Etikettarkiv: Färöarna

En fröjd för såväl öra som öga

03 onsdag Jul 2024

Posted by in Min vardag, Musik

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Vi har varit på en konsert som verkligen var en fröjd för såväl öra som öga. Eftersom vi har förmånen att ha OD Orphei Drängar i vår hemstad en manskör som oavbrutet har glatt sin publik sedan 1853. Det är svårslaget men så har den också haft förmånen att ledas av superdirigenter. Sedan 2008 är det Cecilia Rydinger hon har så att säga många strängar på sin lyra. Bland annat är hon professor i orkesterdirigering.

OD har varit på många utlandsturneringar över hela världen nu senast i Japan.

De har även varit på Färöarna en plats där vi haft förmånen att få semestra. Vi föll totalt för den otroligt vackra ön, dess vänliga befolkning och en underbar gedigen kultur. Färöarnas manskör hade vi inte möjlighet att lyssna på så vi blev väldigt glada när vi fick höra att de var på ett kort besök i Sverige. Desto bättre gav de en gemensam konsert med OD.

Första halvan av konserten framfördes av Torshavnar Manskör som till vår glädje bar folkdräkter från Färöarna.

De hade inte mindre än tre dirigenter och alla tre hade sin personliga stil och verkade dessutom väldigt gemytliga. Här är en av dem men dessvärre la jag inte namnet på minnet.

I andra halvan av konserten fick vi först höra OD det alltid lika imponerande att se denna stora manskör tåga upp på scenen ännu mer imponerande är att sedan höra dem sjunga. Just den här kvällen njöt jag dock mer när jag fick lyssna på båda körerna samtidigt.

Detta var en sommarkonsert värd sitt namn.

Så bar det hemåt

15 söndag Jul 2018

Posted by in Resor, Upplevelser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Efter dessa dagar med så fantastiska upplevelser så var det dags att åka hem. Vi åkte från samma flygplats som vi kom till, naturligt eftersom det bara fanns en. Flygplatsen är på ön Vagar och vårt hotell låg på Streymoy så det blev en liten busstur.

Flygplatsen Vagar byggdes under andra världskriget och att den låg precis vid en sjö beror på att man där kunde landa på vattnet. Den är inte så stor som synes men så är det ingen tät flygtrafik heller.

Här kan man se att det ligger en hel del höga fjäll på ena sidan.

Själva startbanan är ganska kort och slutar precis vid havet, inte utan att man hjälpte till att bromsa lite med fötterna. Att landa och starta på en kort bana omgiven av berg, hav och sjö är ingen höjdare kan jag säga. Vi hade förmånen att sitta bredvid en styrman/pilot från Färöarna så vi kände oss trygga plus att vi fick mycket nyttig information.

Här får man den första och sista bilden av Färöarna och det var inte utan att man funderade på vart man hade kommit. Hela ön ser ut ungefär så här förutom att det finns en del dalgångar. skulle kunna tro att vi landat på Mars.

Nöjda med våra upplevelser svävar vi ut i det blå ovanför oss, det lite mörkare blå under oss. Resan som vi köpt på Scandorama har mer än väl varit värd sitt pris och deras guide Christina Bergendorf gjorde ett utmärkt arbete. Förutom att vi lärt känna nya intressanta personer hade vi förmånen att få en lokal guide Unn a Lad vars namn är felstavat då jag inte har de bokstäverna på mitt tangentbord. En mycket kunnig person som bjöd på sig själv i stora mått.

Fantastiska Gjogv på Färöarna

06 fredag Jul 2018

Posted by in Min vardag

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Att vara utan internet i nästan tre dagar är som att vara på en öde ö, visst är det bra med telefon men det är helt omöjligt att försöka lägga in ett bloggstycke via den. I synnerhet som bilderna är på datorn. Men nu har jag återfått tryggheten det vill säga internet. Här kommer i alla fall ett litet referat från vårt besök i Gjogv som uttalas Djogv.

Det blev en ganska lång busstur för att komma dit Vi fick åka över en 220 meter lång bro och korsa Atlanten för att komma till den nordligaste byn på ön Eysturoy.

