vitt vitt vitt.

Nu är glada julen slut

Etiketter

, , , , , , , , , , ,

Idag är det en helt vanlig söndag och juldagarna är över. Kanske är den inte så vanlig ändå för idag är de första vaccinationerna givna i Sverige. Det kommer att gå långsamt innan alla har fått men det är ändå ett steg framåt. Kanske kan man börja fundera på att träffa lite folk under trevliga former igen.

Rolf har tillbringat hela dagen i skogen på vildsvinsjakt, de var ganska många som tillbringade ett antal timmar i skogen. Fördelen med jakt är att man kan vara många men ändå inte nära. Hunden och jag tog en promenad men vädret var trist och blött så det fick bli en slödag inomhus. Jag passade på att prova det inköpta julknäckebrödet från Leksands knäcke. I år har det smak av Grönkål och Kryddpeppar. Smaken kändes inte direkt och brödet var lite väl hårt men annars ok för mig.

Är man väldigt förtjust i sötsaker är julen en perfekt högtid. Av någon anledning dyker det alltid upp en del chokladaskar och annat under denna tid. I år fick jag en väldigt söt skål med lock eller ska man kalla den tomte med luva. Fördelen med den är att den ser ut som en julprydnad och därför finns det en viss chans att man får ha sitt godis ifred i den.

En väldigt fin Tomte i form av godisgömma.

Till saken hör att det följde med en stor påse med choklad/ skumhjärtan som var väldigt goda. Ja jag skriver var för nu är de borta. Rolf är inte så förtjust i sötsaker och äter väldigt lite. Jag hävdar motsatsen. Det kändes därför väldigt skönt att ha bevis för vem som hade handen i godisbutiken denna kväll.

Här norpas det godis.

Annandagen

Etiketter

, , , , , ,

Idag har vi kommit till annandagen. Det är då man brukar vässa sina skosulor för att få ett bra glid in på shoppingcentras mellandagsrea. Dock inte i år för nu gäller andra regler, ingen shopping och dessutom ingen trängsel. Sedan ska man ha munskydd o sprita händerna. Med kladdiga händer, mumlande bakom ett munskydd och minst två meter till expediten är det ingen som fattar vad man vill ha i alla fall. Denna decembermånad blir det kanske lite över i plånboken som följd.

Efter flera månader med regn, dis o dimma så visade termometern på – 5 grader C på morgonen. Då vet man att det blir en brasa i öppna spisen framåt eftermiddagen. Det är dock inga problem med det eftersom lagret med ved knappast har rörts i höst. I år hade vi hjälp med vedklyvning av två barnbarn och då blev det snyggt staplat också. Eller stapplat som jag säger med min dialekt och till Rolfs förtvivlan.

Det gäller att ha ett lager om det skulle bli kallt.

Vi tog en långpromenad med hunden och efter ett tag gick vi ifatt en granne som även hon var promenad med sin hund Frasse. När vi gått en bit träffade vi ett par som satt på sin tomt (stor) och eldade lite granris. Vi stannade en stund och småpratade samt drog in den härliga doften av granris och kåda.

Därefter lät vi hundarna springa lösa på åkern innan vi gick hemåt igen. Rolf gjorde upp en brasa så blev det kaffe med tilltugg. Vi har njutit av det hembakta brödet med hemgjord apelsinmarmelad som vi fick på julafton av ena barnbarnet. Inget går upp mot hemgjorda julklappar och hon kan verkligen både baka och laga mat.

Dagen avslutas med lite julmat och JuniorVM i hockey och där går det bra för Sverige hittills. Dessutom har vaccinet börjat anlända till Sverige om än i liten skala. Så vi kanske går mot ljusare tider trots allt.

Bachus har fyllt 10 år i dagarna och kan man avsluta med en finare bild.

Juldagsmorgon glimmar

Etiketter

, , , ,

Då har vi firat ännu en julafton men detta årets har varit lite annorlunda än de vi är vana vid. Den världsomfattande pandemin har lagt en skugga över hela vår värd. En av de restriktioner som måste till vid dessa tillfällen har inneburit att vi inte har kunnat träffats som vanligt. Det betyder inga släktkalas och hur gick det då med tomtebesöket. Jag har hört att i riktigt kalla områden kommer inget virus och visst bor väl tomten i Nordpolen. I vilket fall så såg vi honom på vår promenad.

Rolf och jag firade vår jul ensamma, vad man nu menar med det? Vi hade en liten glöggträff med våra närmaste grannar, utomhus och på avstånd. Det räknas ändå som ett möte. Det blev lite traditionell julmat och naturligtvis lite kontakt med sonen o hans familj, vilken tur att internet uppfanns.

Paket fanns det under granen men det var ett som var väldigt speciellt. Det stod hundens namn Bachus på det och när han noterat det ja då var det bara att hålla sig undan. Han är en riktig snåljåp och vill aldrig dela med sig och det visade han tydligt.

