Etiketter

, , , , , , , , , ,

Det finns väl ingenstans som naturen skiftar så fort som i norr, speciellt i fjällområdena. Jag har tittat lite på mina bilder från i somras när sonen och två barnbarn var här, vilken skillnad i färger och aktiviteter. De ville ta en liten vandringstur och självklart ville jag haka på. Det bestämdes att vi skulle gå till Sutme sameviste. Här har det bott samer i minst tvåhundra år, och Sutme räknas in i det sydsamiska området. Den huvudsakliga sysselsättningen för samerna var renskötsel, de skulle vallas, ses till, mjölkas och hela tiden måste man byta platser för att få bra tillgång till matEnklast är att man åker till Sutme stugby och där börjar sedan vandringsleden. Leden går efter Slipsikån. Det är lätt att tro att man skall följa åkanten men icke, här handlar det om höjdskillnader och inte ens sju vilda hästar skulle få mig att klättra ner till ån. Min koncentration gick åt till att hålla mig på vandringsleden.

Inte blev det bättre när jag skulle gå balansgång på plankorna, kom så att säga lite efter.

Den här stenen har jag funderat på många gånger, hur i hela friden har de små stenarna som den stora vilar på, kommit dit?

Sutme sameviste har varit det viste där släkten Kroik har tillbringat långa tider av sitt boende, främst var de där under vår och höst. På vintrarna när det var kallt och mycket snö tog de renarna och flyttade ner till skogslandet, främst norr om Örnsköldsvik eller kusten. Familjen Astrid och Lars Kroik var den sista samefamiljen som bodde enbart i en kåta. År 1968 flyttade de från vistet ner till ett litet rött hus i närheten.

Den här typen av hus fungerade som förråd och då främst för mat. Kan tänka mig att det har hängt mycket viltkött och fisk här under åren. Familjerna var väl i princip självförsörjande vad gällde mat.

Av någon anledning kom jag sist i ledet och vid ett tillfälle fick jag se det här konstigt formade träd o trädrot. Såg lite kusligt spökligt ut och jag vill itne se det vid skymningen.

När vi gick tillbaka såg vi skylten Storfallet, det är ett vattenfall i Slipsikån och har en fallhöjd på tio meter. Vägen ner är brant, mycket stenig och hal. Rolf föredrog att dokumentera det hela och jag stod bredvid o hejade på.

De små därnere är sonen och två barnbarn det ska finnas en hund också nånstans. Är det varmt i luften känns det nog skönt med ett bad men den här dagen var det inte varmt. När det 11-åriga barnbarnet kom upp hade hon i ena handen en mugg vatten för att jag och farfar skulle få smaka friskt källvatten. Så omtänksamt eller hur och gott var det.

Äntligen på väg ner, det är Sutme stugby som syns därnere och bakom där är det Borgasjön. Tänk jag klarade dagens vandring och det var dessutom väldigt skönt.

Annonser