Då har vi firat ännu en julafton men detta årets har varit lite annorlunda än de vi är vana vid. Den världsomfattande pandemin har lagt en skugga över hela vår värd. En av de restriktioner som måste till vid dessa tillfällen har inneburit att vi inte har kunnat träffats som vanligt. Det betyder inga släktkalas och hur gick det då med tomtebesöket. Jag har hört att i riktigt kalla områden kommer inget virus och visst bor väl tomten i Nordpolen. I vilket fall så såg vi honom på vår promenad.

Rolf och jag firade vår jul ensamma, vad man nu menar med det? Vi hade en liten glöggträff med våra närmaste grannar, utomhus och på avstånd. Det räknas ändå som ett möte. Det blev lite traditionell julmat och naturligtvis lite kontakt med sonen o hans familj, vilken tur att internet uppfanns.

Paket fanns det under granen men det var ett som var väldigt speciellt. Det stod hundens namn Bachus på det och när han noterat det ja då var det bara att hålla sig undan. Han är en riktig snåljåp och vill aldrig dela med sig och det visade han tydligt.

Naturligtvis blev det lite julmat med betoning på lite för av någon anledning var vi inte så hungriga. Kan ha berott på att vi druckit kaffe och ätit kakor strax innan. Av tradition så öppnar vi inte våra julkort förrän på julaftonskväll och då försöker vi gissa vem det är ifrån innan vi öppnar det. Ibland lyckas det. I år skickades det över 4 miljoner julkort mer än vanligt vilket gläder mig. Många som är ensamma behöver en extra hälsning. Det är klart får man något som börjar med ” min älskade farmor” eller ” världens bästa farfar” det är det ingen som kan toppa. Kvällen avslutades traditionsenligt med att se Midnattsmässan från Rom på TV. Även den var minimerad, endast 100 personer fick komma i år. Alla bar munskydd utom påven. Men högtidligt är det och fint att återknyta till varför vi firar jul.