Den här är min

Naturligtvis blev det lite julmat med betoning på lite för av någon anledning var vi inte så hungriga. Kan ha berott på att vi druckit kaffe och ätit kakor strax innan. Av tradition så öppnar vi inte våra julkort förrän på julaftonskväll och då försöker vi gissa vem det är ifrån innan vi öppnar det. Ibland lyckas det. I år skickades det över 4 miljoner julkort mer än vanligt vilket gläder mig. Många som är ensamma behöver en extra hälsning. Det är klart får man något som börjar med ” min älskade farmor” eller ” världens bästa farfar” det är det ingen som kan toppa. Kvällen avslutades traditionsenligt med att se Midnattsmässan från Rom på TV. Även den var minimerad, endast 100 personer fick komma i år. Alla bar munskydd utom påven. Men högtidligt är det och fint att återknyta till varför vi firar jul.

Franciskus påve och biskop av Rom och Vatikanstatens statschef

Lite tänkvärt

Etiketter

, , ,

När man är ute så här i gamla bygder händer det ofta att man ser saker som påminner om svunnen tid. Något jag brukar tänka på när vi åker igenom och det är ofta skogar norrut, är på alla gamla hus som står övergivna. Man funderar vilka har bott där, hur många var dom och vad gjorde de. Varför är det övergivet och äger någon huset? Ja frågorna blir många. Det finns lite sådana här lite minnen överallt och på vår lilla utflykt häromdagen såg vi detta huset.

Övergivet hus.

Kunde inte låta bli att ta den här bilden. Men mina frågor får dessvärre inga svar. Det här huset låg långt ifrån möjlighet att handla, antagligen ingen el och långt till eventuell buss. Hur hade dom det, var det jakt o fiske man levde på. Vad man önskar att det fanns dokumenterat, där ser man hur viktigt det är att skriva ner sina minnen till kommande generationer.

Båthus i förfall.

Det här är ett stort och ganska pampigt båthus som nu står o förfaller. Tänk vilka enorma stockar man tillverkat och forslat hit. Nu är det snart ett minne blott.

På denna bilden ligger en liten båt för liten för att ha förvarats i det stora båthuset men inte för liten för att ha varit med om en del äventyr. Vilka fjällsjöar har den rott runt i, har det varit en ren fiskebåt? Någon har i alla fall vårdat den ömt och nu får den ligga på land och vara till glädje för de som ser den. För visst är det en form av konstverk i alla fall.

Detta ger en liten bild av svunnen tid och det kom mig att tänka på något jag läste på internet. Där beskrevs lite av som hänt i världen under den tid som min mormor levde. När hon var 18 började första världskriget och slutade när hon var 22. Då dog 22 miljoner människor. Strax efter kom en global pandemi Spanska sjukan då många miljoner människor miste livet. Därefter följde det ena eländet efter det andra som andra världskriget, nazisterna kom till makten och vad som hände då vet vi. Ja det är bara en del av vad hon upplevde. Så säger man att det var bättre förr.

Storjola

Etiketter

, , , , , , , , , , ,

När vi ändå var på väg åkte vi naturligtvis fram till Storjola. Platsen ligger vid vägs ände och man passerar länsgränsen mellan Jämtland och Västerbotten på vägen dit. Borgafjällen som man ser efter vägen är delat i två fjäll, södra Borgafjället som ligger 1157 meter över havet i Jämtland och norra Borgafjället som ligger 1455 meter över havet ligger i Lappland. Mellan dem i dalgången ligger Borgasjön men den kör man förbi ända tills man ser skylten, här slutar allmän väg ja då är man framme.

Är man ute efter motion eller bara nyfiken på vad som finns att se bortom skylten. Ja då finns det en bra vägvisning lite längre bort.

Det finns många vandrings och skoterleder att välja på.

Vi tog en tur till Raukasjö för några år sedan, fantastiska naturupplevelser på vägen och vid målet en övernattningsstuga. Numera blir det bilåkning och mindre vandringar. Storjola är beläget i Daimadalen och syns som en röd prick längst upp på bilden. De heldragna linjerna är vandringsleder. Man får se upp för det är ett björnrikt område häruppe,

Karta över Daimadalen.

Att vid framkomsten sätta sig en stund, kanske grilla vid den vindskyddade ”fikaplatsen” eller bara ta en kopp medhavt kaffe är en lisa för själen.

Grillplats med vindskydd
Hembryggt kaffe med vetebröd passar också bra.

Framför oss ligger nu sjön Sannaren, en sjö jag besökt väldigt ofta. Lär finnas röding och öring i den men vi har aldrig provat att fiska där. Ej heller har jag badat visserligen är den lite långgrund eftersom det finns en otrolig massa finslipad småsten ett tiotal meter ut i sjön. Men den är säkert djup och kall. I kanten kan man se små fina släta stenar formade av tidens tand.