Vi passerade en by vid namn Eidi och där ute vid havet kunde vi se de kända klippformationerna Risin och Kellingin vilket betyder kämpen och kärringen, undrar om det är deras motsvarighet till Gotlands raukar? Dessa två var dock utsända från Island för att dra med sig Färöarna hem till Island igen. De lyckades inte och blev kvar där som stenstoder.

Landskapet är otroligt vackert och den fantastiska grönskan finns överallt. Här fick vi en glimt av Färöarnas högsta fjäll Slättaratindur som är 882 meter högt.

En rundtur i den lilla byn hann vi med innan det var dags för lunch. Är det riktigt klart väder kan man från fjälltopparna se Island i fjärran.

Det här är ingen stor by cirka 26 bofasta invånare. Det lär ha varit 250 personer boende här men på grund av arbetsbrist har man varit tvungen att flytta. Det finns alltså många tomma hus och de används idag som sommarhus.

Passade på att titta in i Gjáar Kirkja och mötte väl då hälften av invånarna eftersom det var dags för kyrkobesök.

Den var väldigt ljus och vacker inuti i sin enkelhet.

En staty ” Mor och Barn” som sitter och spanar över havet i väntan att få se sin man/pappa komma åter från en fisketur. Ett monument över de som aldrig återvände.

Utanför fanns det en liten minnespark för de som omkommit på sjön.

Grästaken verkar bli mer o mer populärt och det är klart med en så lång livslängd kan det vara både snyggt och lönande. Detta hus är ett av dem som några av byns bofasta äger. Tyckte det såg så mysigt ut.

Efter att vi gått runt blir det lunch på Hotel Gjaargardur och det serveras traditionell färöisk mat.

Väldigt gott men nog anade jag en liten smak av får(ull) i korven och den mystiska ”köttbullen”.

Rolf låter sig väl smaka.

Utsikten från restaurangens fönster var avslappnande med all överväldigande natur att se på och den färöiska flaggan.

Här och var kunde man se små fyrkanter med rader övertäckta med torv. Det är ett försök att odla potatis och lite har man lyckats med men som man ser inga mängder.

Marys baenk var en vacker utsiktsplats bestod av såväl ett vattenfall som en grotta i berget.

Det var omöjligt att se sig mätt på kombinationen havet, fjäll och bergiga stränder. Så otroligt vackert.

Rolf försökte föreviga allt han såg.

Ja vad sägs om bilden nedan, trots att det nästan bara är fjäll, slingriga vägar och grönt är den ena bilden inte lik den andra hur många man än tar.

Olavskyrkan i Kirkjubour

27 onsdag Jun 2018

Posted by in Resor, Upplevelser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , , , , , ,

På platsen där öarnas första kyrka grundades ligger Olavskyrkan.

Under 1200-talet byggdes Olavskyrkan och blev Färöarnas domkyrka under den katolska tiden. Det är den äldsta kyrka på öarna som än idag används. Idag har man gudstjänst den första söndagen i månaden, de andra tre söndagarna är det någon utsedd person som läser texterna. Detta beror på att antalet präster inte räcker till för att hålla gudstjänst varje söndag. Här finns heller ingen orgel man sjunger istället.

På bilden ovan finns en teckning av hur kyrkan såg ut år 1874.

Kyrkan ligger vackert med utsikt över öarna Hestur och Koltur. Kyrkan har renoverats och återinvigdes 1967. Här kan man se att gravstenarna är gjorda av natursten och faktum är att man återigen har börjat använda sådana stenar. Ofta någon som är tagen från den egna hembygden/gården. Idag har man börjat slipa gravstenar på Färöarna men det var inte länge sedan de togs från Danmark.

Då fick man även en ny altartavla som är lite speciell och har målats av en av öarnas främsta konstnärer 1967. Den är målad av Samuel Joensen – Mikines.

