Etiketter

, , , , , , , , , ,

Att vara utan internet i nästan tre dagar är som att vara på en öde ö, visst är det bra med telefon men det är helt omöjligt att försöka lägga in ett bloggstycke via den. I synnerhet som bilderna är på datorn. Men nu har jag återfått tryggheten det vill säga internet. Här kommer i alla fall ett litet referat från vårt besök i Gjogv som uttalas Djogv.

Det blev en ganska lång busstur för att komma dit Vi fick åka över en 220 meter lång bro och korsa Atlanten för att komma till den nordligaste byn på ön Eysturoy.

Vi passerade en by vid namn Eidi och där ute vid havet kunde vi se de kända klippformationerna Risin och Kellingin vilket betyder kämpen och kärringen, undrar om det är deras motsvarighet till Gotlands raukar? Dessa två var dock utsända från Island för att dra med sig Färöarna hem till Island igen. De lyckades inte och blev kvar där som stenstoder.

Landskapet är otroligt vackert och den fantastiska grönskan finns överallt. Här fick vi en glimt av Färöarnas högsta fjäll Slättaratindur som är 882 meter högt.

En rundtur i den lilla byn hann vi med innan det var dags för lunch. Är det riktigt klart väder kan man från fjälltopparna se Island i fjärran.

Det här är ingen stor by cirka 26 bofasta invånare. Det lär ha varit 250 personer boende här men på grund av arbetsbrist har man varit tvungen att flytta. Det finns alltså många tomma hus och de används idag som sommarhus.

Passade på att titta in i Gjáar Kirkja och mötte väl då hälften av invånarna eftersom det var dags för kyrkobesök.

Den var väldigt ljus och vacker inuti i sin enkelhet.

En staty ” Mor och Barn” som sitter och spanar över havet i väntan att få se sin man/pappa komma åter från en fisketur. Ett monument över de som aldrig återvände.

Utanför fanns det en liten minnespark för de som omkommit på sjön.

Grästaken verkar bli mer o mer populärt och det är klart med en så lång livslängd kan det vara både snyggt och lönande. Detta hus är ett av dem som några av byns bofasta äger. Tyckte det såg så mysigt ut.

Efter att vi gått runt blir det lunch på Hotel Gjaargardur och det serveras traditionell färöisk mat.

Väldigt gott men nog anade jag en liten smak av får(ull) i korven och den mystiska ”köttbullen”.

Rolf låter sig väl smaka.

Utsikten från restaurangens fönster var avslappnande med all överväldigande natur att se på och den färöiska flaggan.

Här och var kunde man se små fyrkanter med rader övertäckta med torv. Det är ett försök att odla potatis och lite har man lyckats med men som man ser inga mängder.

Marys baenk var en vacker utsiktsplats bestod av såväl ett vattenfall som en grotta i berget.

Det var omöjligt att se sig mätt på kombinationen havet, fjäll och bergiga stränder. Så otroligt vackert.

Rolf försökte föreviga allt han såg.

Ja vad sägs om bilden nedan, trots att det nästan bara är fjäll, slingriga vägar och grönt är den ena bilden inte lik den andra hur många man än tar.

Annonser