Fina slipade stenar.
Hunden vadar gärna i sjökanten.

Att sitta på en gammal stock och se detta vackra scenario framför sig då kan man inte annat än känna sig tacksam.

Kan det bli mer avkopplande och var tittar de på?

Jo de ser målet för vår utflykt, sjön Sannaren som inramas av sina fantastiska fjäll. Bättre än så här kan det inte bli.

Ytterligare en utflykt

Etiketter

, , , , , ,

Idag vaknade vi till en blå himmel och strålande sol. Beslöt oss för att ta förmiddagskaffet utomhus och någon annanstans än vid huset. Vi tog bilen och styrde kosan mot Sutme, om man åker från Borgafjäll mot Storjola så kör man förbi en liten avtagsväg som leder till en vandringsled mot Sutme sameviste. Det är inte någon lång promenad bara 2,6 km fram o tillbaka men på ditvägen går det bara uppåt, så den räknas som medelsvår. När man gått cirka 700 m finns det en pil som det står storfallet på. Det är brant att ta sig ner till vattnet men värt att se hur vattnet rasar ner för ett 10 meter högt stup. När man kommer fram till vistet är man på en plats där det bott samer i tvåhundra år.Det finns en mycket intressant historia att hämta här.

Vi har gått denna sträcka många gånger under åren, dock inte idag. Körde vidare en mycket kort bit för att parkera en liten bit efter bron. Här stannade vi en stund för att njuta av en fantastisk vy som jag skulle kunna titta på i timmar. Under förutsättning att det är vackert väder. Är det regn, kallt och stormigt kan det säkert vara väldigt skrämmande att skåda.

Slipsiken är smal och har mycket fall, den rinner dessutom genom en 2 km lång ravin. Trots det går det bra att bland annat fiska öring där.

Slipsikens slutstation är vid bron.

På den övre bilden står man vänd upp mot fjället och ser vattnet forsa ner. Imponerande, vänder man sig sedan om ser man där Slipsiken har sitt utflöde. Bilderna nedan.

Bakom träden till höger fortsätter den lilla klippan. En sommardag för några år sedan kastade sig sonen och ett par barnbarn ut i det kalla vattnet. Jag lovar att det var kallt, jag blev väldigt imponerad. Ja har ni vägarna förbi Borgafjäll gör en avstickare till Sutme, Storfallet och Slipsiken.

Eftertanke

Etiketter

, , ,

Ibland behöver man lite tid för eftertanke. Idag tänkte jag sätta mig på yttertrappan och titta ut över den vackra blomsterängen. Det kändes dock inte så lockande eftersom det bara var +6 grader, inte speciellt njutbart. Dessutom var det som en dimma i luften, den rörde sig snabbt och lät elakt. Det var inte myggor och det var inte knott. Nej det var svian, brännmyran, småsven, svidan ja de har många namn. Alla tillhör dock familjen Svidknott och ska inte förväxlas med knott som tillhör en helt annan familj.

De här rackarna är så små att de knappt kan skönjas med blotta ögat. Det kompenserar de med att vara många. Kan lova att de är irriterande det känns när de sticks, det svider och ibland får jag små röda knölar. Smidiga är de också tar sig in under kragar, i håret och i öronen. De har dock en fördel, när de kommer inomhus flyger de direkt mot fönstret och där stannar de. Kan ligga i små högar på fönsterbrädan, de sticks alltså inte inomhus.

Den korta stund jag stod där blundade jag och tänkte på berättelser jag hört om denna plats. Såg framför mig en medelålders dam i slitna kläder som var på väg mot den enkla lilla dragiga stugan som ligger längst ner mot sjön här på udden. Hon var säkert glad för den, det var i alla fall ett skydd för henne och hennes barn. Det sägs att hon hade ett enkelt gevär så att hon kunde skjuta lite sjöfågel ibland. Några vägar fanns inte utan det var båt över sjön eller gå runt den till stora vägen som gällde.

Att bo i en liten stuga på 1900 – talet långt från vägen utan bekvämligheter av något slag. Dåligt med mat och dessutom utökades familjen med 11 barn jag undrar hur vi klarat av det idag. Det sägs att inte alla barnen hade egna skor, man fick turas om att använda de som fanns. När vi skulle göra i ordning på övervåningen i stugan hittade vi bland all sågspån denna sko. Den är sliten och man kan se att den är handsydd. Hjälpte nog varken för kyla eller väta.

En väl använd och sliten barnsko med hål på sulan. Den har nog varit med om mycket.

Ja den dam jag såg framför mig har funnits på riktigt och hennes historia berättar om styrka och kampvilja för de sina.

När jag tänker på detta så skäms jag lite, här gnäller vi för att vi är lite isolerade tillsammans med alla våra bekvämligheter. Tänk ändå så bra vi har det.