Det här är det sista verket han målade, tyvärr har jag inte historien i minnet men så här var det. Av någon anledning blev tavlan inte klar till invigningen men den hängdes ändå upp. Detta kan man se om man ser på bilden, man kan se ränder vilka många tolkar som ett fisknät. Sanningen är att färgen inte han torka utan rann neråt. Motivet visar Jesus och de tolv apostlarna. Samuel Joensen kallas även för den Färöiske målarkonstens fader.

Dopfunten var enkel men väldigt finurligt planerad, den kan vikas ner och blir då platt vilket gör att den kan vikas mot väggen.

När golvet i kyrkan byttes ut fann man en kista och det visade sig vara en biskop som blivit begravd där. Hur man kunde veta det beror på att det även fanns en biskopsstav i ebenholts där. Den ligger numera framme i en glaslåda för beskådan.

När man renoverade kyrkan tog man bort golvet, då gjordes ett annat fynd man hittade nämligen en gammal gravsten. Denna sten var gjord för en biskop och nu står stenen vid en av väggarna i kyrkan..

På denna bilden kan man se ett igenmurat hål i väggen. Detta gjordes under den tid då spetälskan (Lepra) härskade. Detta möjliggjorde att de sjuka som kunde ta sig fram till kyrkan även kunde höra gudstjänsten via detta hål. Det lär också vara så att man kunde få sin nattvard. På detta sätt fick man delta även om man inte fick gå in eller vistas med andra människor.

Här kan man se den gamla altartavlan.

Det är fantastiskt att se dessa gamla kyrkor som än idag används och att få höra dess historia. Bara det är värt ett besök på Färöarna.

Vestmanna fågelklippor

25 måndag Jun 2018

Posted by in Min vardag, Resor, Upplevelser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , , , ,

Vädret på Färöarna kan skifta från timma till timma men just den här dagen när vi tänkte göra ett nytt försök att åka dit, hade vi tur med vädret. Klimatet är ju atlantiskt och att det omges av Golfströmmen gör att det är väldigt milt, detta gör även att det inte fryser. Inga skridskotävlingar där inte. Det kan komma snö vintertid men det är i liten skala och den töar väldigt snabbt. Så på frågan om det uppstår några ras i de höga fjällen blir svaret nej. Köldrekordet på öarna lär vara -12.9 grader och det är många, många år sedan. Medeltemperaturen på sommaren ligger runt +11 grader. En dag kan vara väldigt omväxlande vad gäller klimatet, sol, väldigt blåsigt, regn och så lagom skönt till kvällen. Vi upplevde alla varianter det kändes väldigt bra, då fick vi ju se att det var precis så som vi hade läst om.

Efter en två timmars bussresa på de slingrande och utefter de lodräta väggarna med ett djup på flera hundra meter. Kan säga att det blev inte så mycket prat i bussen under den färden, utsikten var dock bedövande.

Efter denna resa kommer man fram till Vestmanna en mindre stad på nordvästra Streymoy. Där finns en befolkning på runt 1200 personer.

Glada i hågen gick vi ombord för att få uppleva synen av de branta klipporna som fåglarna häckar på. Här brukar det finnas sillgrisslor, lunnefågel, stormfågel med flera arter. Dessvärre visade det sig att havet inte var så stilla som vi hade trott. Det blåste snabbt upp och vågorna blev ganska höga. Vår ”kapten” beslöt att vända och köra mera längs klippkanterna. Antar att han inte ville ha en båt full av sjösjuka turister, vilket vi var tacksamma för.

Båten styrdes tvärs över den stora bukten och vi kom närmare klipporna.

Det fanns en hel del grottor, bland annat ska det finnas en stor grotta nånstans. Där man brukar åka in med en större båt för att avnjuta en konsert´ som ges vid enstaka tillfällen.

Vår ”kapten” tar det emellertid lugnt, passar på att prata i telefonen och ratten, ja den sköter sig själv. Finns det autopilot på båtar av denna storleken??

Den här grottan backade båten in i för att vi skulle kunna ta en närmare titt.

En del klippor var helt lodrätta men tittade man efter ordentligt kunde man se små sprickor där det låg några små fåglar, vilka vet jag inte. Tyvärr såg vi inte några Lunnefåglar.

Jordlagret på de flesta ställen är väldigt tunt, det är en av orsakerna till att korna står inomhus. Deras tyngd skulle förstör det tunna jordlagret och därmed skulle inget gräs växa. Däremot grå fåren ute och det vill säga överallt. Tittar man noga på bilden ovanför kan man se får i mitten av bilden och en liten bit upp på gräset. Jag fattar inte hur de kunde klara sig, ena minuten framför bussen på vägen och nästa minut vid klippkanten.

Rolf i fototagen och på den här bilden ser man att de passagerare som stod ute i båten bar hjälm. Enligt ”kaptenen” var det för att skydda oss mot fallande stenar. Undrar om det var så eller om det var för det jag råkade ut för, nämligen fallande ”måsskit”.

Överallt på öarna kunde man se sådana här imponerande vattenfall, vattnet var glasklart och kallt. Att dricka vatten från vattenkranarna var inga problem.

Efter att ha upplevt denna fantastiska båtfärd var det dags att styra tillbaka till land och bussen till Torshavn.

En rundtur i Tórshavns gamla centrum

24 söndag Jun 2018

Posted by in Resor, Upplevelser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , , , ,

Tórshavn som är huvudstaden på Färöarna är belägen på södra delen av ön Streymoy. Namnet har staden fått efter den fornnordiska guden Tor. I världens minsta huvudstad bor runt 20 000 invånare. Den är även Färöarnas största tätort, med den stora hamnen är staden även navet för fiskerinäring och för transporter. Det finns en färjelinje som knyter samman Danmark, Färöarna och Island. Idag används ju mest flyget för resande och då finns det inga begränsningar för vart man kan åka. Man kan dock förstå att i gamla tider var det svårt att ta sig till och från dessa öar.  Här finns en gammal mycket välbevarad stadskärna som är väl värd att se, den är belägen strax ovanför marinan.

Vid hamnområdet som ligger på halvön Tinganes finns de gamla små trähusen med smala gränder, trappor och vita fönster. Här kan man se en av de stora båtarna skymta fram mellan husen.

Här syns ett av de typiska husen, grästak, röda fönster och tjärade väggar. Grästaken lär vara enormt tåliga och kan hålla till mellan 50 – 100 år. Det understa lagret består av näver vilket man ibland kan se skymta fram. Gräset måste förstås klippas ibland såvida man inte lät ett litet lamm sköta den saken. I detta hus bodde Skeppare Hansen.

Jordlagret på ön är mycket magert så det blev till att ta vara på de område som fanns och gick att bygga på. Det fanns då en regel som sa att det måste vara en hammares avstånd mellan husen annars gick det inte att bygga. Som synes går det inte att måla heller. Att ha nån form av tomter var det inte tal om.

Det är ju länge sedan dessa husen byggdes och man förstår att det gjorts en hel del renoveringar sedan dess. Fast nog tycker jag att takfönster inte riktigt passar ihop med detta tak. Idag är dock staden betydligt större och mycket utbredd med en mycket modern bebyggelse, allt från villor till lägenhetshus. Det som slog mig var att vilken ö man än befann sig på så var ”ålderdomshemmen” så vackra och fint belägna.

 Domkyrkan i Torshamn är den näst äldsta bevarade kyrkan på Färöarna. Kyrkan ligger i Torshamns äldre del, på halvön Tinganes nära de gamla husen. Den är byggd år 1788, är vitkalkad och har skiffertak. Initiativtagare till kyrkobygget var dåvarande pastor Rasmus Winther och kyrkan färdigställdes 1788 byggmästare Johannes Poulsen. Sedan 1990 är den även biskopssäte och därmed en Domkyrka och tillhör Färöarnas folkkyrka = Evangelisk – Luthersk statskyrka.

Vi tänkte titta in för att få se hur den såg ut inuti men lyckades inte komma dit på någon tid som den var öppen. Vi har i alla fall sett den från såväl fram som baksida.

Domkyrkan Havnar Kirkja i Torshavn